Om att stanna upp

Fokus och möten som bokas.
Planering och idéer som slipas på.

Ett ögonblick kan vara så vackert – om vi bara tar oss tid att stanna upp.
Jag försöker andas med magen.
Landa i vad som är viktigt.

Spydigheter bemöter jag med ett slags oförstånd och diplomati.
Förra veckans kaos lämnar jag därhän.

Promenaden till och från sjukhuset idag var helt magisk.
Så viktigt att jag får den där tiden efter samtalet att resonera med mig själv.

Reflekterar över allt jag bär med mig. För hon är klok som en bok min kurator.
Hon ställer frågor som får mig att hitta svaren själv. För när svaren kommer inifrån mig, vet jag att riktig förändring är på väg.
Oj, så många terapeuter, psykologer och kuratorer jag träffat genom åren. För jag har alltid sökt en objektiv bild på mina egna erfarenheter och svårigheter.
Men hon är verkligen speciell. Hon litar på min inneboende styrka, och hon gör mig medveten om mitt eget ansvar. Hon får mig att inte falla och bli offer för min egen historia. Trots saker som jag ibland hittar i mitt förflutna som jag förträngt.
När vi talat om dem kan jag lägga undan, förlåta det som var och acceptera det som blev.

Hon leder mig genom livets väg. Det är en del “bumps on the road”. Saker jag inte kan påverka, men som jag får lov att finna ett lugn i att acceptera, för det är utom min kontroll.
Jag tar ansvar för mitt liv. Du får ta ansvar för ditt.
Den enda person jag på riktigt har A N S V A R för utöver mig själv är ju självklart mitt barns. Hon som jag tar i handen, den lena mjuka handen, och guidar genom livets djungel. Jag vet inte allt, men jag vill lära henne allt jag kan.

Jag stannar upp. Tittar upp på den klarblå himlen.
Vet att den ljuvliga våren ligger framför oss. Men ännu viktigare är det att stanna
upp N U. För det här ögonblicket kommer ju aldrig åter.
Jag vill ta det i min hand, försiktigt lägga det i en ask och öppna när jag behöver tröst och energi.

Det blir bra. Det blir bra.
För jag är här. Prick här är jag.

Med kärlek,
Anna

Om att fundera på vad meningen är..?

Bild på mig efter masektomi
2018-03-31 Dagen efter min masektomi

En bild ur mitt liv.
Ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Där i sjukhussängen.
Den bilden som gav mig flest hjärtan på instagram. Hitintills.
Jag hoppas att jag ska slippa gå igenom händelser som den här igen.
Men jag har fått en erfarenhet av det. Nu försöker jag använda kraften och styrkan som vuxit inom mig av motgångarna.

Men tro mig.
Jag får ta en hel del skit med.

När det blir för mycket, när min hjärna kokar och jag är i ett konstant tillstånd av yrsel. Jag är bra på att dölja det. I synnerhet på jobbet.
Ibland får man skaffa sig en ny strategi för att orka helt enkelt.

Det ska inte behövas bilder på barn i krig.
Det ska inte behövas stora blanka ögon på ett svältande barn.
Det ska inte behövas en människas skrik i rop på hjälp.
Det ska inte behövas sjukdomar och såriga ärr.

Det ska inte behövas desperation och worst case scenario.
M E N.

Hur mycket vi än försöker skaka om, hur mycket vi än vill väcka världen så kommer elände alltid att finnas. Det är väl förmågan att ta det till sig och känna något som skiftar så totalt.

Å det är SYND om de människorna som verkligen närs av att trycka ner andra. Som utövar sin makt genom att skicka iväg pilen och siktar på den obeväpnade.
Det är fegt och ganska uselt.
Impulser kan styra oss alla, men det är hur vi väljer att agera på impulsen som skiljer oss åt.

Den här bilden är till dem med budskapet Fuck You!
Samtidigt säger jag TACK för det ger mig ny kraft att göra det jag tror på.
Camilla Läckberg skrev en gång “Ibland handlar hämnden om att ta tillbaka makten”
Inte vet jag och jag planerar ingen hämnd på något, vet inte vad det skulle vara.
För oftast är de som förgör helt omedvetna om sina egna handlingar.

Den här bilden är även för alla som känner sig trampade på, ledsna eller förtvivlade på något vis. Den här bilden är för hjärtesorg, svikna förtroenden och sorg.

