Om att skapa sig ett uppdrag varje dag

Ett uppdrag om dagen.
Så ser min strategi ut just nu.
Ett uppdrag som gör att jag behöver ta mig ut och göra något.

Allt går i ett tempo som är så långt ifrån min personlighet man kan komma.
Men det är det tempo som min kropp just nu förmår.

Dagens uppdrag bestod i att införskaffa mig min nattkräm, men även något till min mage.
För inte nog med att man blir glömsk, trött, slö, vimmelkantig och avtrubbad av “painkillers”, magen tar stryk också.
Har nu provat de flesta preparat och huskurer som finns för att få igång magen, men det går så där…. Är så uppblåst att jag knappt får på mig mina byxor längre… När jag är hemma funkar bara mjuka kläder.
Det är ingen modeshow just nu kan jag lova…

Så. Jag hade inhandlat det jag skulle, inklusive en flaska flourskölj och skulle bära hem dessa tre saker i en påse.
Det gick inte.
Det. Gick. Bara. Inte.
Det skar som knivar i mitt bröst och jag fick ställa ner den lilla påsen och ringa efter min dotter och hennes kusin, som var i närheten.
De 2-300 metrarna hem var fasansfulla.
Men vilken tur att de små juvelerna fanns till hands.

Så dagens uppdrag bestod även i dagens läxa.
Inte inte inte bära något som väger tyngre än en fjäder…typ.

En vecka har passerat sen operationen och det är bara att se tiden an.
Tålamodet som återigen prövas.
Inte min starkaste gren som helst vill ha saker gjorda igår…

Men,
TACK, TACK från djupet av mitt hjärta för all Er värme och kärlek.
Omtanken betyder så otroligt mycket och jag är extremt ödmjuk inför all den värme som väller in.
T A C K ❤

Varma kramar Anna

Om att ladda om, om och om igen

Tändsticksasken – ett minne från vår härliga vistelse i vackra Paris

Igår kände jag mig som ett vrak.
Tårarna brann och rann mest hela dagen.
Det kändes eländigt och förbannat orättvist.

Sådana dagar har de flesta av oss.
Dagar då vi gråter över större eller mindre katastrofer som inträffat.
Som jag brukar säga, mitt liv har hitintills bestått av tre stora trauman och en del katastrofer däremellan.

Jag gjorde mitt bästa för att sminka över den desperation som mitt ansikte utstrålade.
Tog en liiiiten runda på stan med dottern för att handla lite till kvällens middag. För jag behövde komma ut.
En runda som i normala fall kanske skulle ha tagit en halvtimme tog mer än två timmar.
Satte mig i soffan och grät när vi kom hem.

För att muntra upp mig gick vi in på vår Rituals butik (känner tjejerna ganska väl där då jag och min syster är några av deras bästa stamkunder) för att köpa ett doftljus.
“Å heeeej”, säger en av de gulliga tjejerna som jobbar där och jag ser hur hon riktigt hoppar till när hon ser mig…. “Hur mår du egentligen?”
Känner hur tårarna gör mina ögon blanka och håller mig i dotterns arm… Berättar att jag är nyopererad och därför ser ut som ett vrak.
“Du ser verkligen inte pigg ut…”
Hon är så söt och vi pratar en stund och så går vi hemåt med ett doftljus i en påse.

Doftljuset cherry blossom och rice milk sprider en lugnande väldoft i vårt vardagsrum…

Jag skriver inte det här för att nån ska tycka synd om mig.
Jag skriver för att jag tror att det är så viktigt att vi vågar fråga och vågar lyssna.

Det är helt tillåtet att vara ledsen ibland.
Det är helt tillåtet att inte orka vara positiv och glad.
Det är helt tillåtet att inte orka njuta av småsaker.

För ibland suger livet rejält. Eller som Mia Törnblom säger “Livet suger regelbundet”.
Och då tror jag att man får låta det vara så. Inte sopa under mattan eller fejka en glättighet för att “skona” andra.
Vi har ansvar för oss själva och vår egen hälsa, inte för alla andras välmående eller att det skulle passa att vi bara sa att allt var bra för att inte vara någon annan till last.
Den som inte orkar, vill eller kan ta till sig av livets downs kan ju helt enkelt bara *på ren svenska* skita i det jag skriver.
Jag skriver för min skull, inte för att gör andra till lags.

Det har blivit till en styrka hos mig. En styrka som jag hämtar kraft ur.
Att det är ok att kräla i geggamojjan och gråta av förtvivlan.
Att det är ok att känna att just idag känns det skit, jag behöver inte tänka nästa steg eller nästa dag. Jag tillåter mig att vara i det som är där just då.

