Om Livet som en porlande bäck

Naturbild bro fläder

B U M P S O N T H E R O A D

Det som till synes kan se ut som en väg framåt är inte alltid det…
Men det är ju liksom det som är livet.
Antingen väljer man att se motgångar som just det och gör allt för att slingra sig undan… ELLER så tar man sig an dem, drar lärdom och väljer att blicka framåt.

Få saker i livet är likt en spikrak väg framåt.
Det kommer alltid “bumps on the road” – men bara vi själva kan välja hur vi vill ta oss an det som livet har att erbjuda.
Ibland är det knöligt och omständigt.
Jaaaa, tom taggtråd och elchocker – för livet serverar faktiskt inte bara glass och ballong (just det uttrycket har jag lånat av fina Tina Me )

En del flyr, och gör så genom hela livet. En del väljer att ta sig an motgångarna och någon annan viker av och hoppas att “det ska blåsa över”, fast det ligger och lurar i bakhåll…

Vi har alla våra olika strategier, och inget sätt är väl mer rätt eller fel än något annat.
Men de flesta inser nog att flykt sällan är den rätta vägen.

Vissa saker kan vi inte fly ifrån, hur vi gärna än hade önskat – men i backspegeln har det gett nya lärdomar och en ännu större ödmjukhet inför LIVET självt.

Vad reflekterar D U över idag?
Jag är så nyfiken på att höra hur just DU har det ❤

Varma kramar Anna

Om reportage i Femina

I senaste numret av F E M I N A finns ett reportage om mig.
Och det är så himla fint, hon som skrivit artikeln har verkligen fångat det jag vill förmedla.

Artikeln finns i nummer 8 av tidningen för er som vill läsa hela reportaget.
I dessa tider tänker jag att det är viktigt att stödja alla och kanske köpa tidningen istället för att jag fotar av hela artikeln.

Det är naket och ärligt.
Så som jag hoppas at ni uppfattar mig när ni läser det jag skriver.

Med kärlek,

Om längtan och reflektion

Jag längtar så innerligt efter lata dagar nu…
Dagar där jag inte är uppkopplad i möten 4-5 timmar om dagen.
Jag längtar efter att läsa ut en bok och inte höra klockan pipa om morgonen.

Alltså semesterlängtet är stort nu.
Jag längtar också efter att umgås och busa.
Jag längtar efter solvarma jordgubbar och vågornas kluckande.

Ibland vill jag stanna tiden… Samtidigt som vissa saker gör sig bäst i dåtiden.
Reflektion över livet gör mig mer och mer medveten om vad som är viktigt för mig.

Kaj Pollak har sagt: “Den enda du är skyldig att göra lycklig varje dag, är dig själv”
Vad säger det??
Om vi verkligen funderar på vad han menar…

‘Den enda du är skyldig att göra lycklig varje dag, är dig själv’

Kaj Pollak

För visst är det så.
Att när vi finner balans i oss själva, blir vi bättre människor som bättre kan se vår omgivning? Och nej, vi kommer aldrig nånsin att kunna tillgodose allas behov.
Men då får vi påminna oss om att också de har den skyldigheten gentemot sig själva.

Det är idag två år sedan våran juvel slutade sjätteklass.
Jag var flintskallig och hade nästan precis fått min andra cytokur.
Jag mådde ganska kymigt, men var lycklig över att vara där.

Så när minnet dök upp på Facebook idag, skrev jag detta:

För 2 år sedan slutade hon 6:an, våran juvel 
Jag hade tappat håret och mådde inte prima ballerina.

T I D E N…
Tiden som ger oss perspektiv och som läker de flesta sår.
Livet gör ont emellanåt, men mitt i allt det finns alltid LYCKA och KÄRLEK. Det är faktiskt inte farligt att må dåligt, rent själsligt, ibland. Det är en del av livet. Men det är också en del av livet att det får vara så.
Jag vill kunna använda erfarenheterna och istället fokusera på det som Ä R, och inte ta på mig offerkoftan och dränka mig själv i bitterhet. Livets erfarenheter har format mig som människa, men jag har fomat mitt mindset för att fokusera på L I V E T.
På vägen finns A L L T I D de T V Å. Min man och vår dotter.
En hand att hålla i, en famn att omfamnas i, en puss på min mun eller kind 

Jag är STARK, men jag är också SÅRBAR. Men det är MITT ansvar att ta hand om MIN hälsa och mitt psykiska mående, ingen annans.

