Publicerat

Om att känna för L I V E T

Syrener i båthamnen längs dagens långpromenad

Jag passerar syrener på min promenad.
Tar tag i en kvist och sätter näsan intill blomklasen och drar in…
Doften är helt magisk.

Vi pratar om Livet och allt som hör därtill.
Jag hör fåglarna i dina träd och du hör dem som följer mig längs min promenad.
Under tiden går jag och du pysslar i din trädgård.
På olika platser men ändå nära.

Det spelar ingen roll var vi är, för vi vet var vi har varandra.
Det är det som är äkta vänskap.
Vi ifrågasätter inte varandra och vi låter alltid den andra prata klart.
För vi lyssnar och tar in.
Har modet att stanna kvar, även när de tunga och svåra ämnena dyker upp.
Vi räds inte.
Vi finner styrkan i att ventilera och låta livet ta plats.

Ibland kan vi prata i timmar. Tills vi får skavsår i öronen 😉
Och alltid återkommer vi till något som känns positivt och fint.

Vi har hittat hem.
Med det har vi hittat lugn och ro.

Jag smeker blommorna med min hand.
Tar djupa andetag och känner tilltro till framtiden.
Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, men tilliten har ändå funnits där.

Jag må vara naiv och blåögd, men jag finner mitt lugn i tilltron på livet.
Jag vågar vara närvarande och jag vågar känna efter.
Alla känslor är inte alltid angenäma, men när de fått sitt utrymme kan jag låta hoppet och godheten ta över.
Jag ror, men har alltid en brygga att angöra vid.
Ibland ute på öppet, stormande hav, för att sedan kunna återvända till den lugna hamnen.

Det är vår och fåglarna kvittrar.
Jag hör grusknastret under mina skor när jag går.
Jag känner glädje och värme inom mig.

”If life gives you lemons, make lemonade” – men nu har jag producerat så mycket lemonad så det borde räcka för många liv, kan jag tycka.
Men ingen av oss vet, och tur är väl det.
Men nu vill jag skåla i champagne igen!
Sådetså.

8 km promenad i strålande sol, ljumma vindar och prat med en vän jag håller så kär.
Jag väljer att vara GLAD, LYCKLIG och TACKSAM för det jag har.

Önskar Er den finaste onsdagen.
Varma kramar Anna
❤

Publicerat

Om vad som hände för ett år sedan idag

Den 21 maj 2018 rakade jag av mig håret.
Min man hann komma hem från sin konferens på andra sidan jordklotet och jag hade kommit hem från sjukhusset efter en infektion efter första cytokuren.

Den 2 maj 2018 fick jag kur 1. Den 2 maj 2019 blev jag utskriven från sjukhuset efter ”smärtchocken” efter operationen.

Vad ska man säga… Det händer en hel del i livet.

Men idag har jag haft en fin dag. Jag har medverkat på något som gjort mig gott och kännt mig smärtfri.
Nu är det mer en ömhet och en känsla som är väldigt svår att beskriva. Det känns helt klart att jag har ett ”främmande föremål” inopererat i min kropp, men med tiden lägger sig även det, mer eller mindre.

Livet.
Det finns erfarenheter jag önskar att jag inte hade, men nu är det som det är.
Och är det något jag vill så är det att få leva fullt ut, så mycket jag bara kan.

Så. Ta hand om Er vänner.
Varma kramar Anna

Publicerat

Om att ta av förbandet och lättnaden av att ha klarat av dagens prövning

Vilken dag.
Drar nu till slut en suck av lättnad över att dagens prövningar är avklarade.
Steg in på gynavdelningen med skakiga ben. Höll mig tätt intill min man och kramade hans hand.
En sköterska kom och jag fick en tablett.
Jag blev väldigt väldigt trött, så jag blundade en stund.

Gynläkaren var väldigt bra och lugn. Hon förstod att jag var extremt orolig och nervös, så jag andades verkligen ut när undersökningen till slut var gjord.
Lite fler faktorer ska tas reda på, så ingreppet kommer isf att ske tidigast till hösten.
Så nu försöker jag lägga undan det en stund och fokusera på att bli hel i övrigt.