Låt oss ta varandras händer och bilda en stor stor ring. En ring där det alltid finns plats för fler. En ring som inte exkluderar utan inkluderar. En ring där förståelse och ödmjukhet råder. Jag vet att det är få saker som är som ett fluffigt moln av rosa.
Men jag vägrar släppa tron på att vi kan vända den här trenden!

Låt det bli M O D E R N T att vilja vara snäll och tro gott.
Låt det bli T R E N D I G T att vilja vara inkluderande och ödmjuk.

Det finns så mycket mer jag vill säga. Men jag stannar där för idag.
Känner värmen inom mig efter den mysiga fredagen vi hade.
Med kurragömma, en varm barnahand i min, skratt och värme.
Det är det som är betydelsefullt och viktigt i livet.
Att någon frågar och är intresserad av vad man gör och planerar för.
En puss på kinden och varma kramar.
Så tacksam för många saker i mitt liv.

Det är det som är viktigt på riktigt.
Det andra skadar och gör ont. Ibland får man låta saker svida över.
Och jag vet vad som är viktigt på riktigt.

Med kärlek,
Anna

Om en profilartikel i Kalmarposten

Artikel i Kalmarposten

Jag är hedrad att så många hört av sig och vill skriva om min livsstory.
Det här är ju för mig en slags vardag, men det är klart att allas våra liv
ser så himla olika ut.

Jag tror att vi vill läsa, höra, ta del av riktiga livsstorys nu.
Inte redigerade och tillrättalagda liv.
Inga retucherade bilder.
Det ska vara på riktigt.

Här kan du läsa artikeln lite lättare:
https://www.kalmarposten.se/article/allt-ar-inte-ett-fluffigt-moln-av-rosa/

Just nu blåser det upp till storm ute.
Sängen är renbäddad och det är dax att sminka av, borsta tänder och krypa ner.
Äntligen, ääääääntligen är det fredag imorgon.
En riktig monstervecka har det varit.
Kommit hem som en sketen disktrasa om kvällarna.

Fredag… F R E E E E D A G.
Nog är det en ljuvlig känsla att veta att det är veckans sista jobbdag.
I synnerhet efter en vecka som denna kan jag säga.

Läs artikeln så avslöjar lite av de planer som är i pipen..:)

Varma kramar Anna

Om tankar från ett kalkdropp

Kalkdropp nr 3 droppar in i min ven…
Klockan tickar för varje sekund som passerar…
Äntligen får jag sitta här en stund, fastkopplad med en nål och kan absolut inget annat göra än bara låta droppet gå in.
Kalktillskottet får jag då skelettet blir skört av cyton jag fått.
Kroppen klarar inte hur mycket som helst.

Skrev ett inlägg på min instagram tidigare, men tänkte utveckla det lite här.

Jag andas och märker hur andetagen går ner i magen istället för att vara långt uppe i bröstkorgen. Måtte det ta en stund för droppet att gå in, tänker jag…

Jobbade länge länge igår för jag visste att jag måste gå tidigare
idag för att hinna till sjukhuset halv fyra och få mitt dropp.
Det är en smula sjukt att känna så.
En “normalfrisk” har liksom inte en massa sjukhusbesök att göra
som behöver “jobbas” in.

När sömnen rubbas och fritiden blir allt mindre, då kommer stressen krypandes.
Dessa förkylningar som bara avlöser varandra.
Men tänker jag… det var väl inte så här det skulle vara.
Huvudet susar och det nästan snurrar till.
Fokuserar på andningen igen.

Tänk att ett kalkdropp kan ge upphov till så många tankar.
Å tänk att ett kalkdropp kan kännas som en ren välsignelse efter
ett par helt kaotiska jobbdagar.
Äntligen får jag lugn och ro i ett rum på kirurgen där inget kan störa.

När droppet gått in pratar jag en stund med min kontaktsköterska.
Ni vet hon som var med i avsnitt 3 av podden.

“Det var så klokt det du sa att
du har ett eget ansvar”,
säger hon.

