Kategori: Livsfunderingar

Jag lyssnar på en del poddar. De flesta fokuserar på hälsa, välmående och självledarskap. The Life Coach släpper korta avsnitt varje måndag.

Jag gillar formatet att lyssna och kunna lära sig mer om hur man bättre kan ta hand om sig själv och känna mer balans inom sig själv.

Än idag har vi svårt att prata öppet med varandra. Än i dag har vi svårt att ta hjälp när vi mår dåligt psykiskt. ”Det ska man väl inte prata om”.. Varför inte då?
Jag har inga som helst problem med att vara öppen med att jag fortfarande går och pratar med min kurator.
Hon guidar mig genom saker som jag har svårt att reda ut själv, både inom mig själv och hur jag ska tackla omvärldens input av olika slag. För allt man möts av är ju långt ifrån positivt alla gånger.

”Den vi har lättast för att svika är oss själva”

– The Life Coach –

Ja, många gånger är det enklare att lägga vår enegi på andra och deras behov och då glömma våra egna.
Men vad händer när vi gör det?
Vad händer när vi inte lyssnar till vår egen inre röst och känsla?
Vad händer när vi under lång tid trycker undan våra egna behov och känslor?

Risken är väldigt stor att vi till slut blir besvikna på den person/personer/sammanhang för att de inte gör samma sak tillbaka eller något annat som vi kanske förväntar oss att de ska göra.
Den besvikelsen kan i sin tur leda till mycket onödiga energiprocesser.

För allt började med att vi svek oss själva och våra egna behov. Valde att säga nej till oss själva för att göra någon annan en tjänst eller handling.
Med detta sagt menar jag inte att vi inte ska göra handlingar för andra.
Det ska vi absolut, för människan mår bra av att göra gott för andra.
Men vi måste göra det av rätt anledning, och utan förväntningar.
Och vi måste definitivt vara på det klara att vi gör det utan att svika oss själva.

Den person vi lever närmast är oss själva.
Så det kan vara viktigt att reflektera över att inte skapa besvikelser gentemot andra för att vi svikit våra egna behov.

M. E. N.
Det fina i den här kråksången är ju att det här går att ändra på.
Det går ju att B. Ö. R. J. A. göra förändringar.
B Ö R J A säga ja till den inre rösten och vara sanna mot oss själva.

Det är extremt svårt.
Jag är inte 100% sann mot mig själv, men jag jobbar på det.
Jag vet vad min inre röst säger mig om hur jag ska ställa in livets kompass.
Att ställa in riktningen kan ta tid, och jag känner ju verkligen att jag inte har all tid i världen.

Hur känner du?
Sviker du dig själv ibland eller är du genuint trogen din egen inre röst?

Med kärlek,
Anna

Fokus och möten som bokas.
Planering och idéer som slipas på.

Ett ögonblick kan vara så vackert – om vi bara tar oss tid att stanna upp.
Jag försöker andas med magen.
Landa i vad som är viktigt.

Spydigheter bemöter jag med ett slags oförstånd och diplomati.
Förra veckans kaos lämnar jag därhän.

Promenaden till och från sjukhuset idag var helt magisk.
Så viktigt att jag får den där tiden efter samtalet att resonera med mig själv.

Reflekterar över allt jag bär med mig. För hon är klok som en bok min kurator.
Hon ställer frågor som får mig att hitta svaren själv. För när svaren kommer inifrån mig, vet jag att riktig förändring är på väg.
Oj, så många terapeuter, psykologer och kuratorer jag träffat genom åren. För jag har alltid sökt en objektiv bild på mina egna erfarenheter och svårigheter.
Men hon är verkligen speciell. Hon litar på min inneboende styrka, och hon gör mig medveten om mitt eget ansvar. Hon får mig att inte falla och bli offer för min egen historia. Trots saker som jag ibland hittar i mitt förflutna som jag förträngt.
När vi talat om dem kan jag lägga undan, förlåta det som var och acceptera det som blev.

Hon leder mig genom livets väg. Det är en del ”bumps on the road”. Saker jag inte kan påverka, men som jag får lov att finna ett lugn i att acceptera, för det är utom min kontroll.
Jag tar ansvar för mitt liv. Du får ta ansvar för ditt.
Den enda person jag på riktigt har A N S V A R för utöver mig själv är ju självklart mitt barns. Hon som jag tar i handen, den lena mjuka handen, och guidar genom livets djungel. Jag vet inte allt, men jag vill lära henne allt jag kan.

Jag stannar upp. Tittar upp på den klarblå himlen.
Vet att den ljuvliga våren ligger framför oss. Men ännu viktigare är det att stanna
upp N U. För det här ögonblicket kommer ju aldrig åter.
Jag vill ta det i min hand, försiktigt lägga det i en ask och öppna när jag behöver tröst och energi.

Det blir bra. Det blir bra.
För jag är här. Prick här är jag.

Med kärlek,
Anna