Om för ett år sedan…

För exakt ett år sedan idag vadade jag längs stranden på Mallis…
Vattnet var ljummet, vindarna varma och solen alldeles lagom varm…

Vi tog ett glas cava och åt paella.

Ett gäng tjejer på en solsemester.
Total avkoppling och njutning.

Om jag längtar efter det…?
Jaaaaa, det gör jag verkligen.
Undrar vart det bär hän nästa år? 🙂

Det är måndag och jag är nyduschad efter ett svettigt spinningpass.
Magen är nöjd efter morots- och timjansås till bönpastan…
Jag ska varva ner en stund i soffan bredvid maken innan kudde och täcke kallar.

Minnen…
Ja, livet är verkligen inte dagarna vi minns, utan dagarna vi L E V T ❤
Vad minns du lite extra just idag?

Varma kramar,

Om FEMMA NOLLA

Idag har jag en KÄR vän som fyller F E M M A N O L L A!!
Helt amazing är hon och det är verkligen underbart att ha en vän som hon.

Jag är verkligen så innerligt TACKSAM för alla mina fina vänner. De är fina var och en på sitt sätt, och ingen är den andra lik. Och nog är det det som gör livet så där extra spännande.
Att få vara den man är, respekterad för sin person och sina tankar.
Inte alltid en självklarhet.

I onsdags eftermiddag/kväll satt vi på en filt i parken och skålade i bubbel, åt nudelsallad och världens godaste chokladbollar från Johannas choklad.

Bubbel och babbel och timmarna bara flög iväg. Ni vet, när tre tjejer kommer samman blir det en del snack 😉

Idag firas hon på allra bästa sätt, det vet jag. När jag frågar kommer hon svara
“Vet du Anna, det var en heeeelt fantastisk dag! Jag var helt överväldigad”

Hon har ett hjärta av guld, omtanke som få och ödmjuk som bara hon kan vara.
Hon ger mig kloka svar på tankar jag har, kanske inte alltid det jag just då är bredd på att höra. Men det är det som är vänskap, att våga säga sin mening och att våga lyssna.

Skål och GRATTIS vännen!
Idag är det D I N dag!!

Kramar Anna

Om Sårbar och Superstark

K Ä R L E K ❤ S Å R B A R H E T ❤ Ö D M J U K H E T ❤ S T Y R K A ❤ M O D ❤ V Å G A

“Att vara stark är att våga visa sig sårbar” – Känner att jag vill nicka till deras ord i podden Sårbar och Superstark” med Mia Törnblom och Yvonne Brokvist. Jag springer längs med havet och njuter av sol och värme. Benen tar mig framåt och jag rensar huvudet efter en lite omständig dag på jobbet. Släpper tankarna och är i löpningen, ett med mig själv och mina tankar.

Ja, det är modigt att våga släppa fasaden och erkänna att man är sårbar, att man söker efter svar och inte behöver vara “duktig flicka” som aldrig ber om hjälp.
Det är VI MÄNNISKOR som skapar ångest och psykisk ohälsa genom att trycka undan och tysta ner. Vi ska inte prata som sårbarhet, ångest eller känslor av otillräcklighet.
Vi ska vara glada, positiva och aldrig ha några problem.

Men vet ni vad – det är sånt förbannat B U L L S H I T! ! Alla går igenom svårigheter, och de flesta behöver ibland hjälp för att tackla dem. Det är modigt att våga be om hjälp, det är modigt att våga erkänna att man inte mår så förbannat bra hela tiden.

När vi bryter armen, benet eller får en hjärnskakning – då tvekar vi inte att söka vård för att laga våra skadade kroppar. På samma sätt finns terapeuter, psykologer och kuratorer för att hjälpa oss att laga hål och revor i själen.
Eller att vilja ta hjälp av en coach för att komma vidare om man fastnat i livet, eller något som liksom skaver.