Min kropp, mitt mående, min hälsa.
Som naturligtvis påverkas en hel del av yttre faktorer.
Ändå.
Det är så tydligt nu.
Jag har vetat det ett bra tag.
Min hälsa är skör och jag måste finna mitt sätt för att ta hand om mig och mitt liv på bästa sätt. Våga finna nya vägar och inte åka i de hjulspåren som är kända för mig. För kanske är det så att just de hjulspåren är jag färdig med? Kanske behöver jag finna en ny väg att rulla fram på.

Min inre röst som talar till mig, min inre kompass som pekar ut en ny riktning, min själ som söker en ny mening.
Jag kan välja att inte lyssna, jag kan välja att inte se vägen, jag kan välja att trycka undan min intuition.
Men då kväver jag ju mig själv. Då begår jag ju ett mentalt självmord.

Det är det här livet.
Jag vill inte ågra att jag inte vågade.
Jag tar mig själv på allvar.
Anna, det är hon som vill sprida glädje, energi, hopp, kärlek, värme, omtanke, erfarenheter.

Jaaaa, livet gav mig det här. 2 cancerdiagnoser och diverse trauman i min ryggsäck. Det vore dumt att inte förvalta de erfarenheterna det gett mig.

Jag vill fortsätta utvecklas, jag vill se framåt och se en framtid.
Jag vet att döden finns där. Tro mig, jag tänker på döden mer än en “normalfrisk”.
Vad det nu är..?
Därför tänker jag välja livet.
Jag vet att något nytt väntar.
Jag vet det.
J A G B A R A V E T D E T.

Med kärlek,
Anna

Om att ha firat kärleken

Blommor, choklad och champagne…

Ja, här firade vi Kärleken med lite extra mys igår.
Min man kan det där med blommor alltså… Skira vackra färer i rosa, lilablått och vitt…
Gör verkligen daggvasen rättvisa <3

Vi hade en liten flaska champagne och det är alldeles lagom att dela på när man är två.
Så istället för “traditionell” förrätt åt njöt vi at gochoklad och bubblor…

Vi har ju en chokladbutik alldeles nedanför där vi bor.
Johannas choklad... Alltså, de gör de ljuvligaste praliner och chokladbakverk man kan tänka sig. De rosa bollarna är smaksatta med champagne och hjärtanen är chokladfudge… De bara smälter i munnen och passar fantastisk bra till champagne.

Nu ska vi packa ihop oss och göra oss iordning för att åka ner till mor & far.
Sen stannar våran tjejja där ett par dagar och myser med mormor & morfar. Skridskoåkning och chokladdrickande brukar stå på agendan när det är sportlov med mormor och morfar <3

Jag hoppas ni vill fortsätta hjälpa mig att sprida mitt youtubeklipp ,
som jag delade igår <3

Många varma kramar Anna <3

Om min Alla Hjärtans hälsning

Det här är mitt sätt att ge er blommor, kärlek, choklad eller vad ni nu kan önska Er <3

Låt oss sprida kärlek till varandra.
Låt oss SE varandra.
Låt oss utgå ifrån att människor vill gott.
Låt oss lägga ner ilska och bitterhet.
Låt oss värna om livet.
Låt oss värna om varandra.
Låt oss vara varma och hjärtliga.
Låt oss få vara de olika själar vi är.

Jag är bra som jag är.
Du är bra som du är.

Låt oss strössla kärlek längs livets promenad.
Låt oss slösa med leenden.
Låt oss kramas och känna värmen i kramen.
Låt oss skratta, gråta eller bara andas lugnt och djupt.

Så ta ett ögonblick av din tid och stanna upp och ta till dig av mitt budskap.
Mer kärlek i världen.

Varma ödmjuka kramar från mig till dig <3

Om drömlampan Flowerpot VP3

Jag har en crush på lampor.
Det finns några designklassiker som står på listan och den här godingen kan nu bockas för på den listan.

Har du nån sån crush på någon särskild sak?

F L O W E R P O T V P 3

Den danske designern Verner Panton har blivit mest känd för Pantonstolen i plast i ett stycke, sina stormönstrade, färgstarka tapeter och för att han skapade den första uppblåsbara möbeln. Hela hans produktion andas pop och teknikoptimism och han bröt tidigt han med tidigare skandinavisk inredningstradition för att experimentera med en färgstark, geometrisk och futuristisk formgivning.
Han är designern som utbildade sig till arkitekt i Köpenhamn.
Efter examen arbetade Panton för Arne Jacobsen 1950−52, bland annat med utveckling av stolen Myran. Han hade också nära kontakt med Hans J. Wegner.

