B E K Y M R A D . . .
Så kan man sammanfatta denna dag.
Bekymrad över vad det är för knölar i mina armhålor.
Bekymrad över varför det gör ont.
Jag tappade det…
Tappade fotfästet och mig själv.
Vad är det som händer… och varför?
Ringde min fina fina sköterska på bröstmottagningen.
Är det svullna lymfkörtlar till följd av hård träning?
Eller är knölarna något annat… är det… är det cancer?
Ibland är google bra, ibland inte… Svaren är ju alltid korrekta, men det är väl hur man tar emot informationen ibland…
Och just nu känner jag mig lite skör.
Sköterskan pratade med läkaren och ringde tillbaka efter någon timme.
Tyckte inte jag ska oroa mig, avvakta och se om det går över.
Det kommer sällan något på bägge sidor samtidigt…
Jag tappade det…
Tårarna kom.
”Anna, får du tvärpanik och det inte gått över, hör av dig om en vecka igen.
Vi finns här. ”
V Ä R M E O M T A N K E Ö D M J U K H E T
Tacksam för snabbt svar.
Tacksam för omtanken.
Tacksam för förståelsen.
Tacksam för värmen.
Tacksam.
Gick en runda och rensade huvudet i blåsten.
Pratade med mamma och kollegavännen ❤
La ut ett klipp på Instagram.
Tack för kärleksfloden som vällde in, T A C K ❤
Ibland tappar man det.
Det är ok.
Jag har kärlek, jag har värme, jag har omtanke, jag har närhet.
Så jag landar mjukt när jag tappar det.
Med K Ä R L E K,
Anna
Lämna ett svar till Anna Wahlstam Avbryt svar