Om tankar från ett kalkdropp

Kalkdropp nr 3 droppar in i min ven…
Klockan tickar för varje sekund som passerar…
Äntligen får jag sitta här en stund, fastkopplad med en nål och kan absolut inget annat göra än bara låta droppet gå in.
Kalktillskottet får jag då skelettet blir skört av cyton jag fått.
Kroppen klarar inte hur mycket som helst.

Skrev ett inlägg på min instagram tidigare, men tänkte utveckla det lite här.

Jag andas och märker hur andetagen går ner i magen istället för att vara långt uppe i bröstkorgen. Måtte det ta en stund för droppet att gå in, tänker jag…

Jobbade länge länge igår för jag visste att jag måste gå tidigare
idag för att hinna till sjukhuset halv fyra och få mitt dropp.
Det är en smula sjukt att känna så.
En “normalfrisk” har liksom inte en massa sjukhusbesök att göra
som behöver “jobbas” in.

När sömnen rubbas och fritiden blir allt mindre, då kommer stressen krypandes.
Dessa förkylningar som bara avlöser varandra.
Men tänker jag… det var väl inte så här det skulle vara.
Huvudet susar och det nästan snurrar till.
Fokuserar på andningen igen.

Tänk att ett kalkdropp kan ge upphov till så många tankar.
Å tänk att ett kalkdropp kan kännas som en ren välsignelse efter
ett par helt kaotiska jobbdagar.
Äntligen får jag lugn och ro i ett rum på kirurgen där inget kan störa.

När droppet gått in pratar jag en stund med min kontaktsköterska.
Ni vet hon som var med i avsnitt 3 av podden.

“Det var så klokt det du sa att
du har ett eget ansvar”,
säger hon.

Min kropp, mitt mående, min hälsa.
Som naturligtvis påverkas en hel del av yttre faktorer.
Ändå.
Det är så tydligt nu.
Jag har vetat det ett bra tag.
Min hälsa är skör och jag måste finna mitt sätt för att ta hand om mig och mitt liv på bästa sätt. Våga finna nya vägar och inte åka i de hjulspåren som är kända för mig. För kanske är det så att just de hjulspåren är jag färdig med? Kanske behöver jag finna en ny väg att rulla fram på.

Min inre röst som talar till mig, min inre kompass som pekar ut en ny riktning, min själ som söker en ny mening.
Jag kan välja att inte lyssna, jag kan välja att inte se vägen, jag kan välja att trycka undan min intuition.
Men då kväver jag ju mig själv. Då begår jag ju ett mentalt självmord.

Det är det här livet.
Jag vill inte ågra att jag inte vågade.
Jag tar mig själv på allvar.
Anna, det är hon som vill sprida glädje, energi, hopp, kärlek, värme, omtanke, erfarenheter.

Jaaaa, livet gav mig det här. 2 cancerdiagnoser och diverse trauman i min ryggsäck. Det vore dumt att inte förvalta de erfarenheterna det gett mig.

Jag vill fortsätta utvecklas, jag vill se framåt och se en framtid.
Jag vet att döden finns där. Tro mig, jag tänker på döden mer än en “normalfrisk”.
Vad det nu är..?
Därför tänker jag välja livet.
Jag vet att något nytt väntar.
Jag vet det.
J A G B A R A V E T D E T.

Med kärlek,
Anna

Om vad man har för dygnsrytm

Det är kväll och jag vill allt annat än att gå och lägga mig.
Det är nu jag får inspiration och tankar kickas igång.

Ord som kan sättas på pränt, idéer att fila på…
När det liksom finns så mycket i kroppen och huvudet som behöver komma ut.

Men ni vet… När man har en klocka ställd på 5.30 måste både kropp och själ få vila och sömn..
Den absolut livsnödvändiga.
Men det är inte min dygnsrytm att stiga upp i astidiga svinottan.
Det är totalt omöjligt för mig att skynda mig på, för kroppen är likt en sengångare…

Duschens varma strålar som mjukar upp min kropp…
Make up:en läggs på… Håret fönas…
Vad ska jag ha på mig???
Mixa smoothie och äta knäcke med grönkålspesto.
Läsa tidningen på paddan…
Borsta tänder och klä på mig.
Så promenerar jag längs kajen till mitt jobb.

Jadå, nu är jag vaken och hälsar glatt på mina kollegor 🙂
Blir glatt överraskad när jag blir ordinarie på ett spinningpass jag bokade mig på, men fick reservplats till en början… precis vad jag behövde efter en eftermiddag med ett sjuuuuukt långt möte…
Cykla cykla och svetten rinner…
Det känns bättre och kroppen börjar hänga med igen.
Jag tar inte i mitt värsta än, vill inte riskera att något går galet vid mina snitt.

Äter middag med min familj och duschar av mig träningssvetten.
Insvept i morgonrock tittar vi på Husdrömmar tillsammans alla tre.
Det är måndag kväll och vindarna viner utanför.
Jag måste men jag vill inte gå till sängs.
Jag vill skapa och komma vidare…

Jag är ju en kvällsmänniska.
En nattuggla som gillar sena natten.
Jag gillar när det blir tyst och stilla omkring mig.
När tiden är min egen att ta hand om.

Nog är det svårt det där…
Normen som säger att vi ska jobba vid vissa tider. Oftast iaf.
Nej det är inte lätt.
Att vara kvällsmänniska i en kontorsvärld.

Men jag är glad i kroppen efter kvällens pass.
För det var prick precis vad jag behövde efter en dag på kontoret.
Imorgon är en ny dag och klockan ringer tidigt…
Dax att krypa till sängs.
Släcka ner en lysande skärm och varva ner så sömnen kan göra entré…
För den har varit lite frånvarande ett tag nu.

Så säg mig nu :
Vilken dygnsrytm är din bästa?

Varma kramar Anna