År 1963 flyttade han till Basel i Schweiz med sin blivande fru Marianne Person-Oertenheim och påbörjade ett långt samarbete med möbelföretaget Vitra. År 1967 formgavs Pantonstolen, gjuten i plast i ett stycke i olika starka färger . Den blev en försäljningsuccé och är fortfarande en ikon inom möbeldesign. År 1969 designade han lampan Flowerpot, som också blev en klassiker.

Under 1970-talet blev hans formgivning mindre uppskattad, men i mitten av 1990-talet blev hans produkter åter populära. Flera av hans produkter nytillverkas idag.

Källa: Wikipedia

Länge länge har den här lampan stått på önskelistan.
Idag kom den och maken hämtade ut den på vägen hem.
En riktig drömlampa och den materiella lyckans kvot är fylld för ett bra tag framöver 🙂

Som jag skrev i ett tidigare inlägg utesluter ju det ena inte det andra.
Numer händer det däremot vääääldigt sällan att jag spontanshoppar något.
Nej, jag har lärt mig att köpa de där substituten blir oftast dyrare än att vänta tills man kan köpa den där grejen man verkligen vill ha.
Dessutom… Har man genomgått den rensningsprocessen (ja, jag lovar att återkomma till det där med Konmari-rensningen här hemma) som vi gjort så orkar man inte göra om den resan. För det tar på energin att göra sig av med saker som man inte längre har behov av, eller helt enkelt slutat gilla.

Det är torsdag och min hals river som ett rivjärn… Alltså inte igen…
Var inom Hälsokost och köpte Propolis, som är bikitt, och skall vara bra för förkylningar enligt en kollega. Ja, jag är inte sen att prova, för nu vill jag få vara frisk. Såååå besviken över att jag fick avboka ett “rumppass” imorgon bitti…

Nähä.. Nu ska jag ta och göra en kopp varmt thé och smaska i mig en dadelboll med mannen min.

Varma kramar Anna

Om vad man har för dygnsrytm

Det är kväll och jag vill allt annat än att gå och lägga mig.
Det är nu jag får inspiration och tankar kickas igång.

Ord som kan sättas på pränt, idéer att fila på…
När det liksom finns så mycket i kroppen och huvudet som behöver komma ut.

Men ni vet… När man har en klocka ställd på 5.30 måste både kropp och själ få vila och sömn..
Den absolut livsnödvändiga.
Men det är inte min dygnsrytm att stiga upp i astidiga svinottan.
Det är totalt omöjligt för mig att skynda mig på, för kroppen är likt en sengångare…

Duschens varma strålar som mjukar upp min kropp…
Make up:en läggs på… Håret fönas…
Vad ska jag ha på mig???
Mixa smoothie och äta knäcke med grönkålspesto.
Läsa tidningen på paddan…
Borsta tänder och klä på mig.
Så promenerar jag längs kajen till mitt jobb.

Jadå, nu är jag vaken och hälsar glatt på mina kollegor 🙂
Blir glatt överraskad när jag blir ordinarie på ett spinningpass jag bokade mig på, men fick reservplats till en början… precis vad jag behövde efter en eftermiddag med ett sjuuuuukt långt möte…
Cykla cykla och svetten rinner…
Det känns bättre och kroppen börjar hänga med igen.
Jag tar inte i mitt värsta än, vill inte riskera att något går galet vid mina snitt.

Äter middag med min familj och duschar av mig träningssvetten.
Insvept i morgonrock tittar vi på Husdrömmar tillsammans alla tre.
Det är måndag kväll och vindarna viner utanför.
Jag måste men jag vill inte gå till sängs.
Jag vill skapa och komma vidare…

Jag är ju en kvällsmänniska.
En nattuggla som gillar sena natten.
Jag gillar när det blir tyst och stilla omkring mig.
När tiden är min egen att ta hand om.

Nog är det svårt det där…
Normen som säger att vi ska jobba vid vissa tider. Oftast iaf.
Nej det är inte lätt.
Att vara kvällsmänniska i en kontorsvärld.

