Jag ser tillbaka på tiden som gått.
Saker som hänt som ärrat i både kropp och själ.
Vissa saker kanske aldrig blir som de var…
Men kanske kan jag inte påverka dem heller.
Jag försöker vara mer i nuet, det som ÄR.
Som jag skrivit förut har jag relativt svårt för att blicka för långt fram i tiden.
Ett tag kunde jag knappt tänka på nästa dag…
Nu kan jag ändå börja drömma om framtiden och det som kan komma.
Men framförallt är jag här… nu.
1 maj 2019.
Inlagd med en smärtchock utan dess like.
Visste bitvis inte vart jag skulle ta vägen med mig själv.
Drogad med både lugnande och smärtstillande.
Ändå tacksam att det finns i de lägena.
P E R S P E K T I V – alla händelser i livet ger perspektiv. Jag kan även välja hur jag vill ta hand om det som sker.
Jag vet hur det kan gå och väljer att vara ödmjuk inför livet.
2 maj 2018.
Första cytokuren för bröstcancern, efter tre operationer.
Att veta att det går in ett gift i kroppen som drar med sig en massa friska celler i sin väg…
Det ger en en ambivalent känsla, samtidigt som alternativet inte är ett alternativ.
Vänner. Det kan hända så mycket genom livet.
Var rädda om det ni har och ta det inte för givet.
Livet kan vara en snårig stig likväl som en porlande bäck.
2 maj 2020.
Eftertanke och en enrom tacksamhet för livet.
Det som fyller mitt hjärta mest idag är mötet med mammi oh pappi igår.
Själagott att få träffas om än försiktigt och på håll.
Själagott.
Jag väljer att se det som är fint just nu.
Men jag vet vad livet också kan ge i omgångar.
Det är få saker jag tar för givet.
Och jag vet att jag är ödmjuk och tacksam för det jag har.
Det vet jag.
Skickar kärlek genom luften!
Anna
Lämna ett svar