Om this is M E

Vem är jag?

Ja, kanske undrar du vem jag egentligen är? Eller har du följt med ett tag och vet vem personen bakom den här bloggen är?

Förra veckan var jag inne i en guldsmedsbutik här i stan för att köpa konfirmationspresent till vår juvel. Då sa en kvinna som jobbade där: “Det är ju du! Jag har följt dig sååååå länge”
Gissa om jag blev glad och ganska rörd. DU gjorde min dag ❤

Hon har följt mig sen huset i Ekenäs. Hon har skickat present till mig med en fin hälsning ❤
Det är verkligen helt fantastiskt att en person vill göra det för mig. Ja, jag är hjärtinnerligt tacksam för det som ni gett mig på olika sätt. Men framför allt genom värme, kärlek och ödmjukhet.

Kanske har jag förändrats över tid. Eller jag har mest troligtvis förändrats – hur skulle man inte kunna göra det? Gör vi inte alla det..?
Livet har serverat sina smällar och dem har jag hanterat på mitt sätt.
Men genom allt har jag lovat mig själv EN sak – bli inte BITTER Anna.
Bitterhet förtär och förgör. Och det är inte hälsosamt för någon, allra minst för en själv.

Jag har valt att ta hand om mig. Ta hand om min kropp, min själ och min hälsa.
Återigen – PÅ MITT SÄTT.
Det är inte ett sätt som passar alla.
Men ibland hamnar vi i lägen då vi måste tänka syrgasmask på planet. Grabbar du inte tag i den och andas in syre själv… ja, då är du inte till mycket nytta för någon annan heller. Det funkar heller inte att bara “ta en sniff”, nej man måste ta ett rejält djuuuuupt andetag rakt in i den där syrgasmasken – annars kan man tuppa av.

För det kan man få skit. En del tycker att man är ego för att man måste försöka överleva själv först. Det är en riktigt konstig inställning.
Jag önskar att vi kunde bli lite mer generösa mot varandra, men även våga ta ett lite större ansvar för våra egna kroppar, själar och hälsa.
För mitt liv är mitt och ditt liv är ditt.

Så ja.
Det här är jag.
Anna, som valt en väg mot ett bättre mående.
Som tar ansvar över sin kopp genom att träna på ett sätt som får själen att dansa.
Som tar ansvar över sin metala hälsa genom att våga säga ja till sig själv.
Som väljer att gå sin väg och lyssna mer till den inre rösten.
Som saktat ner och har en större inre frid.
Som vågar utmana sig själv och som har ett stort mått av jävlaranamma.

Jag är en helt vanlig människa.
Men jag är också en alldeles unik sådan.
Fö det finns bara ett exemplar av just mig.
Precis som det bara finns ett exemplar av dig.

Så låt oss ge oss själva lite mer cred. Genom att ta hand om oss.
Och låt oss vara lite bjussiga mot varandra.
Tänka att vi är goda varelser som vill göra gott i det här livet.
Annars blir man ganska svart i sinnet…

Vi har E T T L I V E N K R O P P E N S J Ä L – och det är vårt egna ansvar att vårda dem.
Så, oavsett vad som händer oss i livet, så kan vi aldrig lägga ansvaret för våra egna liv på någon annan. Se det istället som en möjlighet att ta kontrollen och sikta mot de där stjärnorna, vem vet vad du finner?

Var nyfiken, sprid kärlek & glädje – jag lovar, det är härligare att leva då ❤

Med kärlek,





Om att våga dö

Blommor på bro

L E V M E D A N D U L E V E R

“Jag har levt ett gott liv”… Hans röst är mjuk och varm.
Det känns att han är en varm och genomgod människa.
För det känns det inte rättvist att dagarna tickar iväg…

Jag lyssnar till Björn Natthiko Lindeblads sommarprat.
Alla som vågar lyssna till honom kan inte undgå att bli berörd.
Jag har inte lyssnat klart ännu, för jag vill ha det som min stund för reflektion.