Men jag är glad i kroppen efter kvällens pass.
För det var prick precis vad jag behövde efter en dag på kontoret.
Imorgon är en ny dag och klockan ringer tidigt…
Dax att krypa till sängs.
Släcka ner en lysande skärm och varva ner så sömnen kan göra entré…
För den har varit lite frånvarande ett tag nu.

Så säg mig nu :
Vilken dygnsrytm är din bästa?

Varma kramar Anna

Om en ny tidningsartikel & ett nytt projekt tar form

Bild Lina Watanen Kalmar Läns Tidning

Kalmar Läns Tidning har gjort en artikel om mig och podden.
En del av artikeln kan ni läsa här: http://klt.nu/vill-gora-det-basta-jag-kan-av-det-varsta-jag-varit-med-om/
Den publiceras i sin helhet i papperstidningen som utkom den 6 februari 2020.

Igår träffades jag och en ganska nyfunnen vän.
Vi har många gemensamma nämnare.
Den som förde oss samman var bröstcancern.
Tack Madde (hoppas du läser det här :-)) för att du möjliggjorde att våra vägar korsades.
En fd kollega som sedan tidigare är vän med Victoria.
Victoria är precis färdigbehandlad efter sina strålningar och vi har funnit varandra.

Vi har ett gemensamt driv och det är skönt att vara två när man ska driva något känner jag. Så igår träffades vi här hemma och brainstormade inför framtiden och saker som vi vill göra tillsammans.
Drivkraften bakom allt är att göra något av den erfarenhet som cancern har gett oss.
Hur kan vi dela med oss av vår erfarenhet och kunskap för att hjälpa andra som drabbas?

Ett embryo som växer till en bebis. Och jag lovar att berätta mer så klart.
Å med på tåget finns även en person till som vill hjälpa oss. Min svärmors man.
För att han vill lära sig något nytt och hjälpa oss på traven.
Win – win!
Det här att hjälpa varandra med hjärtat känns så gott i hela själen.

Vi är peppade och vi tror på det här!
Låter det spännande?
Häng med på resan 🙂

Varma kramar Anna

Om att visa E F T E R bilder

Vi börjar lite försiktigt precis som förra gången.
(Här kan du läsa om hur det såg ut FÖRE operationen)
Otroligt viktigt med en skön och mjuk BH.
Byglar och pushup är bara att glömma…
Å andra sidan så är det ju faktiskt rätt schyssta rattar jag fått nu 😉 *ja, man får skoja lite mitt i allt *

Ovan är 5 dagar efter operationen, och jag är rejält svullen som ni ser.
Förbandet togs bort 1 vecka efter operationen. Jag skakade där på britsen hos kirurgen… Men försiktigt försiktigt drog hon bort förbandet.

Å det såg SÅ fint ut!

2 veckor efter operationen och svullnaden har lagt sig.
Att ligga på mage och sova är inte att tänka på… Men tack och lov kan jag nu ligga på sidan som jag föredrar.

De runda ärren är sedan tiden med CVK… Den satt så in i…. så de grävde för att få loss den. Under lokalbedövning och fullproppad med painkillers… Spydde som en XXX efter det. Men ja… En helt annan story det där.

Tejpad… men ändå.
Alltså jag blir själv rörd över vad man kan göra.
Nu ska jag tejpa i 2-3 månader för att det ska läka och bli så fina ärr som möjligt.

“Jag vill verkligen säga att jag är väldigt nöjd och det ser så fint ut” sa jag till min kirurg.
Så himla viktigt att tala om det tänker jag.

Ingen har två exakt likadana bröst, och bilden missvisar lite iom tejpen. För på mitt egna bröst har de snittat under och sen som ett nyckelhål runt bröstvårtan och gjort ett lyft.

T A C K S A M är jag att det gått så bra.
Å det slog mig en sak häromdagen…

Jag kände det som att jag kom “lindrigt” undan när jag slapp strålningen…
Hur kan man ens tänka så? Ingen kommer lindrigt undan i en cancerprocess…
5 operationer kanske man inte kan kalla så lindrigt heller.

Men 5 operationer senare är jag så återskapad man kan bli.
Å än en gång tackar jag för den fantastiska vård vi har.

Nu är jag så här långt. Och den här veckan har verkligen varit nödvändig för att landa i allt. Nu är jag starkare igen.

Tack för att ni följer med på den här vägen <3

Varma kramar Anna