Om att spraya över det svarta

Under vårt bröllopsfoto har vi ett litet bord med stilleben… Som för att hedra platsen.

Det var en gnistrande decemberdag den dagen då vi sa “Ja” till varandra.
Mellan oss strålar värmen kylan till trots utanför.
Vårt foto hänger på en central plats hemma. På en väggsnutt mellan kök och juvelens rum. Där finns även plats till ett litet bord med stilleben.

Det finns inte längre så många svarta möbler eller föremål i vårt hem, men det här bordet är fortfarande svart.
Men det har fått nån törn eller två så det behöver lite omtanke.
Eftersom jag sprayade det svart en gång är det inte möjligt att måla över med annan färg än sprayfärg, för då krackelerar det.

I övrigt har vi ju bara vita eller ljusgrå möbler hemma. Så frågan är:
Ska det bli vitt, ljusgrått eller mellangrått?

Vore kul att höra vad ni tycker 🙂

Ha en riktigt fin söndag!
Varma kramar Anna

Om vårsolens helande verkan

Stilleben på vårt grå ärvda skåp ❤

Sitter i bilen med min lilla familj. Vi är på väg till vår huvudstad för tillsammanstid med lillebror och hans familj och moster I.
Jag känner mig lyckligt lottad med det liv jag har.
Hur mycket geggamojjaträsk livet än kan leverera så väljer jag att fokusera på det braiga.
Det går inte alla dagar, utan ibland trillar jag ner i mörkret och det känns så förbannat tungt.
Men liksom solen bryter sig igenom molnen ser jag ljuset som livet ändå levererar.

Solen och våren är ju ändå en tid för hopp och liv.
Likt vårlökarna som pressar sig genom frusen jord letar vi också efter ljus och hopp.
Så länge jag i huvudsak ser till livets goda, så går det att hantera mörkret när det anfaller.
Då har jag mobiliserat ett försvar som är redo att ta striden.

Igår var det årsdag efter min masektomi. Den 29 mars var skärtorsdagen 2018.
Den 29 mars 2019 blev en betydligt bättre dag. Jag tränade, träffade mina “bröstsystrar” för lunch och var på vattenquigong.
Kvällen spenderades hemma med min lilla familj.

Så jag lyssnar till min kurator. “Ta en sak i taget Anna”, om hysterektomin inte är akut, vänta med den tills hösten, du har nog med operationer framför dig just nu.”
Jag har ett läkarbesök på gyn den 20 maj, så får jag ta det efter det. Men i min bokning bad jag sköterskan skriva att jag är extremt rädd och känslig, allt kom liksom tillbaka vid den där panikångestattacken när jag skulle göra biopsi på livmodern.

Så first thing first – och det är att rekonstruera mitt bröst. För mig är det viktigt, först då kan jag känna att jag börjar bli frisk från bröstcancern.

Men idag är det lördag. På den ljusblå himlen skiner solen och graderna tickar över tiostrecket. Det blir en fin helg det här.

Ta hand om Er och njut av vårsolen!
Varma kramar Anna

Om det jag hade förträngt

Ett vitt kuvert med en logga i rött och gult uppe i ena hörnet.
Ett brev med besked som kan skapa så många känslostormar inom mig.

Jag öppnade brevet och läste kallelsen.
Ännu en kallelse.
Och jag inser – nej, jag kan inte göra slut med vården än. Jag har en bit kvar att gå.
Jag inser också att jag aldrig kommer att kunna göra slut, men jag önskar mig i framtiden att vi kan ha lite mer av ett distansförhållande och inte träffas så ofta.

Så länge jag har täta vårdkontakter, så är jag inte klar.
Det är nog svårt att förstå när man ser glada make:ade Anna med glow på kinderna.
Annat är det idag när jag sitter här än i min morgonrock och håret på alla håll.
Det var stört omöjligt för mig att ta mig upp imorse. Kroppen vägde bly och panikångestattacken hade gjort sig påmind igen.
Den där som drabbade mig för 1,5 år sedan i gynstolen. Det var fruktansvärt och jag skakar så fort jag börjar tänka på den.

