Bh:n och förbandet sitter riktigt hårt och ska sitta på dygnet runt i tio dygn.
Börjar med att be om ursäkt för att det här inlägget kan bli något luddigt.
Det beror på att jag går på höga doser smärtstillande just nu, och då pratar vi varningstriangelstabletter.
När jag kollar min mobil så talar den om att det idag är fredag och det var i måndags förmiddag som jag sövdes för att påbörja rekonstruktionen av mitt vänstra bröst.
De har talat om för mig att det kommer att bli väldigt smärtsamt.
Men den smärtan jag vaknade med efter narkosen var på riktigt det absolut värsta jag varit med om i smärtväg. Nu är jag ju ingen novis när det kommer till sjukdomar och ingrepp tyvärr, så jag kan ärligt säga att jag vet vad jag pratar om.
Jag är envis, jag har pannben och jag ger verkligen inte vika så lätt. Så snälla säg inte att jag ska tänka positivt, för just nu funkar inte det.
Och jag begär inte att nån som inte varit med om det här ska kunna förstå.
Men jag vill gärna berätta och skriva av mig för det hjälper mig.
Vill man sen läsa och ta det till sig kan man ju välja det själv, tack och lov.
Ja, jag valde själv att sätta in ett implantat. Det valet var mitt.
Däremot valde jag aldrig att få bröstcancer och bli av med mitt ena bröst, så situationen har jag inte valt själv.
För visst har jag skuldbelagt mig själv mitt i allt det här. Tänkt att ”du valde ju det här själv Anna, så då får du ju ”skylla” dig själv och stå ut med smärtan.
Jag var i ett ohanterbart tillstånd när jag vaknade ur narkosen. Det var som att jag befann mig i ett slags smärtchocktillstånd då hela kroppen fullkomligen skakade. De sprutade in massor, och då menar jag massor av morfin, men det hjälpte inte. Till slut fick de spruta in lugnande för att kroppen skulle lugna ner sig och komma ur chocktillståndet.
Ingreppet var planerat på dagkirurgisk basis, men det gick ju inte att skicka hem mig i det skicket så jag lades in. Befann mig i en dvala resten av dagen, eftermiddagen, kvällen och natten.
Sen tyckte jag att jag kunde hantera smärtan och valde att bli utskriven och åkte hem i tisdags eftermiddag.
När vi skulle gå och lägga oss kom panikkänslorna tillbaka för jag visste inte hur jag skulle ta mig ner i sängen. Jag får absolut inte ta i eller använda bröstmuskulaturen. Och vi använder den till mycket, bland annat för att kunna resa oss och lägga oss ner.
Min man hjälpte mig att sakta sakta sänka mig ner med armen bakom min rygg och så fick jag bara släppa helt. Det är fruktansvärt svårt.
Efter några timmar utan en endaste blund vet jag varken ut eller in längre. Jag ber min man om mer tabletter och så får han hjälpa mig upp. Jag skriker för smärtan skär genom hela kroppen. Till slut har han lyckats ta mig till soffan där hela jag bara skakar. Jag kan inte prata, hyperventilerar och har panik.
Min man ringer till 1177, som råder oss att ringa efter en ambulans. Det går ganska fort, fast de sa att det kunde ta en timme, men de är som sagt här väldigt snabbt.
Det är två jättefina ambulansmän som hjälper mig.
De injicerar direkt en tia så att jag ska kunna ta mig ner för trapporna.
Maken blir hemma då dottern ligger och sover. Ja, tonåringar kan ju sova sig igenom vulkanutbrott om så vore… Tur den här gången kanske, för det är inte ett tillstånd man vill visa sig i för sitt barn.
Hamnar till slut uppe på kirurgen och för att bryta av smärtchockerna ger de mig höga doser morfin samt lugnande medel.
Jag är antagligen hög som ett höghus, men det är inget angenämt tillstånd på något vis.
Igår kom en läkare in till mig, han assisterade vid min operation och säger att de tycker att jag ska åka hem. De kan ”bara” smärtlindra på sjukhuset och det kan vi göra hemma med.
Först får jag verkligen panik, hur ska jag ta mig uppför trapporna hemma? Hur ska jag kunna lägga mig i sängen? Frågorna är många och allt bara snurrar i mitt huvud.
