Om pälsbebisen Freja

F R E J A – The Cockerpoo

Att skaffa hund har varit ett återkommande ämne här hemma. Men anledningar av alla de slag har gjort att vi ej blivit med pälsbebis.
Så en dag kändes det bara SÅ rätt. Och då gick det snabbt, det var som att universum bara öppnade sin famn och där fanns hon.

Busig som få och med de sylvassaste av små tänder… Ja, nu är hon trygg och då undersöker hon allt med sin lilla mun och vill gärna bita i det mesta, inklusive mattes händer 🙂

Hon gillar att vara NÄRA NÄRA. Och just nu är hon VÄLDIGT ”mammig”. Gnyr så fort jag lämnar rummet, fast de två andra familjemedlemmarna är hemma. Men… så är det ju mest hon & jag den största delen av tiden så det är ju inte så konstigt. De är ju precis som små bebisar. Tykänslig.

Hon ger mig så mycket kärlek, närvaro och tillgivenhet. Känner när jag är trött och somnar gott på mitt bröst.

Jag LÄKER med henne. Allt det andra tar allt mindre plats och jag HELAS.
Det finns faktiskt en term för det.

NARRATIVE MEDICINE – ett mer mänskligt sätt att ge en människa vård. Att titta på andra former än den kliniska. Och ett husdjur ger oss människor så enormt mycket. Jag känner att när jag får förflytta fokus från min diagnos till att ta hand om ett litet liv gör mig så gott.

Det ger oss även fler tillfällen att vara tillsammans i familjen. En liten
varelse som vi gemensamt är ansvariga för.

Och att komma ut i naturen är ju läkande det med.

Och även om det just nu är utmanande innan hon är helt rumsren så är det ju en övergående fas. Det blir mycket rumpträning då jag ränner upp och ner för trapporna från vindslägenheten XXX antal gånger per dag.

Jag blir ganska ÖDMJUK inför mig själv i den här situationen. För jag vet att jag är KAPABEL till väldigt mycket. Jag har tagit hand om ett litet barn själv en gång i tiden, ja absolut med fint stöd och hjälp från nära & kära – men jag var ju ändå ensam om ansvar över fostran och rutiner ett antal år innan min man kom in i bilden. Och då var ju han väldigt novis och behövde ganska lång tid för att navigera som förälder.

Då hade jag inte det valet – dotterns fröpappa valde att lämna och gjorde det med besked. Jag kommer aldrig att fullt förstå det, men jag har förlåtit såväl honom men framförallt mig själv. För det var många destruktiva tankar och känslor kring att det inte var jag som dög längre… Dög gjorde jag, men han var ej kapabel att älska barnet jag födde.

Jag har insett vikten av att ge mig själv av det som jag behöver, det kommer aldrig nån annan servera oss. Jag har i hela mitt vuxna liv varit en ”tjänare” – alltså en person som velat ge av mina tjänster till andra. Ett sätt att visa min uppskattning och kärlek, men ibland har det tippat över till att sätta krokben för mig själv.

SÅ.

Den här gången är vi TRE som har ansvar för en liten pälsbebis, för jag VILL INTE göra det själv, jag VILL dela ansvaret.

För för mig är det så viktigt att jag får min tid på mattan. Stunderna där jag landar helt och hållet i min kropp, känner hur den känns och pressar mig inte längre. För jag vill verkligen känna mig HÅLLBAR, med en kropp och själ som får det som den behöver. Med mitt hjärta som livets kompass.

Namaste 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Relaterade inlägg