Förbandet är nu av och känslan är ganska märklig. Som en slags tyngd… Jättesvårt att förklara och jag är fortfarande väldigt öm.

Ikväll gick maken och jag ut och åt en bit mat. Bara mös och firade att jag fixat det så här långt, mot ganska många odds, i ärlighetens namn.

Nu klipper mina blå igen, så sängen kallar…
Hoppas NI haft en fin dag!

Varma kramar Anna
❤

Lyckan ändå…att kunna ha en vanlig BH igen, och skillanden är inte så särskilt stor, så det behövs nog inte fyllas på så mycket till.
Publicerat

Om att det ibland är lite mycket på en och samma gång…

190518

Ena dagen kalasredo, nästa ett sammelsurium av tankar som snurrar…

Söndagen närmar sig sitt slut och jag vet att jag borde gå till sängs…
Men det där med att gå och lägga mig har blivit till något jag helst vill undvika…
Självklart gör jag det, men jag drar ut på det i det längsta.
Tills jag är så trött att jag knappt kan tänka klart.

Nätterna är inte min vän just nu.
Jag snurrar, kroppen ilar och jag går upp ett antal gånger för att stilla krypningarna i benen…

Imorgon blir jag av med förbandet. Det som suttit 24/7 i tre veckor. Som bara lossats på i mikropauser för att byta och tvätta, sen på igen och spänna åt såååå hårt…
Men imorgon får jag alltså ta av det… Känns nästintill overkligt.

Imorgon är även dagen för mitt förberedande besök på gyn inför
hysterektomin. Ingreppet jag ska göra för att ta bort livmoder och äggstockar.
Så hela dagen har jag varit lite frånvarande, orolig och energilös.
Det måste göras, men visst är det liiiite väl mycket nu.
För att jag i nästa tanke tänker att jag bara vill få allt gjort så jag kan börja leva igen…

Å så söstra mi… Som halkade på en bastubrygga och slog i så hon fick åka och röntga sitt knä… Kära värld, vad var meningen med detta…? Det såg fint ut på röntgen tack o lov… men så ont hon har söstra mi ❤

Så mannen min jobbar hemifrån imorgon så han kan följa med till gyn. Jag har fortfarande panikkänslor inför gynbesöken efter mitt breakdown där förra hösten…

Så.
Jag ska krypa ner bredvid min trygga, kärleksfulla make.
Veta att han ligger vid min sida, såsom han gör genom livet.
Så tacksam jag är att jag har min klippa.
Så tacksam för alla som finns för mig och oss genom allt som händer i livet.
För annars skulle vi inte orka ladda om gång på gång…

Natti natt säger jag… Imorgon eftermiddag hoppas jag att andningen ska vara något lättare. För att förbandet är av och undersökningen gjord.

Samtidigt undrar jag – är det nån som gjort en hysterektomi?
Hur känns det?… Snälla säg att det inte innebär en massa obehag.

Varm kram,
Anna
❤

Publicerat

Om att vara med i ett tidningsreportage

Urklipp från dagens Bonusdel i vår lokaltidning

Bröstskolan – EN så viktig pusselbit i rehabiliteringen!
Där har utrymme funnits för alla tankar och känslor.
Vi har gråtit och vi har skrattat tillsammans.
Vi har delat oro och glädje med varandra.

Vi är ett gäng kvinnor med olika bakgrund, olika liv i olika åldrar.
Men vi har alla en gemensam nämnare: Bröstcancern.
För hur det än är så förenar sjukdomen oss.
Vi delar en upplevelse som gjort oss alla oerhört skakade och ledsna, men med fokus på Livet framåt.

Bröstskolan leds av en kurator tillsammans med två bröstsjuksköterskor.
Dessa tre kvinnor har en oerhört stor plats i allas våra hjärtan.
De är så betydelsefulla för oss och har alltid tid när vi behöver.