Samtidigt ville jag ju inte vara kvar på sjukhuset.
Min man kommer och då kommer läkaren tillbaka. Jag vet att han är omtyckt och väldigt skicklig, men han och jag klickade inte riktigt.
Jag förstår att det kan vara svårt att veta om hela min sjukdomsbild, men det här mötet blev så fel. Tårarna bara rann och jag orkade inte säga något… Min man ifrågasatte hur jag skulle klara mig hemma, men då fick vi till svar att vi skulle starta en vårdutredning… det vill säga hemtjänst.
Nej, ingen vårdutredning fick jag fram då.
Min älskade man bestämde sig för att ta ledigt resten av veckan och vara med på länk det han kunde på jobbet. Allt för att ha mig under uppsikt.
Det är inte alla som klarar av det. Att totalt lägga sig själv åt sidan och finnas där för sin partner. Men det kan min man. Han är helt fantastisk. Helt fantastisk.
”Om det är så att du inte kan hantera den här smärtan får du kanske överväga att plocka ut implantatet. Då är det kanske inget för dig.”
Pang bom – rakt i ansiktet utan krusiduller.
Tack doktorn, men du kunde kanske ha framfört det på ett lite mer pedagogiskt vis…
Jag är inte dum i huvudet – även om jag är extremt avtrubbad för tillfället. Men nog har tanken slagit mig. ”Vad trodde du Anna?”
Men att få det in my face så…
För det har varit lite för mycket som ”tagits” ifrån mig utan att jag haft något val. Jag visste redan vid 33 års ålder att jag skulle bli steril till följd av behandlingarna. Sen tändes en liiiiten strimma av hopp då man trodde att det skulle gå att plocka ut ägg innan jag skulle transplanteras med min systers stamceller. Men den släcktes lika snabbt som den tändes. Det var grymt. Och självklart var det grymt att förlika mig med den tanken. Även om jag var och är den tacksammaste tonårsmamman i världen till den juvel jag fött till livet.
Jag vet att jag måste operera bort livmoder och äggstockar för att säkra min framtid.
Så att få ett bröst till är starkt förknippat med min identitet och självkänsla. Att få känna mig hel igen, iaf på ytan.
Så de dubblade doserna med smärtstillande, som jag tidigare fått utskrivet, och så åkte vi hem.
Min man hjälpte mg att tvätta håret och duscha mig. Fick på mig mjuka kläder och sprayade på lite ”dofta gott”.
Natten gick ändå bra, jag lyckades sova något. Jag kan bara ligga raklång på rygg och att försöka vända på sig är en omöjlighet.
Så här är vi nu. Smärtan har klingat av något tycker jag. För nu biter åtminstone tabletterna på den.
Jag har pratat med en bröstsköterska som var hur gullig som helst.
”Det finns ingen anledning för dig att ta ett sådant beslut nu, det är alldeles för nära inpå operationen.”
Så än har jag inte tänkt kapitulera. För mig är det här viktigt och jag begär inte att någon annan ska förstå. Men jag har blivit av med tillräckligt av mina kvinnliga attribut.
Om det inte går, då får jag tänka om, men inte än.
Min opererande läkare sa även att vi ska ta det långsamt och behöver inte fylla på förrän vi varit iväg till Kroatien i slutet på maj.
Sen kanske det är så som min man sa igår, att eftersom jag har problem med min bindväv så blir det jobbigare för mig? Bröstsköterskan trodde att det har säkert ett sammanhang.
Kanske har du orkat läsa hela mitt inlägg, eller så stängde du ner.
Men för mig känns det lättare att dela mina tankar och få dem ur mig.
Så. Nu ska jag fräscha till mig lite. Det tar en hel dag just nu, men målet är ju att komma fram till det här vi ser nedan.
En Anna som jag känner igen, som är pigg och njuter av livet. Som ser positivt på tillvaron och har tilltro till framtiden.
Men det är ok att ha sina dippar emellanåt, då får man ta den dagen av skit och sen ta nya tag.
För jag vet att alla som hanterar smärta dagligen gör sitt allra bästa, men det är ok att alla dagar inte är tipptopp.
Ta hand om Er vänner!
Framme i horisonten finns bilden av ett friskare jag.
Med kärlek och respekt,
Anna
Lämna ett svar