Vi pratade och pratade och mil efter mil körde jag genom byar och landskap.
Tänk så tacksamt det är att ha en fin vän att prata med när man ska ut och långköra.
Vi hann verkligen prata om allt som vi inte riktigt hunnit med på sista tiden.
Eller ja, nästan allt – det finns ju alltid nått mer som vi kan prata om 😉

”Tokfia!” Hur fort har du kört?” sa hon och gav mig den goaste kramen ❤
Jag skrattade till och erkände att jag hade sträckkört. Men jag hade flyt och trafiken flöt på bra. Kanske nån kilometer för fort emellanåt, men vrålkört har jag inte gjort.

Kort efter att jag hade anlänt kom sköna Helena.
”Maj good vilken babe!” sa jag! ”Å du rå”, sa hon.
Klubben för inbördes beundran 😉
Skämt åsido, komplimanger kan man knappast slösa med, eller hur?

Så satt vi där i uterummet och åt en helt magisk räksoppa med galet god hembakt foccacia… Nom nom nom…
Ni vet en sån där stund när man bara njuter av att få vara en del av allt det där.
Gemenskapen, vänskapen, skratten och samtalet.

Å det är så fantastiskt härligt befriande att träffa andra jämlikar…
Som vill fota ur olika synvinklar och ställa sakerna så det blir bra på bild… 🙂

Å vad gör man väl inte för konsten liksom 😉

Helena skulle sen vidare på klinikfest och då åkte ”klackaskorna” på 🙂
Självklart ska man ha klackaskor på fest, det är ju liksom givet.

Sen fortsatte vi…
Katarina och jag att prata ikapp om vad som hänt sen sist.
Planer framåt, inredningsdrömmar, villhöversaker och livet å sånt.

Efter promenad och grill kom tröttheten tassandes och lite innan midnatt sa vi Go’ Natt.
Hjärtat TACKSAMT för en fin och varm fredag.
Med tankarna samlade landade jag så på kudden i det mysigaste av gästrum…

Å det är lördag och en ny dag att umgås på ❤
Ta hand om Er vänner!
Varma kramar Anna
❤