Värdet av att sprida det goda som vården ger är också så oerhört viktigt.
Jag har också bemötts på ett mindre fördelaktigt sätt på vägen, och det kommunicerar jag tillbaka så det kan åtgärdas.

Men bröstskolan är ett så fantastiskt gott exempel på när vården fungerar som bäst och det borde finnas för så många fler!
För jag är helt övertygad om att det finns en hel hop förvirrade själar som gärna skulle dela sina tankar och känslor med andra i samma situation.
För det är ändå något helande i att inte känna sig ensam i det man går igenom.

Ta hand om Er och ha en riktigt fin lördag!
Varma kramar,
Anna
❤

Publicerat

Om pioner, datenight och en dotter på vift

Köpte lite vackra pioner när jag hade varit på sjukhuset häromdagen…

Pioner… Huuuur vackra är inte de?
Men jag kan ändå aldrig bestämma mig för vilken som är min absoluta favoritblomma, för det finns så många.
Men pioner ligger definitivt högt på listan 🙂

Har du nån favoritblomma?

Idag fullkomligen vräker regnet ner här…
Men ibland är det rätt mysigt tycker jag. Just när jag var ute och skulle hämta några paket och blev fullkomligen plaskblöt om fötterna, då var det mindre mysigt.
Men nu, när jag sitter inne i värmen och lugnet, då har jag glömt de blöta skorna och fötterna…

Vi ska ut en liten sväng om nån timme dock. Men det är bara runt knuten så det är inte särskilt långt.
Datenight står det i kalendern.
En restaurang som skulle ha lite afterwork, så vi går ut lite tidigare och äter lite, maken och jag.

Våran juvel är nämligen på lite vift. Hon är på väg till västkusten med en kompis och hennes mamma för lite roligheter 🙂
Det är första gången som hon är så långt bort utan oss.
Känns lite i mammahjärtat, men är så glad för hennes skull – för hon var sååååå pepp så klart 🙂

Så fredag.
Min syster följde med mig till sjukhuset, där jag fick träffa en bröstsköterska då jag fick ett smärtbakslag igår, samt att det såg så himla konstigt ut… Men allt var ok, det var snarare att förbandet suttit lite för lågt. Men nu är det åtspänt rejält igen… Några dagar kvar bara…
Tröttheten är något förlamande nu efter lite för många sömnlösa nätter, men annars är det fint.
Lunchat med en fin vän och promenerat genom otaliga vattenpölar!

Ha en fin fin fredagskväll!
Varm kram Anna
❤

Publicerat

Om vad som är sanning och inte

Vi tre på ett café i Paris ❤

Ännu en hopplös natt.
Men inatt har jag ändå kunnat sova mellan varven. Varit uppe tre gånger då det börjat krypa i benen igen.
Om ni visste vad jag längtar efter stenhårda svettiga pass på gymmet igen. De där Trip-passen när svetten fullkomligen rinner om hela kroppen.
Och adrenalinkicken efteråt som ger massor av ny energi.

Jag var i bra form i Paris.
Jag tränade hårt innan för att vara i det bästa skick jag kunde inför operationen.
Men min hud och problemen med bindväven är inget jag direkt kan råda över, och det är nog snarare det som ställt till det för mig efter operationen.
Men nu går det framåt och igår gick jag fram och tillbaka till sjukhuset vilket är 5 km, så det är ju kanon!
För jag vet att jag är envis som få.
Jag ger mig liksom inte i första taget.

Vi tre vid Triumfbågen Paris ❤

Men jag har ju också de här två.
Vi som skapar minnen tillsammans.
Upplever saker.
Skrattar, är lite tokiga, gråter och öser kärlek över varandra.

Jag har också hela min familj och alla andra nära och kära.
De som gör mig trygg och lugn.
Som vi också skapar minnen tillsammans med.

Vi vet vad som är viktigt i L I V E T ❤

Att vara mamma till henne – det största jag gjort i Livet, att bära henne, föda och leva med henne.
Och tillsammans med min man fostrar vi henne till en person vi hoppas ska vara trygg med sig själv och känna den största tilliten och kärleken från oss.