Jag ska avlägsna livmoder och äggstockar från min kropp för att undanröja risker. Risken för att drabbad av livmoderhalscancer.
Många kvinnor genomgår dessa ingrepp, men förhoppningsvis har inte alla det bagage som jag har. Ett bagage av en traumatiserad förlossning som gör sig till känna vid varje gynbesök. Den händelsen som hemsökte mig i gynstolen då en biopsi skulle göras förra hösten.

Jag tappade fart och fotfäste igen. Jag är inte färdigbehandlad, utan har en hel del kvar att göra. Och jobbet är mitt, men tack och lov med stöd och support från nära och kära.
Inget i världen är värt att riskera hälsan för så jag valde att bli hemma idag. Jag använder de plustimmar jag har för att återhämta mig igen.

Det kom inte som en nyhet, men jag hade definitivt förträngt det här.
Att kastas mellan hopp och förtvivlan ganska kontant tar på enegin, men jag söker pannbenet och tar nya tag. Men däremellan är tankarna och känslorna mina och jag måste visa respekt för att ta hand om dem.

Livet innehåller så mycket just nu och ibland är det jag skriver om faktiskt bara en bråkdel av det. För allt kan jag inte dela med mig utav. Därför kan saker som kan tyckas som bagataller bli bra mycket större än så för mig.

Men vi ser framåt.
SIP-mötet gick fick och vi fick klarhet i en del. Men vi har det under lupp så klart.
Sen har söstra mi en kronisk heshet, men vi hoppas hon han få lindring genom botox-behandling.
Vi i lilla familjen ser fram emot att möta våren i Paris om några veckor. Så väl unnt kan jag säga.

Ja, det är en berg- och dalbana det här med att leva. Jag är en väldigt känslig personlighet, men jag jobbar väldigt mycket med att lära mig att tackla svårigheter som dyker upp.

Precis som finaste I just sa. Livet är NU, det enda vi kan påverka är nuet. Det som har hänt, har hänt och det kan vi inte påverka, vi måste bara lära oss att förhålla oss till det.

Så.
Våren är på väg.
Solen skiner på himlen där jag bor.
Det är dax att fräscha till mig inför eftermiddagens besök hos min kurator. Ett besök som inte kunde ligga bättre till än just idag. Ibland är det bara meningen.

Jag önskar er en riktigt fin och vacker fortsättning på den här torsdagen.
Ta hand om Er och era kära.
Varma kramar Anna

Om att gilla att duka fint

Jag gillar vackra dukningar.
Men oftast sitter vi faktiskt vid köksön nu för tiden. Men på helgerna sitter vi gärna vid matbordet och dukar lite extra fint, med linneservetter.
Linneservetter använder vi inte till vardags, men pappersservetter måste jag alltid ha lite olika attt välja emellan.
Sen vore det säkert mer miljövänligt att alltid använda linneservetter, fast å andra sidan skulle det bli ett fasligt massa tvättande…
Man kan bara göra så gott man kan.

Håller fast vid “mina” färger… Blått, vitt och mässing…

Hade ett tag en uppsjö av underlägg, men nu har jag sorterat bort en hel del och bara behållit dem jag verkligen tycker om. Det går inte att ha en massa uppsättningar av allt… I synnerhet inte när man bor lite mindre 🙂
Då får man utma asig själv och inte samla på sig en massa.

Hur ser din favoritdukning ut och vilka fäger gillar du bäst?

Ta hand om Er och ha en fin onsdag!
Varma kramar Anna

Om att gå på SIP-möte

Att agera när något känns fel är en självklarhet för oss.
Det går inte att se på när saker går snett. När man vet att det kan fungera på ett bättre sätt.

För mig har det i stort sett alltid funkat bra med vården. Utomordentligt bra skulle jag vilja säga. Därför har vi ju erfarenheten att det kan fungera väldigt väl.
Av den anledningen är det än svårare att förstå när det går så snett som det gjort många gånger för vår lilla mor.

Jag ska inte gå in i närmare detalj om vad som hänt, men det har fått oss att reagera, och det ganska kraftigt.
Så idag åker söstra mi och jag ner för att vara med på ett SIP-möte.
SIP som i Samordnad Individuell Plan.