“Vi jobbar med de som V I L L, det är inte alltid de som B E H Ö V E R som kommer till oss” – fortsätter de i podden.
Jag vill klä av och avdramatisera, istället lyfta upp och belysa vikten av att våga ta samtalshjälp. Visa för kommande generationer att man får visa sig sårbar, att vi ska vara ödmjuka inför varandra och våra ryggsäckar.
Ja, det gör ont att ta itu med saker i det förflutna, men ibland behöver vi göra en omstart och möta mörkret för att komma ut i ljuset. Undanträngningseffekten brukar sällan vara särskilt lönsam, för varken kropp eller själ till slut. För till slut hinner det ifatt dig.

Det är modigt att våga ta reda på vad det är som skaver. Det är modigt att våga vara öppen och möta sig själv, och att vilja gå vidare.
Det är ju bara vi själva som har ansvar för våra egna liv, men det är ibland lättare att lasta och lägga skulden på någon annan eller något annat. Men det kommer sällan något gott ur ett sådant resonemang.

Jag hoppas på att vi ska våga möta varandra där vi är. Sluta lägga skulden på någon annan för att livet känns sopigt ibland. Våga ta ansvar och våga vara ärliga. Och framför allt ha MODET att våga LYSSNA på våra medmänniskor.

Min mamma och pappa.
Som jag ÄLSKAR ER!
Ni är allt det här för mig.
Ni är sårbara och starka.
Visar kärlek och omtanke.
Står upp för och visar känslor.

Att visa respekt för att vi alla är olika, att vi har olika bakgrund och infallsvinklar.
Vågar LYSSNA för att FÖRSTÅ och inte för att tänka ut ett rappt svar.

Alla NI, som visar mig här denna fantastiska respekt, kärlek, ödmjukhet och omtanke –
T A C K ❤
Var och EN av ER är alldeles FANTASTISK!

Jag mår bra TACK VARE alla timmar i TERAPI och SAMTAL med nära och kära.
Så låt oss släppa på garden en smula.
För ju mer sårbarhet jag visar, desto starkare kan jag känna mig.
Det är som ett ägg… Skalet kan vara hårt, men knäcker man det är det väldigt skört.

Vi har bara ett LIV och vi har ett VAL att välja HUR vi vill leva det och HUR vi vill BEMÖTA våra medmänniskor.
Och kom ihåg, din sanning är din, men inte alla andras lag.

Ur min hand blåser jag nu ut mitt kärleksströssel till Er,
men du väljer vad du vill göra med det ❤

Om en bättre dag

Tisdag och en ny dag…
Vissa dagar tappar jag det…
Och då kan nästa dag förhoppningsvis bara bli bättre, eller hur?

Så, idag.
Lunch ute på en bänk vid Kattrumpan med en vän. En själsfrände. En ovärderlig vän.
T A C K och L O V för värme så att man kan SES!!!
Tror det är oerhört viktigt nu, för jag börjar få abstinens…
Men jag längtar även innerligt efter att kunna kramas hårt hårt med nära och kära.
Lyckliga mig som har både man och dotter som jag kan pussa och krama.

Till Er som inte har det skickar jag massor av kärlek och kramar genom luften ❤

Nu ska jag fortsätta i min skrivbubbla…
När jag vaknar på söndag ska jag vara klar, så är det bara med det! 🙂

Ha en fin kväll alla fina
Varma kramar,
Anna

Om en ny tidningsartikel & ett nytt projekt tar form

Bild Lina Watanen Kalmar Läns Tidning

Kalmar Läns Tidning har gjort en artikel om mig och podden.
En del av artikeln kan ni läsa här: http://klt.nu/vill-gora-det-basta-jag-kan-av-det-varsta-jag-varit-med-om/
Den publiceras i sin helhet i papperstidningen som utkom den 6 februari 2020.

Igår träffades jag och en ganska nyfunnen vän.
Vi har många gemensamma nämnare.
Den som förde oss samman var bröstcancern.
Tack Madde (hoppas du läser det här :-)) för att du möjliggjorde att våra vägar korsades.
En fd kollega som sedan tidigare är vän med Victoria.
Victoria är precis färdigbehandlad efter sina strålningar och vi har funnit varandra.