Det finns alltid något som svider, men hur vi än försöker så kan vi inte påverka allt som händer. Det vi kan påverka är HUR vi väljer att förhålla oss till det.

Ta hand om Er och sprid kärlek, för det är som en boomerang.
Ju mer vi sprider, ju mer skapas det 

Varma kramar Anna

Om Sårbar och Superstark

K Ä R L E K ❤ S Å R B A R H E T ❤ Ö D M J U K H E T ❤ S T Y R K A ❤ M O D ❤ V Å G A

“Att vara stark är att våga visa sig sårbar” – Känner att jag vill nicka till deras ord i podden Sårbar och Superstark” med Mia Törnblom och Yvonne Brokvist. Jag springer längs med havet och njuter av sol och värme. Benen tar mig framåt och jag rensar huvudet efter en lite omständig dag på jobbet. Släpper tankarna och är i löpningen, ett med mig själv och mina tankar.

Ja, det är modigt att våga släppa fasaden och erkänna att man är sårbar, att man söker efter svar och inte behöver vara “duktig flicka” som aldrig ber om hjälp.
Det är VI MÄNNISKOR som skapar ångest och psykisk ohälsa genom att trycka undan och tysta ner. Vi ska inte prata som sårbarhet, ångest eller känslor av otillräcklighet.
Vi ska vara glada, positiva och aldrig ha några problem.

Men vet ni vad – det är sånt förbannat B U L L S H I T! ! Alla går igenom svårigheter, och de flesta behöver ibland hjälp för att tackla dem. Det är modigt att våga be om hjälp, det är modigt att våga erkänna att man inte mår så förbannat bra hela tiden.

När vi bryter armen, benet eller får en hjärnskakning – då tvekar vi inte att söka vård för att laga våra skadade kroppar. På samma sätt finns terapeuter, psykologer och kuratorer för att hjälpa oss att laga hål och revor i själen.
Eller att vilja ta hjälp av en coach för att komma vidare om man fastnat i livet, eller något som liksom skaver.

“Vi jobbar med de som V I L L, det är inte alltid de som B E H Ö V E R som kommer till oss” – fortsätter de i podden.
Jag vill klä av och avdramatisera, istället lyfta upp och belysa vikten av att våga ta samtalshjälp. Visa för kommande generationer att man får visa sig sårbar, att vi ska vara ödmjuka inför varandra och våra ryggsäckar.
Ja, det gör ont att ta itu med saker i det förflutna, men ibland behöver vi göra en omstart och möta mörkret för att komma ut i ljuset. Undanträngningseffekten brukar sällan vara särskilt lönsam, för varken kropp eller själ till slut. För till slut hinner det ifatt dig.

Det är modigt att våga ta reda på vad det är som skaver. Det är modigt att våga vara öppen och möta sig själv, och att vilja gå vidare.
Det är ju bara vi själva som har ansvar för våra egna liv, men det är ibland lättare att lasta och lägga skulden på någon annan eller något annat. Men det kommer sällan något gott ur ett sådant resonemang.

Jag hoppas på att vi ska våga möta varandra där vi är. Sluta lägga skulden på någon annan för att livet känns sopigt ibland. Våga ta ansvar och våga vara ärliga. Och framför allt ha MODET att våga LYSSNA på våra medmänniskor.

Min mamma och pappa.
Som jag ÄLSKAR ER!
Ni är allt det här för mig.
Ni är sårbara och starka.
Visar kärlek och omtanke.
Står upp för och visar känslor.

Att visa respekt för att vi alla är olika, att vi har olika bakgrund och infallsvinklar.
Vågar LYSSNA för att FÖRSTÅ och inte för att tänka ut ett rappt svar.

Alla NI, som visar mig här denna fantastiska respekt, kärlek, ödmjukhet och omtanke –
T A C K ❤
Var och EN av ER är alldeles FANTASTISK!

Jag mår bra TACK VARE alla timmar i TERAPI och SAMTAL med nära och kära.
Så låt oss släppa på garden en smula.
För ju mer sårbarhet jag visar, desto starkare kan jag känna mig.
Det är som ett ägg… Skalet kan vara hårt, men knäcker man det är det väldigt skört.

Vi har bara ett LIV och vi har ett VAL att välja HUR vi vill leva det och HUR vi vill BEMÖTA våra medmänniskor.
Och kom ihåg, din sanning är din, men inte alla andras lag.