SÅ.
Natten har jagat mig igen.
För ibland dyker minnen från det förflutna upp.
Saker som gjort mig så illa, så det kräver en bok för att förklara.

Men jag vet skillnaden mellan sanning och lögn.
Och de brutala delarna av Livets buffébord har lärt mig att bara den som far med osanning söker bortförklaringar och undanflykter till handling och ord.

Jag vet inom mig hur sanningen ser ut. Därför söker jag inga förklaringar till vad som skett. För jag behöver inte det.
Jag lever mitt liv ärligt, och det gör att jag kan möta mig själv.
Även i de mörkaste av stunder.

Jag vet vad ångest är och vad den kan skapa. Den har förlamat mig då jag totalt tappat kontrollen över situationen. Såsom när smärtan totalt satte mig ur balans och försatte mig i chock.
Ångesten dyker även upp när jag ska hasa mig upp i en gynstol. För jag vet aldrig när förlossningstraumat dyker upp igen.
Jag var där och jag vet vad som hände.
Det är inget jag förnekar, glömmer eller förtränger.
MEN.
Jag har lärt mig att leva med det, lärt mig att förstå att kroppen inte kan utstå hur mycket stress och press som helst.

Juvelen ❤

Hon.
Kloka, fina, ödmjuka, varma, kärleksfulla, härliga, glada skatt.
Hon som ropar”Hej” glatt när hon kommer hem.
Hon som liksom sin mor är envis och känslosam.

Hon är VÅR.
Vår dotter som vi är så stola över.
Och det största är KÄRLEKEN vi har till varandra.

Mina två ❤

Så nattens röster kan jaga mig.
Hålla mig vaken och få det att krypa i kroppen.
Men jag är inte rädd.

För jag vet vad som är rätt och fel.
Och även om livet skulle servera tillfällen då jag lätt skulle kunna returnera i en pajkastning väljer jag att låta bli.
För jag behöver inte.
För jag äger sanningen och det är den som ger mig makt och kraft att stå upp.

Förmiddagen börjar snart bli till lunch och jag ska se till att bli lite anständig.
Jag har inga planer för dagen mer än att plocka iordning och bädda rent här hemma.
Det räcker idag tror jag.
För tempot är fortfarande inte på sexans växel, utan snarare kanske på tvåan eller trean. Men med tanke på att jag inte haft nån växel ilagd alls ett tag så är ju det ett framsteg om något.

Så mina vänner som följer mig på vägen.
T A C K för att ni troget finns här genom med- och motgång.
Det är så innerligt fint för mig att kunna beröra genom orden jag knappar ner och skickar ut genom cyber till ER.

Med värme och kärlek,
Anna
❤

Publicerat

Om nattens röster och vaddå karma?

Vi – de tre musketörerna i Paris ❤

Småfåglarnas serenad är inte det som väcker mig denna tidiga morgon.
Klockan är bara halv fyra, och jag har inte sovit en blund.
Det absolut sista man ska göra är ju att sätta sig vid skärmens starka ljus, men alla tankar som snurrar måste ur mig.

Så jag skriver. Ett nytt kapitel i del 4.
Tankarna har jagat mig inatt. Tills jag till slut sa till mig själv att ”nu räcker det”.
Helt plötsligt kom jag att tänka på Camilla Läckberg och ett inlägg som hon skrivit på instagram.
Hon skrev något om att flickor har rätt att säga ifrån när pojkar drar dem i flätan. Och det är väl lite den känslan som slog mig.

Varför ska jag be om ursäkt för att jag vågar stå upp för det jag tror på?
Varför ska jag be om ursäkt för att jag i vissa lägen är urstark och vet mina rättigheter?

Precis.
Det är inte jag som ska be om ursäkt.
Snarare tvärtom, det är allas vår rättighet att yttra våra ståndpunkter och åsikter.
Sen ska man ALLTID vara ödmjuk och lyssna, men det innebär inte att man inte har rätt att stå upp för sin sak.
Bara för att jag är kvinna ska jag inte be om ursäkt för att jag har starka åsikter och ett överflöd av känslor.
Det är jag och jag har rätt att vara den jag är.