Han säger att han kan dö utan ångest. Det finns något rent och fint i det.
När vi vet att vi gjort vad vi kunnat för att leva ett gott liv.
När vi påverkat det vi kan påverka och släppt det som är opåverkbart.
Det känns värdigt inombords.

Vi kan alla bära på hemligheter och spöken i garderoben.
Men när vi försonats med våra tankar och vår inre röst, då kan vi våga dö.
Ja, jag pratar om döden ibland. För den är ett faktum för oss alla, förr eller senare.
Den finns i min bakficka, och där kan den få stanna tills jag levt klart.
Men skulle något inträffa kommer jag inte förvridas i ångest över eventuella spöken.

Kanske bör vi reflektera lite mer över livet ändå?
Dagarna vi har och hur vi använder oss utav dem?
Vila i nuet, istället för att jaga efter något som vi inte vet vad det är…?
Med det sagt menar jag inte att man inte ska ha mål, det är något helt annat.

För förlåtelse och försoning är det som finns inom oss. Det kan ingen annan GE oss.
Oförätter kan kräva en förlåtelse, men när den är utdelad måste vi kunna känna förlåtelse i våra hjärtan och ha förmågan att gå vidare i livet.
Som det stod i juvelens “fortune-cookie” i helgen “Låt det förgånga vara i det förgångna”.

Så LEV NU – DÖ SEN, som Miss Li sjunger även om texten inte är hennes.
Så Våga LEV för att kunna våga dö…
Dra djupa andetag och var i livet.
Du har bara de här dagarna som är dig tilldelad på denna jord.
Bara DU och ingen annan har makten över ditt liv, så använd den kontrollen på det vis som passar i ditt livspussel.

Så… Vågar du?

Med kärlek,
Anna

Om att ta långhelg!

Till tonerna av Monica Zetterlunds “Sakta vi går genom stan…”
sitter jag och andas ut…
En låååång arbetsdag är till ända och nu tar jag helg.
Det har varit en intensiv vecka, så nu tar jag lite välförtjänt ledighet 🙂
Och den stavas L Å N G H E L G ! !

När det mesta ställs in i dessa tider, så även dotterns skolavslutning, gör vi vår egna variant. Vädret inbjuder kanske inte direkt till picknick och bad, men någon slags utflykt ska vi göra. Till kvällen har hon beställt gratinerad hummer, så det blir lite trerätters för lilla familjen.

Hur har ni det? Har ni med inställda skolavslutningar och evenemang?

Hur det än är så ser jag verkligen fram emot en dag för TILLSAMMANSTID.

Nu mina vänner ska jag försöka knåpa ihop en text till bokförlag för att sälja in min bok 🙂
Å lite annat som står på min To-Do-List. Torsdagsstädningen är det check på eftersom vi numer har en robot som sköter BÅDE dammsugning och torkning av golven – så ja…jag
STÄDKNARKAR ibland 😉

Ta hand om Er!
Varma kramar Anna

Om Sårbar och Superstark

K Ä R L E K ❤ S Å R B A R H E T ❤ Ö D M J U K H E T ❤ S T Y R K A ❤ M O D ❤ V Å G A

“Att vara stark är att våga visa sig sårbar” – Känner att jag vill nicka till deras ord i podden Sårbar och Superstark” med Mia Törnblom och Yvonne Brokvist. Jag springer längs med havet och njuter av sol och värme. Benen tar mig framåt och jag rensar huvudet efter en lite omständig dag på jobbet. Släpper tankarna och är i löpningen, ett med mig själv och mina tankar.

Ja, det är modigt att våga släppa fasaden och erkänna att man är sårbar, att man söker efter svar och inte behöver vara “duktig flicka” som aldrig ber om hjälp.
Det är VI MÄNNISKOR som skapar ångest och psykisk ohälsa genom att trycka undan och tysta ner. Vi ska inte prata som sårbarhet, ångest eller känslor av otillräcklighet.
Vi ska vara glada, positiva och aldrig ha några problem.