Av just ovan nämnda anledning finner jag kraft att ladda om.
“Better days will come” som en vän skrev.

Men vi ska aldrig stänga inne våran ångest, rädsla eller oro. Låt den ta den plats den behöver, annars kommer den för alltid gnaga att inom dig. Ouppklarade katastrofer förblir just det.

Jag räknar dagar tills återbesöket hos min bröstsköterska. T O R S D A G – då äntligen får de lätta på förbandet.
Förbandet som sitter som en svångrem, hååååårt hååårt över min ömma byst.
Men jag har tänkt härda ut.
De får fylla på min protes sakta sakta. För nu har tre läkare konstaterat att detta är det enda alternativet för mig. Hade jag haft mer “hull” hade den lindrigare varianten med att skapa ett bröst av egen fettvävnad varit att föredra, men nu går inte det.

Livet är och förblir min drivkraft och motor.
Än har jag så mycket kvar att ge.
Både till mig, till dig och till er ❤

Med kärlek,
Anna

Om statusuppdatering efter rekonstruktionen


Bh:n och förbandet sitter riktigt hårt och ska sitta på dygnet runt i tio dygn.

Börjar med att be om ursäkt för att det här inlägget kan bli något luddigt.
Det beror på att jag går på höga doser smärtstillande just nu, och då pratar vi varningstriangelstabletter.

När jag kollar min mobil så talar den om att det idag är fredag och det var i måndags förmiddag som jag sövdes för att påbörja rekonstruktionen av mitt vänstra bröst.
De har talat om för mig att det kommer att bli väldigt smärtsamt.

Men den smärtan jag vaknade med efter narkosen var på riktigt det absolut värsta jag varit med om i smärtväg. Nu är jag ju ingen novis när det kommer till sjukdomar och ingrepp tyvärr, så jag kan ärligt säga att jag vet vad jag pratar om.

Jag är envis, jag har pannben och jag ger verkligen inte vika så lätt. Så snälla säg inte att jag ska tänka positivt, för just nu funkar inte det.
Och jag begär inte att nån som inte varit med om det här ska kunna förstå.
Men jag vill gärna berätta och skriva av mig för det hjälper mig.

Vill man sen läsa och ta det till sig kan man ju välja det själv, tack och lov.

Ja, jag valde själv att sätta in ett implantat. Det valet var mitt.
Däremot valde jag aldrig att få bröstcancer och bli av med mitt ena bröst, så situationen har jag inte valt själv.

För visst har jag skuldbelagt mig själv mitt i allt det här. Tänkt att “du valde ju det här själv Anna, så då får du ju “skylla” dig själv och stå ut med smärtan.

Jag var i ett ohanterbart tillstånd när jag vaknade ur narkosen. Det var som att jag befann mig i ett slags smärtchocktillstånd då hela kroppen fullkomligen skakade. De sprutade in massor, och då menar jag massor av morfin, men det hjälpte inte. Till slut fick de spruta in lugnande för att kroppen skulle lugna ner sig och komma ur chocktillståndet.

Ingreppet var planerat på dagkirurgisk basis, men det gick ju inte att skicka hem mig i det skicket så jag lades in. Befann mig i en dvala resten av dagen, eftermiddagen, kvällen och natten.

Sen tyckte jag att jag kunde hantera smärtan och valde att bli utskriven och åkte hem i tisdags eftermiddag.
När vi skulle gå och lägga oss kom panikkänslorna tillbaka för jag visste inte hur jag skulle ta mig ner i sängen. Jag får absolut inte ta i eller använda bröstmuskulaturen. Och vi använder den till mycket, bland annat för att kunna resa oss och lägga oss ner.

Min man hjälpte mig att sakta sakta sänka mig ner med armen bakom min rygg och så fick jag bara släppa helt. Det är fruktansvärt svårt.

Efter några timmar utan en endaste blund vet jag varken ut eller in längre. Jag ber min man om mer tabletter och så får han hjälpa mig upp. Jag skriker för smärtan skär genom hela kroppen. Till slut har han lyckats ta mig till soffan där hela jag bara skakar. Jag kan inte prata, hyperventilerar och har panik.

Min man ringer till 1177, som råder oss att ringa efter en ambulans. Det går ganska fort, fast de sa att det kunde ta en timme, men de är som sagt här väldigt snabbt.
Det är två jättefina ambulansmän som hjälper mig.
De injicerar direkt en tia så att jag ska kunna ta mig ner för trapporna.