Jag förstår att det här kan verka flumigt och luddigt, men det kommer klarna så småningom.

Många gånger har jag tänkt på Karma och ”What goes around comes around”
Men vad betyder det egentligen?
Jag vet att jag skrev det en gång i samband med massakern på Drottninggatan i Stockholm och den lilla flickan dog….
Det jag menade då var att den som illa gör illa får… och syftade då på han som körde. Men frågan är ju vad i hela friden hade den flickan gjort för ont…?
Precis – absolut ingenting.
Därför blir det så obegripligt.

Av den anledningen har jag svårt att förstå Karma och att ”det till slut slår tillbaka”.
Ingen av oss kan leva ett liv genom att tänka att de som gjort oss illa kommer få smaka på sin egen medicin en dag.
Det kommer förgöra oss som människor.
Vi måste frigöra oss från de som skadat oss. För på något vis är det ju de som ska leva med sig själva.
Det slipper vi.

Men tro mig… Hur många gånger har jag inte undrat det?
Vad i hela fridens värld har jag gjort för att förtjäna all den smärta jag genomgått? Och alla mina nära och kära med för den delen.

Svaret är att vi haft extrem otur.
Det finns inget i det här livet som jag eller någon mig nära gjort för att ”förtjäna” sjukdomar, sorg och smärta.

Men det finns nog inte någon som aldrig tänkt tanken att nog vore det mer rättvist om den som gjort illa drabbades istället.
Att mördaren får sitt straff, att den som slagit får sitt eller att den som ljugit får samvetskval.
Men så funkar det inte.
På det viset är livet inte rättvist.

För mig är det ändå viktigt att jag kan möta min egen blick i spegeln varje dag. Veta att jag gjort gott mot mina nära och mig själv.
För det är coolt att vara snäll och det gäller både mot oss själva och andra.

Mycket är fortfarande svårt, men jag hoppas att vi kan närma oss en punkt i livet där vi kan sätta just punkt för vissa saker.

Jag mår lätt illa och paniken smyger sig lite på när jag tänker på att jag ska vara på sjukhuset klockan 10. När jag helst av allt säkert vill sova då jag just somnat när min klocka kommer att ringa….
Men jag har läst att det är inte farligt med nån sömnlös natt då och då. Vaknar gör jag varje natt, men inte såsom inatt.
Jag får vara tacksam att jag inte ska till jobbet och prestera något för tillfället.
Jag har lite återhämtningspaus till innan det är dax att återgå till ”vanlig” vardag igen.

Så jag påbörjar ett kapitel till i del fem av min bok. Sen hoppas jag att jag kan slumra in något…

Flummigt, luddigt och osammanhängande.
Så kan det bli när man ligger vaken och det bara kryper i kroppen.
Då kan det vara bättre att få geggamojjan ur systemet och göra ett avstamp i alla tankar.

Det här är min röst i natten…
Kram Anna

Publicerat

Om att visa lite från Parisresan

Jag fullkomligen älskade arkitekturen i Paris… Det var inte många ”fula” byggnader där inte.

Till tonerna av lite fransk cafémusik i högtalaren började jag bläddra lite i våra bilder från Paris.
Tänkte att jag skulle göra en fotobok för omväxlings skull, blir ju sällan att man gör något av sina foton numer utan man har dem bara i ett digitalt bibliotek.

Hur gör ni?
Gör ni fotoalbum ”the old fashion way”, fotoböcker eller något annat?

Jag slogs av hur jag fullkomligen älskade arkitekturen och stämningen i Paris.
De vackra vita stenhusen, med blå portar och fönsterluckor… Så vackert!

Maken och dottern undrade till slut hur många blå portar jag skulle ta kort på? 😉
Men jag fick en tanke om att jag skulle förstora ett sådant foto till ett Parisstilleben på vår byrå i hallen.