Ur min hand blåser jag nu ut mitt kärleksströssel till Er,
men du väljer vad du vill göra med det ❤

Om att fira M O R idag…

🤍 M A M M A 🤍

Vi kör genom det Småländska landskapet och träffas på en plats.
Umgås säkert utomhus i dessa crazy days.
Viktigast av allt – att ses 🤍

Min mamma, som ger och ger utan förväntan.
Som gör av KÄRLEK.
Och det som av kärlek sprunget är, kommer alltid äkta vara.

Att ha en mamma, eller lilla mams som jag säger 🤍, är heller ingen självklarhet.
Jag vet de som förlorat sin mamma alldeles för tidigt.
Så genom allt vet vi ju – att störst av allt är kärleken.
Och för dem vi älskar gör vi allt vi kan.

Våra hjärtan är stora och har plats för att älska, hålla av och tycka om precis så många som vi vill. I mitt hjärta finns plats för alla Er som skickar mig kärleksbomber, pepp, uppmuntran och hav av ödmjukhet. Låt mig idag skyffla mitt kärleksströssel över Er.

Ta hand om Er och njut av dagen!
Med kärlek,
Anna

Mina älsklingar (för jag vet ju att maken har ett finger med i spelet med 🤍) gav mig den vackraste av ringar. En ring med kvinnotecknet från Drakenberg Sjölin.
Som jag ÄLSKAR!


Om Hej Livet i guldgula rapsfält!

Alltså…. H A L L Å L I V E T ! ! !

Hur H Ä R L I G T vackert är det inte överallt nu?
Det gröna är grönare än grönt.
Det gula gulare än gult.
Himlen är blåare än blått…

Och idag… Inte ett moln, så långt ögat kunde nå…
Vilken dag!

Vi har varit hos svärmor och hennes man och hjälpt dem att rensa lite.
Varit på tippen och slängt några rundor… På riktigt, jag älskar det!!! 🙂
Jag vet, jag är kanske inte riktigt normal, men det är något med att slänga saker som gjort sitt och skall omvandlas till något annat * ha ha ha *

På vägen dit passerade vi dessa galet guldgula rapsfält…

När alla hjälps åt…
Hur härligt är inte det?
Det är verkligen det finaste som finns. Att kunna hjälpas åt och känna i
hela själen och hjärtat hur lyckligt lottad man är…

Ja, livet må servera citroner ibland, men tillsätt en gnutta socker och du har den
godaste av lemonader…
Vi kan välja hörrni.
Välja bittersura citroner och gegga ner oss i ett surt träsk…

Eller välja L I V E T med sött & salt.
Med kärlek och värme.
Med ups & downs.

Men idag – idag har jag dansat på tippen, så min fina juvel undrade vad det
var med hennes mamma * ha ha ha* 🙂
Suttit i varma kvällssolen och skålat i Cava.
Tagit kort bland guldgula rapsfält.
Ätit grillat och slängt schacktmassa.

Jag är bara SÅ glad att jag FÅR LEVA och känna att jag gör det!!
Men det är också för att JAG VÄLJER att göra det ❤

Med K Ä R L E K,
Anna

Om pannben och mål

Söndagsträning – styrka för att orka springa många steg 🙂

Det var fredag eftermiddag.
Jag hade stämplat ut och plockat undan “jobbkontoret”.
Vill inte ha känslan av jobb här hemma när jag har checkat ut.

Fredagar brukar vi även ha lite FaceTime med mor & far och lillebror och hans familj.
Checka läget och önska härlig helg 🖤
Längtar så det skriker efter att vi kan ses. Brorsonen växer och det kommer en massa ord nu, så det händer ju så himla mycket, som man vill vara en del av. På det viset är det tur att det finns bra digitala hjälpmedel så man ändå kan S E varandra.

När vi lade på var jag ute i den skinande solen och de starka vindarna.
Ju mer jag sprang, desto starkare blev mitt mål. Jag hade inte tänkt det innan jag gav mig ut, men ju fler stegen blev så visste jag att det var N.U. jag skulle klara det!
För jag sätter upp mål för mig själv. Avslöjar för någon enstaka, men bestämmer inte NÄR.

Kände att allt var på min sida. Och om jag har bestämt mig, ja då har jag ett sinnessjukt pannben faktiskt. Checkade av hur långt jag hade kommit och visste att den där mätaren skulle slå över på E. N. M. I. L.