Men vet ni vad – det är sånt förbannat B U L L S H I T! ! Alla går igenom svårigheter, och de flesta behöver ibland hjälp för att tackla dem. Det är modigt att våga be om hjälp, det är modigt att våga erkänna att man inte mår så förbannat bra hela tiden.

När vi bryter armen, benet eller får en hjärnskakning – då tvekar vi inte att söka vård för att laga våra skadade kroppar. På samma sätt finns terapeuter, psykologer och kuratorer för att hjälpa oss att laga hål och revor i själen.
Eller att vilja ta hjälp av en coach för att komma vidare om man fastnat i livet, eller något som liksom skaver.

“Vi jobbar med de som V I L L, det är inte alltid de som B E H Ö V E R som kommer till oss” – fortsätter de i podden.
Jag vill klä av och avdramatisera, istället lyfta upp och belysa vikten av att våga ta samtalshjälp. Visa för kommande generationer att man får visa sig sårbar, att vi ska vara ödmjuka inför varandra och våra ryggsäckar.
Ja, det gör ont att ta itu med saker i det förflutna, men ibland behöver vi göra en omstart och möta mörkret för att komma ut i ljuset. Undanträngningseffekten brukar sällan vara särskilt lönsam, för varken kropp eller själ till slut. För till slut hinner det ifatt dig.

Det är modigt att våga ta reda på vad det är som skaver. Det är modigt att våga vara öppen och möta sig själv, och att vilja gå vidare.
Det är ju bara vi själva som har ansvar för våra egna liv, men det är ibland lättare att lasta och lägga skulden på någon annan eller något annat. Men det kommer sällan något gott ur ett sådant resonemang.

Jag hoppas på att vi ska våga möta varandra där vi är. Sluta lägga skulden på någon annan för att livet känns sopigt ibland. Våga ta ansvar och våga vara ärliga. Och framför allt ha MODET att våga LYSSNA på våra medmänniskor.

Min mamma och pappa.
Som jag ÄLSKAR ER!
Ni är allt det här för mig.
Ni är sårbara och starka.
Visar kärlek och omtanke.
Står upp för och visar känslor.

Att visa respekt för att vi alla är olika, att vi har olika bakgrund och infallsvinklar.
Vågar LYSSNA för att FÖRSTÅ och inte för att tänka ut ett rappt svar.

Alla NI, som visar mig här denna fantastiska respekt, kärlek, ödmjukhet och omtanke –
T A C K ❤
Var och EN av ER är alldeles FANTASTISK!

Jag mår bra TACK VARE alla timmar i TERAPI och SAMTAL med nära och kära.
Så låt oss släppa på garden en smula.
För ju mer sårbarhet jag visar, desto starkare kan jag känna mig.
Det är som ett ägg… Skalet kan vara hårt, men knäcker man det är det väldigt skört.

Vi har bara ett LIV och vi har ett VAL att välja HUR vi vill leva det och HUR vi vill BEMÖTA våra medmänniskor.
Och kom ihåg, din sanning är din, men inte alla andras lag.

Ur min hand blåser jag nu ut mitt kärleksströssel till Er,
men du väljer vad du vill göra med det ❤

Om att fira M O R idag…

🤍 M A M M A 🤍

Vi kör genom det Småländska landskapet och träffas på en plats.
Umgås säkert utomhus i dessa crazy days.
Viktigast av allt – att ses 🤍

Min mamma, som ger och ger utan förväntan.
Som gör av KÄRLEK.
Och det som av kärlek sprunget är, kommer alltid äkta vara.

Att ha en mamma, eller lilla mams som jag säger 🤍, är heller ingen självklarhet.
Jag vet de som förlorat sin mamma alldeles för tidigt.
Så genom allt vet vi ju – att störst av allt är kärleken.
Och för dem vi älskar gör vi allt vi kan.