Vi har ett gemensamt driv och det är skönt att vara två när man ska driva något känner jag. Så igår träffades vi här hemma och brainstormade inför framtiden och saker som vi vill göra tillsammans.
Drivkraften bakom allt är att göra något av den erfarenhet som cancern har gett oss.
Hur kan vi dela med oss av vår erfarenhet och kunskap för att hjälpa andra som drabbas?

Ett embryo som växer till en bebis. Och jag lovar att berätta mer så klart.
Å med på tåget finns även en person till som vill hjälpa oss. Min svärmors man.
För att han vill lära sig något nytt och hjälpa oss på traven.
Win – win!
Det här att hjälpa varandra med hjärtat känns så gott i hela själen.

Vi är peppade och vi tror på det här!
Låter det spännande?
Häng med på resan 🙂

Varma kramar Anna

Om kärlekspåfyllning och tålamodsprövande

Ljuvlig bukett från min fina vän Ulrika.

“Nu kommer jag snart” stod det i sms:et och staxt därefter plingade det på dörren.
Vi satte oss vid köksön och åt lite brunch.
Lyckades veva ihop lite scones och klicka ut på en plåt (om man smälter smöret behöver man inte jobba ihop degen så värst, det gäller att hitta genvägar :-))

Vi har känt varandra lika länge som vi har varit mammor, men känt till varandra en bra stund innan dess. Så man kan nog säga att vi känner varandra V Ä L D I G T väl.

Hon är en vän som jag kan ringa mitt i natten, som jag kan gråta ut hos, som jag kan prata hål i huvudet på, som jag kan skratta med, som jag kan skoja med och som jag kan vara allvarlig med.

När magen var påfylld behövde vi lufta lungorna.
Ute sken solen fast vindarna härjade en del.
Men sol och rörelse var precis vad kroppen behövde.
Vi gick och gick.
Jag undrar om vi skulle få slut på samtalsämnen om man så satte oss på
en öde ö i en månad? * Ha ha ha*

Det är så tryggt att ha en vän som henne.
Å för en stund glömde jag bort det som skaver på kroppen min.

Här hemma har jag ju min man som pysslar och fixar med det mesta.
Som fick stanna hemma från kick-offen med jobbet för att se till sin fru.
Jaaa, det är kärlek det <3
Lyckliga mig alltså!

Han som också tröstar när tålamodet tryter…
För det gör det oxå.
När den där bh:n håller på att ta knäck på mig!
Som jag lever i 24/7 och ibland bara vill slita av så jag kan andas igen.
Men den ska sitta på för att hålla svullanden nere.
Det trycker, det kliar, det svider och det drar.
Idag lossade jag iaf på den för att se hur det ser ut. (och byta till en ren)
Det jag kan se ser iaf bra ut, har ju förband på bägge brösten efterom de skurit i båda.

Så ja.
Tålamodet brister emellanåt.
För att jag i nästa stund ska få dåligt samvete över att jag känner så.
Jag måste ju vara tacksam för att jag fått göra det här!
Jag har ju valt det själv!!

E L L E R…

Nej, så klart jag inte har.
I N G E N väljer själv att få cancer.
I N G E N väljer själv att ta bort ett helt bröst.
Omständigheterna gjorde att det blev så för mig.

Jag låter otåligheten skölja över mig. Hanterar frustrationen och prövningarna som kommer. Gör mitt bästa för att ta hand om känslorna.
Andras djupt och återvänder.
Lugnar mig igen.

Nej, det är ingen dans på rosor.
Men det är ett steg framåt.
Och jag gillar verkligen tanken på F R A M Å T.

Säg mig vänner, hur har er helg varit?
Ta hand om Er!

