Ett vitt kuvert med en logga i rött och gult uppe i ena hörnet.
Ett brev med besked som kan skapa så många känslostormar inom mig.
Jag öppnade brevet och läste kallelsen.
Ännu en kallelse.
Och jag inser – nej, jag kan inte göra slut med vården än. Jag har en bit kvar att gå.
Jag inser också att jag aldrig kommer att kunna göra slut, men jag önskar mig i framtiden att vi kan ha lite mer av ett distansförhållande och inte träffas så ofta.
Så länge jag har täta vårdkontakter, så är jag inte klar.
Det är nog svårt att förstå när man ser glada make:ade Anna med glow på kinderna.
Annat är det idag när jag sitter här än i min morgonrock och håret på alla håll.
Det var stört omöjligt för mig att ta mig upp imorse. Kroppen vägde bly och panikångestattacken hade gjort sig påmind igen.
Den där som drabbade mig för 1,5 år sedan i gynstolen. Det var fruktansvärt och jag skakar så fort jag börjar tänka på den.
Jag ska avlägsna livmoder och äggstockar från min kropp för att undanröja risker. Risken för att drabbad av livmoderhalscancer.
Många kvinnor genomgår dessa ingrepp, men förhoppningsvis har inte alla det bagage som jag har. Ett bagage av en traumatiserad förlossning som gör sig till känna vid varje gynbesök. Den händelsen som hemsökte mig i gynstolen då en biopsi skulle göras förra hösten.
Jag tappade fart och fotfäste igen. Jag är inte färdigbehandlad, utan har en hel del kvar att göra. Och jobbet är mitt, men tack och lov med stöd och support från nära och kära.
Inget i världen är värt att riskera hälsan för så jag valde att bli hemma idag. Jag använder de plustimmar jag har för att återhämta mig igen.
Det kom inte som en nyhet, men jag hade definitivt förträngt det här.
Att kastas mellan hopp och förtvivlan ganska kontant tar på enegin, men jag söker pannbenet och tar nya tag. Men däremellan är tankarna och känslorna mina och jag måste visa respekt för att ta hand om dem.
Livet innehåller så mycket just nu och ibland är det jag skriver om faktiskt bara en bråkdel av det. För allt kan jag inte dela med mig utav. Därför kan saker som kan tyckas som bagataller bli bra mycket större än så för mig.
Men vi ser framåt.
SIP-mötet gick fick och vi fick klarhet i en del. Men vi har det under lupp så klart.
Sen har söstra mi en kronisk heshet, men vi hoppas hon han få lindring genom botox-behandling.
Vi i lilla familjen ser fram emot att möta våren i Paris om några veckor. Så väl unnt kan jag säga.
Ja, det är en berg- och dalbana det här med att leva. Jag är en väldigt känslig personlighet, men jag jobbar väldigt mycket med att lära mig att tackla svårigheter som dyker upp.
Precis som finaste I just sa. Livet är NU, det enda vi kan påverka är nuet. Det som har hänt, har hänt och det kan vi inte påverka, vi måste bara lära oss att förhålla oss till det.
Så.
Våren är på väg.
Solen skiner på himlen där jag bor.
Det är dax att fräscha till mig inför eftermiddagens besök hos min kurator. Ett besök som inte kunde ligga bättre till än just idag. Ibland är det bara meningen.
Jag önskar er en riktigt fin och vacker fortsättning på den här torsdagen.
Ta hand om Er och era kära.
Varma kramar Anna
❤
Lämna ett svar till Inger Avbryt svar