Anna Wahlstam

”Ni går ofta till frisören ni” sa lilla mor när jag pratade med henne idag 🙂
Men vet ni vad?
När man har världens absolut BÄSTA frisör, då vill man gå dit ofta.
Just nu växer dessutom mitt hår som aldrig förr och för mig är det viktigt att känna att jag har en frisyr.

Jag vill inte bara låta det växa hej vilt och se ut som en vilde. Nej, jag vill se välfriserad och klippt ut. Nu har jag en kort frisyr som inte ett endaste dugg andas cancer, cellgifter eller tappa håret.
För nu är håret tjockt och tätt.

FÖRE:

Jag har nu klippt mig 4 gånger sedan håret började växa ut. Och eftersom det växer ganska fort nu så går jag sisådär var fjärde var femte vecka.
Som ni ser är det ju ”långt” i nacken före klippningen, men nu är den inklippt och mer slimmad. Tycker inte att det är snyggt när det står rakt ut från huvudet.

Så, idag blev det lite coolare och jag blev riktigt nöjd! 🙂
Jag har ju liksom ”råd” att våga nu! För vad kan hända liksom?? 🙂
Hår är just hår och det växer ju ut igen tänker jag.
Och jag har verkligen inga ambitioner på att odla flätor långa som Rapunzels.
Nej, jag är glad över det hår jag har. Jag är glad över att kunna forma det till en frisyr.

Livet.
För vet ni vad. Även om det bjuder på en buffé av motgångar mellanåt, så skulle jag aldrig nånsin vilja hoppa av. Nej, jag hänger i och känner glädje över att vara här.
Nu med en uppdaterad frisyr 🙂

Måndagkväll närmar sig och det innebär danspass för min del.
Så, magen ska fyllas på och träningskläderna dras på.

Ha en fin måndagskväll vänner!
Varma kramar Anna
❤

Tänk vilka murar man kan riva för sig själv ibland.
Då blir jag ärligt talat väldigt stolt över mig själv.
För många gånger handlar det om hinder som jag sätter upp för mig själv.
Murar jag bygger upp för att skydda mig själv, tror jag.

För det är ingen som dömmer mig. Det är ingen som tittar konstigt.
Skulle någon göra det beror det på att de känner medkänsla.

Jag pratar om min kropp. En kropp som är rejält sargad rejält av cancerns framfart.
Å jag lider väldigt av är enbröstheten. Det gör mig ont att se ut så.
Men idag rev jag en rejäl mur för mig själv.
Jag var och tränade på morgonen innan jobbet. Aldrig tidigare har jag duschat på gymmet.
Nej nej, jag går ALLTID hem och duschar, för inte vill väl jag visa mig så som jag ser ut.
Med mina bröstsystrar på vattenquigongen är det ju annorlunda, för där är många av oss enbröstade.

Idag skulle jag iaf till en anläggning som inte ligger runt knuten här hemma. Det innebär att jag cyklade dit och det hade tagit alldeles för lång tid att cykla hem och duscha innan jobbet.

Efteråt kände jag mig stark!
Jag skyltar inte och springer runt naken, det är inte min grej. Nej jag svepte handduken om mig och duschade bakom ett draperi.
Men det var ändå en slags seger för mig att våga det.
Så inom oss bor mer styrka än vi anar – glöm aldrig det.

Sen har jag även pratat med bröstsköterskan gällande min rekonstruktion idag 🙂 Nu vet jag mer hur det kommer gå till och det ska jag gärna dela med mig av i ett annat inlägg. Men jag fick även besked om att man kommer att ”lyfta” mitt andra bröst så de blir lika. Ytligt, men ack så viktigt för mig!
Det är på riktigt något jag är värd efter allt det här.

Så mina vänner. Jag tycker att vi ska vara snällare mot oss själva. Inte dömma oss själva för hårt utan älska den vi är och den kropp vi har.
Vi é så bra precis så som vi är!

Puss o kram från mig ❤

Ett vitt kuvert med en logga i rött och gult uppe i ena hörnet.
Ett brev med besked som kan skapa så många känslostormar inom mig.

Jag öppnade brevet och läste kallelsen.
Ännu en kallelse.
Och jag inser – nej, jag kan inte göra slut med vården än. Jag har en bit kvar att gå.
Jag inser också att jag aldrig kommer att kunna göra slut, men jag önskar mig i framtiden att vi kan ha lite mer av ett distansförhållande och inte träffas så ofta.

Så länge jag har täta vårdkontakter, så är jag inte klar.
Det är nog svårt att förstå när man ser glada make:ade Anna med glow på kinderna.
Annat är det idag när jag sitter här än i min morgonrock och håret på alla håll.
Det var stört omöjligt för mig att ta mig upp imorse. Kroppen vägde bly och panikångestattacken hade gjort sig påmind igen.
Den där som drabbade mig för 1,5 år sedan i gynstolen. Det var fruktansvärt och jag skakar så fort jag börjar tänka på den.

Jag ska avlägsna livmoder och äggstockar från min kropp för att undanröja risker. Risken för att drabbad av livmoderhalscancer.
Många kvinnor genomgår dessa ingrepp, men förhoppningsvis har inte alla det bagage som jag har. Ett bagage av en traumatiserad förlossning som gör sig till känna vid varje gynbesök. Den händelsen som hemsökte mig i gynstolen då en biopsi skulle göras förra hösten.

Jag tappade fart och fotfäste igen. Jag är inte färdigbehandlad, utan har en hel del kvar att göra. Och jobbet är mitt, men tack och lov med stöd och support från nära och kära.
Inget i världen är värt att riskera hälsan för så jag valde att bli hemma idag. Jag använder de plustimmar jag har för att återhämta mig igen.

Det kom inte som en nyhet, men jag hade definitivt förträngt det här.
Att kastas mellan hopp och förtvivlan ganska kontant tar på enegin, men jag söker pannbenet och tar nya tag. Men däremellan är tankarna och känslorna mina och jag måste visa respekt för att ta hand om dem.

Livet innehåller så mycket just nu och ibland är det jag skriver om faktiskt bara en bråkdel av det. För allt kan jag inte dela med mig utav. Därför kan saker som kan tyckas som bagataller bli bra mycket större än så för mig.

Men vi ser framåt.
SIP-mötet gick fick och vi fick klarhet i en del. Men vi har det under lupp så klart.
Sen har söstra mi en kronisk heshet, men vi hoppas hon han få lindring genom botox-behandling.
Vi i lilla familjen ser fram emot att möta våren i Paris om några veckor. Så väl unnt kan jag säga.

Ja, det är en berg- och dalbana det här med att leva. Jag är en väldigt känslig personlighet, men jag jobbar väldigt mycket med att lära mig att tackla svårigheter som dyker upp.

Precis som finaste I just sa. Livet är NU, det enda vi kan påverka är nuet. Det som har hänt, har hänt och det kan vi inte påverka, vi måste bara lära oss att förhålla oss till det.

Så.
Våren är på väg.
Solen skiner på himlen där jag bor.
Det är dax att fräscha till mig inför eftermiddagens besök hos min kurator. Ett besök som inte kunde ligga bättre till än just idag. Ibland är det bara meningen.

Jag önskar er en riktigt fin och vacker fortsättning på den här torsdagen.
Ta hand om Er och era kära.
Varma kramar Anna
❤