Våra hjärtan är stora och har plats för att älska, hålla av och tycka om precis så många som vi vill. I mitt hjärta finns plats för alla Er som skickar mig kärleksbomber, pepp, uppmuntran och hav av ödmjukhet. Låt mig idag skyffla mitt kärleksströssel över Er.

Ta hand om Er och njut av dagen!
Med kärlek,
Anna

Mina älsklingar (för jag vet ju att maken har ett finger med i spelet med 🤍) gav mig den vackraste av ringar. En ring med kvinnotecknet från Drakenberg Sjölin.
Som jag ÄLSKAR!


Om att vara en verbal ordkonstnär…?

Delar, kapitel och sidor, snart är allt en helhet.
Jag bryter av för en glasspaus

Allt landar in i min själ och jag läser dagboken från pärm till pärm.
Sammanfattar och jonglerar med orden.
Det ska vara en behaglig läsning för läsaren, även om storyn inte direkt är nån feel-good-story? Eller kanske ändå med tanke på att jag faktiskt sitter här och nu får ner mitt livs historia. För det faktum att jag lever har inte alltid varit en självklarhet.

Man kan gå genom livet från klarhet till klarhet.
OM man väljer att använda erfarenheterna till att ta en vidare.
Jag vet också att det som står skrivet i dagboken är inte lögn.
Det är ingen påhittad förskönad story för att få mig själv att framstå som ett helgon.
Nej, där finns sanningen om saker som jag både glömt och förträngt.
För det är så vi behöver agera om vi ska kunna gå vidare i livet och inte fastna i gammal lervälling.

Jag vet att jag är T A C K S A M för L I V E T jag har, allt annat skulle vara en svart efterkonstruktion.
Jag väljer att fortsätta livet framåt, istället för att smeta in mig i bitterhet som av en solkig duk av geggamojja och gammal skit.

Livet är ingen ENGÅNGSSERVETT som man med enkelhet torkar av sig på och nonchalant kastar i soporna.
Nej, det är en välvävd duk av linne som vi vårdar, tvättar och sköljer av med jämna mellanrum för att hålla oss rena i själen. Viker så varsamt ihop och tar väl hand om.
Sträcker och drar i för att finna nya vägar och utvecklas.
Kom ihåg att inom dig bär du alltid din egen sanning, men för den sakens skull behöver den inte vara alla andras lag.

Med kärlek,
Anna, som snart skrivit en alldeles egen bok

Om att vara på sluttampen

Knyta ihop säcken…
Vara på sluttampen…
In i kaklet…

Kör så det ryker…

Att sikta mållinjen och känna att man snart ska gå i mål.
Jag har stämplat ut från jobbet och tagit helg. Jobbade 12 timmar igår, så kände att jag med gott samvete stämplade ut tidigt idag.
Nu kör jag in i kaklet och siktar på att slutföra mitt bokprojekt i helgen. Eventuellt sitter jag uppe halva natten tills jag blir klar 😉

Att sätta upp mål och dessutom sätta en deadline för sig själv gör att det faktiskt blir klart och gjort. För det finns ju saker som vi drömmer om att göra, men om vi inte avsätter tid, energi och j-lar anamma för det blir det ju inget mer än just… något man drömmer om.

Mitt bokprojket är något jag velat göra och drömt om i herrans massa år!!
Iom att jag jobbar med Juniorledarskapsakademin på mitt jobb har jag fått ta del av massor av klokskap, en av dem var att just sätta en deadline för mål som man har. Annars tenderar det till att bli ett luftslott. Och det vill inte jag.

Resan till Thailand i vintras var en riktig drömresa, och jag tror att bilden talar för sig själv.

Nu dyker jag ner i min skrivbubbla igen!
Kärlek och kramar,
Anna

Om solrosor och skrivflow

Solrosor

Det är sena sena natten när jag kryper ner i sängen.
Midnattstimmen har passerat och jag tassar tyst in i sovrummet och
kryper ner bredvid min sovande man. Han rör inte en fena så jag vet att han sover djupt.