Maken blir hemma då dottern ligger och sover. Ja, tonåringar kan ju sova sig igenom vulkanutbrott om så vore… Tur den här gången kanske, för det är inte ett tillstånd man vill visa sig i för sitt barn.

Hamnar till slut uppe på kirurgen och för att bryta av smärtchockerna ger de mig höga doser morfin samt lugnande medel.
Jag är antagligen hög som ett höghus, men det är inget angenämt tillstånd på något vis.

Igår kom en läkare in till mig, han assisterade vid min operation och säger att de tycker att jag ska åka hem. De kan “bara” smärtlindra på sjukhuset och det kan vi göra hemma med.
Först får jag verkligen panik, hur ska jag ta mig uppför trapporna hemma? Hur ska jag kunna lägga mig i sängen? Frågorna är många och allt bara snurrar i mitt huvud.

Samtidigt ville jag ju inte vara kvar på sjukhuset.

Min man kommer och då kommer läkaren tillbaka. Jag vet att han är omtyckt och väldigt skicklig, men han och jag klickade inte riktigt.
Jag förstår att det kan vara svårt att veta om hela min sjukdomsbild, men det här mötet blev så fel. Tårarna bara rann och jag orkade inte säga något… Min man ifrågasatte hur jag skulle klara mig hemma, men då fick vi till svar att vi skulle starta en vårdutredning… det vill säga hemtjänst.

Nej, ingen vårdutredning fick jag fram då.
Min älskade man bestämde sig för att ta ledigt resten av veckan och vara med på länk det han kunde på jobbet. Allt för att ha mig under uppsikt.

Det är inte alla som klarar av det. Att totalt lägga sig själv åt sidan och finnas där för sin partner. Men det kan min man. Han är helt fantastisk. Helt fantastisk.

“Om det är så att du inte kan hantera den här smärtan får du kanske överväga att plocka ut implantatet. Då är det kanske inget för dig.”

Pang bom – rakt i ansiktet utan krusiduller.
Tack doktorn, men du kunde kanske ha framfört det på ett lite mer pedagogiskt vis…

Jag är inte dum i huvudet – även om jag är extremt avtrubbad för tillfället. Men nog har tanken slagit mig. “Vad trodde du Anna?” 

Men att få det in my face så…
För det har varit lite för mycket som “tagits” ifrån mig utan att jag haft något val. Jag visste redan vid 33 års ålder att jag skulle bli steril till följd av behandlingarna. Sen tändes en liiiiten strimma av hopp då man trodde att det skulle gå att plocka ut ägg innan jag skulle transplanteras med min systers stamceller. Men den släcktes lika snabbt som den tändes. Det var grymt. Och självklart var det grymt att förlika mig med den tanken. Även om jag var och är den tacksammaste tonårsmamman i världen till den juvel jag fött till livet.

Jag vet att jag måste operera bort livmoder och äggstockar för att säkra min framtid.
Så att få ett bröst till är starkt förknippat med min identitet och självkänsla. Att få känna mig hel igen, iaf på ytan.

Så de dubblade doserna med smärtstillande, som jag tidigare fått utskrivet, och så åkte vi hem.

Min man hjälpte mg att tvätta håret och duscha mig. Fick på mig mjuka kläder och sprayade på lite “dofta gott”.

Natten gick ändå bra, jag lyckades sova något. Jag kan bara ligga raklång på rygg och att försöka vända på sig är en omöjlighet.

Så här är vi nu. Smärtan har klingat av något tycker jag. För nu biter åtminstone tabletterna på den.
Jag har pratat med en bröstsköterska som var hur gullig som helst.

“Det finns ingen anledning för dig att ta ett sådant beslut nu, det är alldeles för nära inpå operationen.”

Så än har jag inte tänkt kapitulera. För mig är det här viktigt och jag begär inte att någon annan ska förstå. Men jag har blivit av med tillräckligt av mina kvinnliga attribut.
Om det inte går, då får jag tänka om, men inte än.

Min opererande läkare sa även att vi ska ta det långsamt och behöver inte fylla på förrän vi varit iväg till Kroatien i slutet på maj.

Sen kanske det är så som min man sa igår, att eftersom jag har problem med min bindväv så blir det jobbigare för mig? Bröstsköterskan trodde att det har säkert ett sammanhang.

Kanske har du orkat läsa hela mitt inlägg, eller så stängde du ner.
Men för mig känns det lättare att dela mina tankar och få dem ur mig.

Så. Nu ska jag fräscha till mig lite. Det tar en hel dag just nu, men målet är ju att komma fram till det här vi ser nedan.
En Anna som jag känner igen, som är pigg och njuter av livet. Som ser positivt på tillvaron och har tilltro till framtiden.