Jag var H E L T euforisk när jag “gick i mål”! Målet var precis utanför blomterbutiken där jag belönade mig själv med en ljuvlig pionbukett!
För det kan jag säga, när man varit så svag som jag har varit kan det vara svårt att tro att man ska klara en sån här grej!
Jaaaadååå, det finns de som springer tio mil, bestiger berg och dyker 100 meter.

Men min lycka över min prestation är trots allt min!!! Och den har jag rätt att äga.
Dessutom vill jag gärna sprida så mycket HOPP & GLÄDJE som jag kan.
För det GÅR, saker som man kan tro är helt omöjliga, kan vara genomförbara.
Och vi måste få lov att glädjas åt framsteg som vi gör!

Det finns så mycket i livet som jag känner sådan extrem TACKSAMHET och ÖDMJUKHET inför. Ibland så att jag blir helt gråtfärdig. För jag vet hur nära Liv & Död är varandra, att saker och ting kan förändras under bråkdelen av en sekund.

Dagens T. A. C. K. S. A. M. H. E. T. S. L. I. S. T. A. 

* Morgonträning med styrka och yoga
* Samtal med fina @HometoTiny - tänk att man ändå kan känna sig så        nära, fast man är i varsin lur.
* Doften av syrener som håller på att slå ut
* Långpromenaden med fina vännen. Spear ingen roll om vinden var kall, för att få vara så närvarande i någon annans liv är för mig en gåva. Kände mig rörd och blank i ögonen när vi skildes åt. För man vill kramas, men vi gjorde en fot-mot-fot. 
* Känslan när min man säger: "Du behöver inte göra någonting, jag fixar middagen..." 
* En härlig känsla från gårdagens fina möte med min businesspartner!

Ja. Världen är just nu upp-och-ner.
Jag försöker bara göra så gott jag kan. Sprida energi när jag har gott om den, sprida värme och kärlek när jag kan och vara så närvarande i livet som det bara går.
Men tro mig, jag pendlar ibland från en stund till en annan.

Men just nu idag, så är jag så OTROLIGT ÖDMJUK för LIVET – som jag uppmanar er att inte ta det för givet 🖤

Med massor av kärlek,
Anna

Om tid som läker…

Jag ser tillbaka på tiden som gått.
Saker som hänt som ärrat i både kropp och själ.
Vissa saker kanske aldrig blir som de var…
Men kanske kan jag inte påverka dem heller.

Jag försöker vara mer i nuet, det som ÄR.
Som jag skrivit förut har jag relativt svårt för att blicka för långt fram i tiden.
Ett tag kunde jag knappt tänka på nästa dag…
Nu kan jag ändå börja drömma om framtiden och det som kan komma.
Men framförallt är jag här… nu.

1 maj 2019.
Inlagd med en smärtchock utan dess like.
Visste bitvis inte vart jag skulle ta vägen med mig själv.
Drogad med både lugnande och smärtstillande.
Ändå tacksam att det finns i de lägena.

P E R S P E K T I V – alla händelser i livet ger perspektiv. Jag kan även välja hur jag vill ta hand om det som sker.
Jag vet hur det kan gå och väljer att vara ödmjuk inför livet.

2 maj 2018.
Första cytokuren för bröstcancern, efter tre operationer.
Att veta att det går in ett gift i kroppen som drar med sig en massa friska celler i sin väg…
Det ger en en ambivalent känsla, samtidigt som alternativet inte är ett alternativ.

Vänner. Det kan hända så mycket genom livet.
Var rädda om det ni har och ta det inte för givet.
Livet kan vara en snårig stig likväl som en porlande bäck.

2 maj 2020.
Eftertanke och en enrom tacksamhet för livet.
Det som fyller mitt hjärta mest idag är mötet med mammi oh pappi igår.
Själagott att få träffas om än försiktigt och på håll.
Själagott.

Jag väljer att se det som är fint just nu.
Men jag vet vad livet också kan ge i omgångar.
Det är få saker jag tar för givet.
Och jag vet att jag är ödmjuk och tacksam för det jag har.
Det vet jag.

Skickar kärlek genom luften!
Anna

Om att fira en pappi försiktigt

Idag fyller pappi år.
Han är riskzon då han fyllt 70.
Mamma likaså.
Jag riskzon pga min sjukdomsbakgrund.

Så klart är vi försiktiga.
Vi kan inte kramas, vi sitter på avstånd.
Men nu blev längtan för stark.

Längtan efter att SE varandra.
Inte bara via digitala verktyg.