Vyerna var hisnande… Och det var hus precis överallt!
Även om det är en så stor stad så är ju allt uppdelat i mindre delar, så det kändes ändå väldigt gemytligt – för att vara en så stor stad menar jag.

Sacre coeur…

Vi promenerade en del hel… För man vill ju inte missa något.
Sacre coeur är en magnifik kyrka och stämningen där inne var verkligen helig.
Och folk fullkomligen valfärdade dit.

Kikare… där kunde man titta närmare på vackra Paris…
Sacre coeur

Det var delar från vår andra dag i Paris… Men det kommer mera.
Å jag kan säga att redan i transfern på väg till flygplatsen, när vi skulle åka hem, sa jag:
”Kan vi inte åka tillbaka hit?” Varpå dottern sa att då får ni åka själva 😉
Och det kan jag tänka mig… Om några år, bara han och jag i Paris ❤

Denna tisdag skiner solen över Kalmar och förhoppningsvis är det lite varmare än igår… Brr, då var vindarna iskalla så jag har dubbla jackor och handskar på mig…
Sen var jag helt nockad igår kväll… Redan halv åtta började jag nicka till i soffan… Så klockan var bara halv tio när jag hade bäddat ner mig för natten.
Än så länge känns det bättre idag och jag försöker nu plocka bort de starka smärtstillande tabletterna. Men än så länge har jag inte klarat mig en hel dag tyvärr.
Men små steg framåt så, eller hur.

Imorgon ska jag träffa en sjukgymnast. Det är lätt att överkompensera i det här läget och jag behöver hjälp för hur jag kan träna och mjuka upp mig igen.

Ta hand om Er och ha en fin tisdag!
Varma kramar Anna
❤

Publicerat

Om att ha fixat 2/3

Vårt vardagsrumsfönster… Nu får man nästan ha stängt 24/7… pollen, överallt pollen……

Vi städade igår, maken och jag.
Töserna, dvs dottern och hennes kusin, som bott här i helgen ❤ – så härligt, drog till kusinens farmor och tog hand om deras djur. De älskar att åka dit och ta hand om lammungar och promenera med deras hundar.
Å nu är de ju så stora att de åker buss själva!
Tiden går så fort… Rätt vad de är tar de bara bussen och är borta i flera timmar.
Samtidigt är det ju också skönt att ha så självgående kids 🙂

Maken och jag skulle ju som sagt städa med, så de hade det definitivt roligare där 😉
Det tog mig väl nästan hela dagen att dammtorka… Tänk vad perspektiv man får på saker och ting. Saker som i ”vanliga fall” går på ett knix, tar nu minst trippelt så lång tid.
MEN.
Det är övergående och jag vill.

Blev alldeles rörd när jag skulle gå till sängs igår och skrev små lappar till min man.
Jag är så innerligt T A C K S A M för att min man förstår hur viktigt det är för mig att ha det rent och iordning omkring mig.
Det ger mig lugn.

Sen hjälpte han mig att se över såret och byta och dra åt förbandet.
Det är idag 2 veckor sedan operationen och det går framåt.
Sakta, men framåt är alltid framåt.
Det innebär att jag klarat 2/3 av tiden med bh och förband taaaaaaaaaaajt över bysten. En vecka kvar, sen behöver det inte sitta på 24/7.

Så.
Han den läkaren som ifrågasatte om jag skulle fixa det…
Till honom kan jag meddela att det kan jag. Jag kan uthärda mycket om jag bestämt mig för jag är tjurigt envis.
När jag har bestämt mig så har jag.

Måndag morgon.
Ny vecka.
Solen skiner.
Jag har tid hos bästa frissan.
Sen ska jag träffa min syster.

Det blir en bra dag. Jag får putsa till vildrufset, som tack och lov växer så det knakar.
Tillsammanstid med söstra mi, en promenad i friska luften. Kanske tom en liten picknick, vem vet.

Så.
Tacksam för helgen som gått.
Smärtan är inte lika intensiv och 2/3 är avklarat.

Ta hand om Er och ha en fin måndag!
Varma kramar,
Anna
❤