Varma kramar Anna

Om Vänskap

T R I O N ❤

Vi fann varandra när vi fick barn för snart 15 år sedan.
Vi har hängt med på varandras berg- och dalbana genom livet.
Vi har skrattat, gråtit, pratat, kramats, varit ledsna, peppat och lyssnat.
Våra livsöden har sett olika ut, men vi är ju fortfarande samma personer.

Det jag uppskattar mest är att jag får vara pårecis den jag är.
Med mina fel och brister. Plus och minus. Do’s and dont’s.
Ingen av oss är ju felfri och det har ingen heller påstått sig vara.

Att känna sig totalt bekväm och avslappnad är det jag uppskattar mest med människor jag umgås med. Att inte behöva känna sig illa till mods eller att det känns obehagligt.

Sedan i februari har vi sett fram emot den här träffen och föreställningen.
Biljetterna till Mia Skäringers show “No more fucks to give” har sålt som smör…
Så vi var verkligen exalterade när vi fick tag på våra 🙂
Själva föreställningen och allt som landade i mig efter den kräver ett helt eget inlägg.

Vi preppade oss på hotellrummet och skålade i lite bubbel 🙂
Sen gick vi på en mysig restaurang och åt en maaaagisk skaldjursgryta.
Som en slags utökad moules frites kan man säga.
Mmmmm mmmmm mmmmm….

Vi lever helt olika liv, men vad spelar det för roll?
Vi får så mycket mer perspektiv här i livet genom varandra.
Att likheter och olikheter bara berikar.

Så tacksam att ha de här två sköna bönorna i mitt liv.
Nu bokar vi nästa “get-away” 🙂

L ❤ V E U ! ! !

Måndag och ny vecka. Vi räknar ner till take-off… Bara 1 9 dagar kvar nu!!!!
Har du något DU längtar till just nu? Litet som stort ❤

Varma kramar Anna

Om Mia Skäringer

Bild på vit julstjärna, tändsticksask, klöverljusstake och böcker

Redan i februari beställde vi biljetterna.
Så vi har verkligen sett fram emot den här showen.
“No more fucks to give” –
och det är väl någon av de sista föreställningarna som vi ska se idag.

Vi är tre tjejer som checkar in på hotell i Kristiansstad i eftermiddag. Sen har vi bokat bord på en restaurang i närheten av Arenan.
Tre tjejer, middag och Mia Skäringer’s show – ja, det kan knappat bli annat än ett lyckat koncept, eller hur 😉

Igår kväll landande vi in här hos mor och far, fröken juvel och jag. En mysig kväll med god mat, fika och mys. Maken ska på musikunderhållning hemma ikväll, så han håller ställningarna där 🙂

Hur ser er lördag ut då vänner?

Varma kramar Anna

Om sjuk träningsvärk och en fin present

Söndagkväll…
Sitter här och önskar mig en liten helgdag till faktiskt…
Tycker att helgerna på sistone varit lite för korta..:)
Nån mer som har samma känsla?

Igår var jag ju på ett träningsevent som en kompis syster var med och anordnade.
Resultatet av det är idag en helt sjuk träningsvärk *ha ha ha* 🙂
Men det var HELT galet roligt!
Träningsvärk är ju helt klart, alla kategorier, den bästa slags värk man kan ha.

Det började med ett Tabatapass, därefter ett Corepass. Detta varade ca 1,5 timme.
Efter det var det brejk för lite lunch.
Sen fick vi lyssna på PT som pratade om träning, olika former av träning och dess inverkan på kroppen.
SEN ni… ja sen körde han ett cirkelpass utan dess like :))
Typ tio stationer där man körde intensivt 40 sekunder på varje övning, vila 20 sek och sen på nästa övning. Detta upprepades inte mindre än F Y R A varv!! 🙂
Därav den sjukaste träningsvärken idag.
Det hela avslutades sen med skön yoga.

En så inspirerande dag med härlig träning med glada människor!
Allt bara försvinner när jag tränar och jag får ett helt nytt fokus.
Älskar älskar älskar’t!!