Förra året var jag inlagd.
Åkte in på natten då min man fick ringa efter ambulans.
Med en fru som kved av smärtor, blev osäkerheten för stor.
När 1177 bad honom ringa efter en ambulans.

Ett år senare är jag en hoplappad person.
Stark men sårbar, som Mia Törnbloms nya podd heter.
Stämmer väl in på mig.

Att se tillbaka och tänka på det som var ger oss perspektiv.
Perspektiv på livet och val att fokusera på det som är viktigt.

Som att fira en pappi lite försiktigt.
När längtan är stor.

Make-up, lite nya kläder och man känner sig som en ny människa en stund.
Som ska fira en pappi litegranna.

Kärleksbomb till Er!
Anna

Om: Det blir bättre…

Magnolia

Idag har jag tagit ledigt.
När påsken var över kände jag mig inte riktigt klar med “ledighet”.
Ända sedan jag kom tillbaka efter min operation i början på året har det varit ett galet tempo på jobbet. Bitvis så mycket att jag känt mig ganska otillräcklig.
När jag sedan utöver det började jobba hemifrån för en månad sedan har jag vissa dagar haft ännu svårare för att “gå hem”. Eftersom jag ändå sitter hemma kan jag ju lika gärna “göra klart bara den grejen med”. Det blir inte alltid en jättebra balans.

Hemma har man heller inget mellansnack, som man kan ha på jobbet, vilket gör att jag kan mata på i flera timmar vissa dagar.
Så nu försöker jag göra mig uppmärksam på min kropps signaler. Såsom det faktum att kroppen ibland skriker av smärta för att jag sitter fel… Om det då är möjligt tar jag en paus och gör några sit-ups, armhävningar eller någon annan träningsövning.
Men häromdagen hade jag ett heldagsmöte online, och det är väl inte det ulitmata för min kropp precis.

S. Å.
Återigen prövas sinnet, min mentala kompass, mitt mindset.
Jag har verkligen känt mig bitvis ganska låg den här veckan. Och jag tror inte att någon kunnat undgå att bli väldigt berörd av Adam Alsings bortgång. R. I. P. 🤍

“Den enda personen som kan
påverka mig är jag själv. “

– Anna.W –

Det är ok att känna sig låg. Det här berör oss alla på olika vis.
Jag har min story och min ryggsäck som påverkar mig.
En del kanske lever på “som vanligt”, vad vet jag, men det gör inte jag.
Det finns en hel del saker som jag inte gör, som jag önskar att jag kunde göra.
Men om det tar överhanden, ja då är det stora svarta mörkret nära.
Det som ingen annan ser, det som ingen annan uppfattar.
Men det finns inom mig och gör mig rädd och ängslig.

Jag tar kontroll över tankarna. Bestämmer mig för att det kommer bli bra.
Jag må vara naiv och barnsligt positiv i min inställning, men jag tror alltid på att det blir bra till slut. Och vi kommer lära oss något av det här med. Vissa mer än andra kanske.
Tålamodet prövas, katastoftänk måste hanteras…

Redo för löptur

Min kropp kändes tung och sinnet lite lågt. Men solen sken och luften var klar.
Det var jag, ett par rosmönstrade tights och rosa gympaskor.
Jag började springa. Träningsvärken från gårdagens styrkepass kändes litegrann.
“Hur ska det här gå? Kommer jag ens orka de 5 vanliga kilometrarna?”

“Bara för att det är jobbigt nu, behöver det inte betyda
att det inte kommer att bli bra sen.”

– Mia Törnblom –

Steg för steg kändes det lättare. Jag flög fram. Jag kände mig nästan som en springande maskin. Jag ville mer och mer, längre och längre! Lyssnade på Självklart podden och kände mig rikare av deras prat.
Landade in på 7 kilometer när jag var hemma igen. Årets längsta springtur för min del.
Och den enda som jag tävlar emot är mig själv! MEN, jag inspireras av andra och motiveras av att testa mig själv.
Så T A C K Victoria för inspirationen – jag gjorde det! 🙂

T A C K också till pannben, men framförallt T A C K kroppen för att du är en makalös manick som får bränsle och näring genom mina tankar och mitt mindset.

Jag kan mer än jag tror ibland. D E T vill jag förmedla till Er!
Vi kan mer än vi tror – men framförallt, vi är B R A precis så som vi är.
Målen ser olika ut för oss alla, för mig är målet den starkaste kroppen jag kan ha. Fysiskt men också mentalt.

Love to all from me