Det ska bli ytterst intressant och vi har vässat till oss inför det här mötet kan jag säga. För det mesta har varit allt annat än samordnat eller individuellt….

Så håll gärna en tanke åt oss i eftermiddag ❤

Varma kramar Anna

Om drivkraften

Linsgrytan har landat i magen och jag varvar ner lite innan kvällens danspass.
Jag försöker alltid se till så jag hinner äta minst 1-1,5 timme innan jag ska på pass.
Sen behöver jag fylla på efter passet med så klart.

Träning, kost och hälsa – hur håller man i egentligen?
Jag tror vi alla har olika saker som driver oss. Just nu har jag stort fokus på träning och kost för att må så bra jag bara kan.
Men jag vet att jag har andra områden i livet som jag med behöver “spraka mig därbak” för att komma igång med.

Men vi börjar med vad som driver mig att komma iväg till gymmet 5-6 gånger i veckan.
Jag behöver alla de här träningspassen just nu för att orka och få energi.
Men vi vet ju alla att den bästa träningen är den som blir av. Så jag tycker alla ska fokusera på den träningen man gör istället för den man inte gör.

Det som driver mig är LIVET.
För livet är mig alldeles för kärt för att jag ska våga att låta bli.
Jag vill så galet gärna hänga med bra många år till så jag har verkligen bestämt mig.
Jag har bestämt mig för att lägga den här tiden på mig själv för att vara i så bra form som möjligt. Fortfarande känner jag att jag är i en uppbyggnadsfas, för kroppen har tagit sjukt mycket stryk.

Dessutom märker jag att ju mer jag tränar, ju mer energi fylls jag på med. Så det är ju verkligen en win-win-situation.
Fortfarande märker jag att hjärntröttheten sitter i. Det gör den ganska länge efter avslutade cytokurer. Frågan är nog faktiskt om jag nånsin blir av med den.
Den gör att jag inte orkar sitta still eller fokusera flera timmar i sträck. Jag måste ställa mig upp, röra på mig för att orka hålla fokus. Men det är ju även det en träningssak, så jag jobbar på det och finner mina egna vägar.

Två gånger cancer är ju två gånger för mycket. Nu får det faktiskt vara nog. Och jag tänker göra allt för att hålla mig i så bra form jag kan.
Men jag vet att jag har inte gjort något för att jag har drabbats. Men jag har, minst sagt, haft en gräslig otur.
Stress däremot är ju en faktor som göder cancer, så nu passar jag mig väldigt noga för att hamna i gapet på stressmonstret.

Regelbunden träning gör även att jag har ett stort intresse för kost. Jag är inte vegetarian eller vegan, men äter huvudsakligen växtbaserad kost.
Jag äter fortfarande kött och tycker det är gott, men jag äter det mycket mer sällan numer helt enkelt.
Det är ett val jag har gjort för att jag mår bättre så.

oftast handlar det om att göra ett val och hålla sig till det. Det handlar om att verkligen bestämma sig och inte ge vika för sin övertygelse.
Lyssna till den inre rösten som faktiskt är den som leder oss på rätt spår. Den som talar om för oss vad vi mår bäst utav.
Det är som att ge sig själv det bästa man kan, nämnligen tid till sig själv.
För ju bättre vi mår i oss själva, desto mer kan och orkar vi ge till andra.

Jag vill vara en närvarande person i mina näras liv. Så för min och deras skull väljer jag att satsa tid på att ta hand om mig och min kropp.

Livet är för kort för att kompromissa hela tiden. Vi har ett liv att förvalta, då tycker jag att vi alla gör rätt i att ta hand om oss.
Sen vet vi ingenting om, så det är bättre att ta tag i saker i nuet, innan det blir sen.

Hur tänker DU?
Vad har just DU för drivkrafter?
Vilka är DINA styrkor?