Men det är ok att ha sina dippar emellanåt, då får man ta den dagen av skit och sen ta nya tag.
För jag vet att alla som hanterar smärta dagligen gör sitt allra bästa, men det är ok att alla dagar inte är tipptopp.

Ta hand om Er vänner!
Framme i horisonten finns bilden av ett friskare jag.

Med kärlek och respekt,
Anna

Om att vara så redo det går inför rekonstruktion

Årets första egenplockade bukett…

Jag är så redo jag kan bli just nu.
Eller hur förbereder man sig för en sån här sak egentligen?
Rekonstruktion.
Tiden är inne nu. Tiden är inne för att bygga upp något nytt där det är tomt och platt.

Jag är nervös. Riktigt riktigt nervös.
För jag har ju ingen som helst aning om vad som väntar.
Det jag vet är att det kommer att bli väldigt smärtsamt.
Det går inte alls att jämföra med en bröstförstoring.
Jag har ju inget alls att utgå ifrån, utan ska bygga upp ett successivt.
Imorgon opererar de in expanderprotesen, som sedan skall fyllas å med jämna mellanrum, tills dess att storleken är i nivå med mitt egna bröst. Först när det är klart kan man operera in den permanenta protesen.

Så nog sjutton är jag nervös.
Men självklart vill jag det här. Men jag har ju rätt att vara nervös ändå.

För en vecka sedan var vi laddade inför Paris. Och vi hade en helt magisk resa, som jag gärna ska berätta mer om.
Men just nu upptar det här mina tankar.

Å ibland undrar jag varför det liksom ofta kör ihop sig med allt på en enda gång…?
Lilla mor som fick extrema biverkningar efter ett kalkdropp i fredags. Värk som gjorde att hon trodde att hon skulle sprängas…. Tack och lov har det klingat av….

Sen igår… Då satt vi på akuten i flera timmar. Med våran duva som haft så fruktansvärt ont i magen några dagar. Igår accelererade det så jag ringde 1177.
Vi fick fint bemötande på akuten och det är mest troligtvis obstipation.
Lite allt på en gång kan man säga… Hon mår bättre nu iaf, även om det inte är helt bra än.


Plockade en riktigt vårig bukett med söstra mi idag. Efter en födelsedagslunch på mysiga Villa Famiglia. Det var ju hennes dag idag. Vi var lite splittrade båda två, men så mysigt att bara komma iväg en stund och bara äta lite gott och landa lite.

Så. Jag ska ta min descutantvagade kropp och krypa ner i den renbäddade sängen.
Hemmet är städat, sängarna renbäddade och tvätten uppstruken.
På så vis är jag så redo jag kan vara inför morgondagen. Den som det slår över till vilken minut som helst nu.

Så.
Jag ska gå och sluta mina blå och hoppas på lite sömn.
Imorgon är det dax. Det är en stor dag för mig.
Men jag är väldigt väldigt nervös.

Varm kram Anna

Om att vara redo för Paris

Paris Paris – tänk att vi snart är där! 🙂
En drömresa för mig, så det ska bli heeeeelt fantastiskt att få komma dit.

Vi anlände till Köpenhamn igår kväll, och nu ska vi bege oss till flygplatsen för att checka in bagage och allt det där.

Jag kommer inte blogga från Paris, men häng gärna med på instagram både i flödet och i mina stories, där jag delar med mig av lite av varje 🙂

Iiiiiii, jag är alldeles pirrig!! 🙂
Varma kramar Anna

Om att ha firat en snartonåring

Solen sken in över ett vackert dukat bord.
En kalasdukning för en snartonåring.

De kallar sig det. Snarton, fast det var sjutton hon fyllde i fredags.
Men de har myntat uttrycket själva. Snarton, för nu är det ett år kvar till arton.
Ett år som kan rusa fram alldeles för fort, även om tiden inte gör det när man är i den åldern.

Det andas vår.
Liv och hopp.

Att fylla år och bli ett år äldre är ju enligt mig helt fantastiskt!
Och firar gör vi på olika vis, huvudsaken är att man gör det prick precis så som man själv vill ❤

Blått vitt och mässing… Det är det vi gillar mest och det syns liksom att vi är släkt 😉

Och lite påskpynt…Som gör sig bäst på det enklaste vis.

Det var vår långfredag det. Igår bjöds vi på grillmiddag nere hos svärmor med barn och barnbarn. Ännu en strålande vacker påskdag och minnen till hjärteasken.
Tonåringar som grejar med sitt och småttingar som säger ajaj till elden och pip pip till alla pippifåglar de ser 🙂

Livet.
Det är allt fint det, eller hur.