På kvällen kom min kusin och hans goa familj.
Vi åt gott, satt och pratade och hade det så mysigt som vi alltid har när vi ses.
Det är också så himla härligt att våra kids trivs så fint ihop 🤍

Å de hade med sig en så fin present!
Jag som bara älskar doftljus 🙂 Å så fin tändsticksask och kotten därtill.
Korgen blev en perfekt brödkorg till lilla familjen om tre 🤍

Nähä mina vänner…
Dax att dyka ner i kudden så man är redo för en ny jobbvecka.
Men tror jag ska fundera på om jag inte ska ta nån semesterdag snart.
För jag behöver komma ikapp med mig själv lite.

Brukar ni ta nån semesterdag för att bara vara?

Ta hand om Er!
Varma kramar Anna

🤍

Om att ha haft ett dygn med HENNE

Svängde in vid den finaste blomsterbutiken vi har, Blomman för Dagen…
Köpte henne en bukett jag visste att hon skulle gilla…

Så körde jag en mil och en bit till gården där hon bor.
En gård där de föder upp lamm, slungar honung och allt som hör en gård därtill.
Så fjärran allt som jag kan och är kapabel till.
Som livets kontrast verkligen.

I en idyll på landet de bor, och vi fick låna hennes svägerskas lilla hus tvärs över gatan…

Vi kramas och ler mot varandra.
Vi har längtat efter det här.
Att ses och prata ikapp.
Kunna andas mellan meningarna och bara få njuta av varandras sällskap.
Den lilla stugan var som vår lilla “Womans cave”

Långt ute på landet där inga gatlyktor tänds.
Inga distraktionsmoment och bara varandras sällskap.
Som vi hade längtat efter det här.

Å så blev jag bortskämd som få…
Med rödbetor och honung från egen gård.
Varenda tugga var som en sjöngande kör i min gom.

Lammstek med rotsaksrösti och en härlig sallad.
Vi satt länge och väl och tuggade långsamt.

Flyttade oss till det mysiga vardagsrummet med soffan och tände ännu fler ljus.
Fortsatte med bubblet vi hade till förrätten och åt jordgubbar med egenslungad honung och mörk choklad.

Kvällen blev till natt och vi kände tacksamheten över att vi har varann.
Det är ju lite som ett äktenskap.
I nöd och lust.
I glädje och sorg.
Vi delar det mesta.
Vi kan skratta och gråta.
Hon gör mig rik.

När mörkret var nattsvart kröp vi till sängs.
Pratade tills ögonen gick i kord och vi somnade gott.

Andetag som var tunga och en natt som övergick till morgon…

Njöt av frukost med grön smoothie som gör gott för kropp och själ.
Satt länge vid frukostbordet där morgonsolen gjorde verandan varm.

Ute förvandlas landskapet till höst men inne blommar pelargonerna ack så vackert…

Hon har hand med växter vännens svägerska…
Svägerskan som en gång jobbat på en medicinklinik på sjukhuset här i stan.
Som vårdat mig då jag vart sjuk.
Tänk va världen är liten ändå.
Att våra vägar skulle korsas på detta vis igen.

Som vi hade längtat efter det här.
Å hjärtat är påfyllt och magen likaså.

Så tacksam jag är att ha just henne i mitt liv.
Hon som känner mig utan och innan.
Hon som följer mig genom toppar och dalar.
Hon som är med mig i glädje och sorg.
Hon som lyssnar och babblar precis som jag.

Som vi hade längtat efter det här.
Och det blev prick precis så mysigt som vi hade längtat efter.

T A C K min söta sockerduva för maten, samtalen, skratten och allvaret.
Du gör mig rik.
Du gör mig hel.
Du gör mig glad och lycklig.

Hos dig är jag stark.

Å nu är jag hemma hos min lilla familj igen.
Med ett hjärta som lite svämmar över.
För det jag har är så fyllt av värme och kärlek.
Å för det är jag så tacksam.

Den finaste av lördagskvällar önskar jag Er!
Varma kramar Anna

🤍