Nu ska jag snart valsa bort till gymmet och köra Dance Aerobics, något jag verkligen älskar!!! 🙂

Ha en riktigt fin kväll fina vänner!
Varma kramar Anna

Om att gå på Kort, Glad & Tacksam

En ljuvlig bukett som mor och far hade med sig igår ❤

Det är söndag eftermiddag och jag sitter i godan ro medans “söndagsrundan” fixas av vår lilla robot 🙂
Alla som känner mig vet att jag är en vän av sturktur i livet och har mina små vanor 😉
På onsdagar dammtorkar jag, dottern städar toan och dammtorkar sitt rum, på torsdagar städar vi golven (dvs torkar efter att roboten gjort sitt), på fredagar städar vi toan igen och på söndagar kör vi “söndagsrundan”.
Söndagsrundan innebär dammsugning samt städa av toan. Sedan vi skaffade dammsugarroboten innebär det ju alltså att den tar hand om dammsugningen.
Katjing! 🙂

Kan verkligen varmt rekommendera en robot om ni står i valet inför att skaffa en. Det blir betydligt mindre dammigt på bord och hyllor när man har en robot, jämfört med vanlig dammsugare. Dessutom får man tid över till annat 🙂

Om nån skulle fråga mig om jag har nått beroende så skulle det kunna vara blommor. Äääälskar snittblommor, de tillför ju så mycket i ett hem!
Å den här vackra buketten, som vi fick av mor och far igår, möter oss nu när vi kommer hem ❤

Tänk att dagen nu är här!! De här biljetterna bokade jag för ett halvår sedan!!!
Dottern och jag är ganska hooked på Wahlgrens värld och följer det tillsammans 🙂
Så gissa om hon blev glad när jag sa att vi skulle gå på Pernillas show, Kort, Glad & Tacksam :))))

Vi tänkte få lite i magen innan och då får så klart mannen följa med. Han är inte lika begistrad i Wahlgren som vi, så han hoppade föreställningen 😉

Så. Jag ska hoppa ur hemmakostymen och klä mig i något mer passande för en show.

Ha en riktigt fin söndags kväll!
Imorgon tänkte jag skriva lite om Drivkrafter – hoppas ni kikar in då 🙂

Varma kramar Anna

Om att göra en repris

Danssvetten ska duschas bort. Sen ska vi göra en repris idag.
En repris från typ två helger sen. Fast med nytt sällskap.
Mor & far är på väg upp och idag ska vi ta dem till Norrings Crêperie i Borgholm.
Något så makalöst gott och trevligt! 🙂

Vad har ni för planer denna sista marslördag?
Ta hand om Er och må så gott ni bara kan!

Varma kramar Anna

Om vad Tranan kom med

Det är en smålänsk tradition det där med Tranan.
Inget som jag är uppvuxen med, som växtre upp i Blekinge.
Men nog ligger det något i det där med att ta seden dit man kommer 🙂

Så det var Trandagen här igår. Vanligtvis är det nog så att Tranan kommer med godis.
Men det äter ju inte jag så mycket utav. Dessutom har maken och dottern en sockerfri månad nu i mars. På dotterns initiativ faktiskt.

Insvepta i silkespapper och kraftigt brunt papp kom han hem med den vårigaste buketten man kan tänka sig.
Min man ❤
“Det är ju Trandagen idag” Gullis.
Det var ju även extra fint med tanke på kallelsen jag även fick igår.

Så nu står den där på köksön. En ljuvligt härlig och vårig bukett.
Som signalerar liv och hopp om en vår som ligger framför oss.

Så Trandag eller inte hos er, så önskar jag Er en ljuvligt vacker fredag med massor av Kärlek!

Varma kramar Anna

Om att ha fått kallelsen med stort K

Det är med total skräckblandad förtjusning jag öppnar kuvertet.
Är det en kallelse till operation för rekonstruktion tro?

Jaaaaaaaa!
Jag skakar samtidigt som jag vill hoppa jämnfota!!
Den 29 april är det dax. Då ska min rekonstruktion påbörjas.
Jag vet och inser att det kommer bli en mycket smärtsam resa, men jag vill göra den.
Jag vill så förbaskat gärna bli lite helare igen.

Just nu fladdrar tankar och känslor åt alla håll så ett svettigt pass på cykeln kommer rensa huvudet tänker jag.

Jag tror jag återkommer när jag samlat mig lite mer….
Ta hand om Er och ha en fin torsdagskväll!

Varma kramar Anna