Av alla råd jag lyssnat till när det kommer till skrivande så handlar det om ATT göra det. Skrivkramp kan man få, men oftast handlar det om att när man väl sätter sig för att skriva så kommer det liksom till en. Och när jag nu avsatt den här tiden för att skriva vore det ju väldigt dumt om jag “slösade” bort tiden med att hitta på saker som ska göras.

Det är en hel del material som jag sparat genom åren som jag går igenom och sedan slänger. Det är inte hälsosamt att spara gamla minnen som inte bringar någon större lycka i livet. På sätt och vis blir jag berörd, men samtidigt blir jag även lättad att allt det är över.
Händelser i livet påverkar en, men det är bara vi själva som kan välja HUR de ska påverka våra liv framöver.

När jag skrivit en hel dag behöver jag ut och hämta luft. Idag blev det en tur bort till blomsterbutiken där jag skulle köpa ett grönt palettblad.
Å där på disken lös dessa ljuvligt hoppingivande solrosor! Jag kunde verkligen inte låta bli att köpa några stycken. Dessutom hade jag som ursäkt att de var till min man, som hade namnsdag igår 😉 Han blev såååååååå glad 🙂
Lite göööööölligt är det väl ändå 😉

Frid och balansplats

Sen är det lite tröst med.
För i detta nu skulle vi ju typ landa i New York.
Städernas stad.
Metropolernas metropol.
Pulsernas puls.

Next year, eller nått.

Nåväl. Våren och solen är på väg. Jag har värsta skrivflowet och på torsdag har dottern visst fått för sig att hon ska bada nere i Ekenäs. Ha ha, jag tror vi andra tittar på 😉

Take care. Håll ut. Kärlek, Värme och Kramar
Anna

PS: har ni hört den här låten? Sååå bra! Å framförallt så finns det en fantastisk story bakom produktionen av den.

Om “skrivester” och “göra-om-klåda”

Alla distraktioner är bortplockade.
Skrivbordet är tomt så inget kan distrahera mig.
Telefonen är på ljudlöst och ligger en bit bort.
Ingen tvätt i maskinen.
Diskmaskinen tömd.
Sängarna bäddade.

Inget som pockar på min uppmärksamhet eller “måsten” som jag får för mig ska göras.

Jag har skrivester och min deadline är siste maj.
För jag har bestämt mig nu.
Då ska hela historien vara ute ur mitt system.
Livets katastrofer och diverse småbränder däremellan, typ.

Varför deadline, tänker du kanske nu?

För att om man verkligen vill ha saker klara är det bra att sätta upp mål och deadlines för sig själv. Visst, man kan svika sig själv, men när jag berättar om det känns det ju jobbigare att tala om att jag inte klarade det.
För att nå mål skapar energi, målmedvetenhet och drivkraft.
Men framförallt GLÄDJE att nå dit man önskar och vill.

Vart det tar mig har jag ingen aning om.
Det handlar enkom om min inre frid.

Lite i kombination med denna skrivester har jag “göra-om-klåda” – den liksom attackerade när vi insåg att New York resan inte skulle bli av… För nu skulle väskorna vara redo att packas… men de står ju där i källaren utan destination.

Det började med sovrummen… Nu börjar de bli klara. Förutom att ingen av oss har någon sänggavel då;) För igår sålde vi även vår! Den var jättefin, men vi har haft den i tio år, så jag hade helt sonika tröttnat.
Den nya kudden från Classic Collecion kom i förra veckan, och den är precis så fin som den såg ut på bild.

Hur är det med er i dessa tider?
Känner ni att ni har mer tid över, eller är det som vanligt?

Ta hand om Er vänner!
Nu ska jag fortsätta med min skrivester 🙂

Varma kramar Anna