Hur har ni haft det de här dagarna?

Nu ska vi packa här. I eftermiddag åker vi till Köpenhamn för att imorogn lyfta till Paris!!!
Ha en fantastisk påskdag vänner!
Varma kramar Anna

Om att önska Fin Påsk

G L A D P Å S K ! !

Solen skiner, på himlen syns inte ett moln och jag hör fåglarnas kvitter genom öppna fönster.
Det är Långfredag och det rådet stillhet och lugn.
I eftermiddag är det kalasdax då vi har många födelsedagsbarn att fira i april 🙂 Just i dag fyller min fina systerdotter 17 år – eller snarton, som de själva säger 😉

Jag ska ladda upp med ett härligt energigivande cuýkelpass om en timme! De somriga träningskläderna är på och jag är så redo för ett svettigt pass 🙂

Hur firar ni den här Långfredagen? Några speciella traditioner eller vanor?

Ha nu en riktigt härlig Lååååååångfredag!
Många varma kramar,
Anna

Om att hantera det som kallas livet…

Det händer saker både här och där… Och ibland är det svårt att hantera allt som händer i det vi kallar livet.

Som igår när en väninna berättar att hennes syster fått en ny tumör i hjärnan… Jag blev alldeles tyst och visste inte vad jag skulle säga. Förrän efter en stund, när jag sa just exakt det. “Jag vet inte vad jag ska säga, jag är alldeles chockad… hur mår du?”

Eller idag när jag var med en annan vän på ett läkarbesök på reumatologen, där hon fick extremt luddiga besked om hennes reumatiska diagnos. När jag frågade: “Vad betyder det här?” Och när man får påminna om en remiss till en sjukgymnast till ljudet av en lätt suck och en notis på en liten post-it lapp…

Eller försäkringskassan som inte läser hela sjukintyg och vill stoppa sjukförsäkringen…
(Detta gäller inte mig utan en annan som står mig nära)

Eller den enorma ovissheten i väntan på besked…

Jag förstår inte.
Nej, jag förstår verkligen inte alls.

För att orka och hantera allt tränar jag.
Hårt.
Svettas.
Avreagerar mig.
Samlar ny energi.
Operationen är bara 1,5 vecka bort. Jag vill vara i så god form jag kan för att orka på allra bästa sätt.

Livets geggamojja blandat med konfetti.
För resan ligger ju framför oss. Paris är nära nu. En välsignelse likväl som en dröm som går i uppfyllelse.
Ja, vi är värda det här nu.

För min och mina näras skull laddar vi om. Och skickar ut så mycket omtanke jag kan.

Det gäller att ta vara på Livet hörrni.
Ta hand om Er!

Varma kramar Anna

Om helgen och mera påsk

Har fått lite dille på franska tulpaner just nu… De gör sig så otroligt bra i daggvasen på vårt matbord…
De liksom hänger över vasen så vackert.

Min favoritblomsterbutik hade även vackra påskägg som jag inte riktigt kunde motstå sist. Å eucalyptus funkar lika bra som björkris tycker jag 🙂

Av helgen återstår nu lite läsning innan läggdax… Varför försvinner en helg så herrans fort? Är det för att man gillar dem på himla mycket kanske 🙂

Jag älskar helg och känslan av att ha tid för LIVET. Tid att disponera som man själv önskar.

Å den här helgen har jag träffat fina väninnor igen. Ibland känns det så ofattbart att vi känt varandra i över tjugo år. Vi har ju verkligen sett varandra bli vuxna.
Då när vi möttes var vi ju bara ena riktiga gröngölingar..:)

Vi kan skratta, gråta och prata om allt mellan himmel och jord.
Ja, jag är en ytterst lycklig människa som har så otroligt fina vänner.
Det är verkligen en skatt.

Nu vänner ska jag ta natt här… Läsa lite innan jag sluter mina blå och hoppas på god sömn. Imorgon är det en ny vecka och en ny träff med andra rara vänner för lite lunch.

Inom mig bubblar en härlig känsla. Det finns så mycket att vara glad och tacksam över.
Livet, med alla dess berg- och dalbanor. Men jag vill åka med, och nu bubblar känslan av liv och glädje.
Om en liten vecka åker vi till Paris, en dröm som går i uppfyllelse för mig.
Det är helt fantastiskt att jag faktiskt ska få komma dit med min lilla familj, vilken otrolig lycka.

Ta hand om er vänner!
Varma kramar Anna