Om vad som är viktigt på rikigt…

20191222 Koh Lanta, Thailand

En silhuett i en solnedgång.
Den vackraste jag vet…
En juvel, en pärla, en skatt.

Jag återkommer gång på gång till samma citat.
Vad är det som är viktigt på riktigt.
För dig och för mig.
Det kanske skiljer sig, vad vet jag.
Men huvudsaken är ju att vi respekterar varandras val.

Det raljeras en del nu.
Kring Corona.
För det är det enda vi hör talas om nu, det enda det pratas om.
“Men det är ju inte så farligt, det är ju inte så att de flesta dör av det..”
Vet ni vad?
Det är inte det som är huvudproblemet här.

Den stora faran som man vill undvika är att A L L A blir sjuka samtidigt.
Då rasar hela samhällsstrukturen.
Om ingen kan jobba, då fallerar ju hela systemet.
Så därför måste man minimera alla risker som det går.
Låta dem som kan jobba hemifrån göra det, så att vi minskar på våra sociala kontakter just nu.

Jag har full förståelse och respekt för att det kan kännas orättvist, för alla kan ju inte jobba hemifrån, så är det ju.
De som allra minst kan jobba hemifrån är all vårdpersonal.
De är på riktigt de allra största hjältarna i det här kaotiska tillstånd som råder.
De går till sina jobb för att hjälpa människor varje dag.
Utan dem, vad skulle hända då?

Sen har vi alla dem som jobbar på förskolorna.
De måste också gå till sina jobb, de kan inte jobba hemifrån.
För om ingen tar hand om vårdpersonalens barn, vad skule hända då…?

Det är totalt meningslöst att tala om R Ä T T V I S A i det här.
För det som händer är verkligen totalt ogreppbart.
Så klart finns det ingen rättvisa i det här, jag menar vad finns det för mening med att ett virus ska totalt lamslå hela världen..?

Ja, jag får from nu jobba hemifrån. För jag har ett arbete som tillåter det.
För att jag tillhör en riskgrupp.
Men jag tar inte det som en mänsklig rättighet, jag gör det av hänsyn till mina medmänniskor. För nu behöver vi bromsa in den här krisen.
Den går inte att stoppa, men den kan bromsas in.

Låt oss också återkomma till…

Vad som är viktigt på riktigt ❤

Låt oss stanna upp och reflektera nu.
Låt oss ta hand om varandra.
Låt oss komma ihåg vad vi har att vara tacksamma för.
Låt oss visa ödmjukhet och medmänsklighet.
Låt oss komma ihåg att vi alla är människor med känslor.
Låt oss ALDRIG nånsin glömma vad som verkligen betyder något.

Med kärlek,
Anna

Om ett härligt träningspass och vad är det som händer?

P Å R I K T I G T Hörrni…

Vad i hela friden är det som händer just nu?

Det är kaos i landet, kaos i världen och folk tyar tänka på att bunkra
T O A P A P P E R?!?!
Jag delade min oro gällande Coronaviruset tidigare i veckan, men nu bekymmrar jag mig ärligt talat mer om människors EGO:n!
Har man inte den minsta lilla tanke på att det finns de som inte har råd att bunkra upp på det viset..? Och hur kan man åka till affären och handla på sig tonvis med konserver och toapapper, där det alldeles uppenbarligen finns andra människor?

Eller för att inte tala om de som bunkrar mediciner, fast man inte har någon sjukdom !?? Tänk på att det finns de som är sjuka på riktigt och skulle behöva de där tabletterna som du tycker att du vill ha “ifall att..” Tänk om den som är sjuk på riktigt inte får tag på sin medicin… Hu, jag ryser av blotta tanken.

Men jag vägrar släppa mitt naiva tänkande. Någonstans kommer samvetet att knacka på. Det är skarpt läge nu. Skarpt läge för att öppna ögonen och se våra medmänniskor.
DET är mer oroväckande om vi slutar bry oss om varandra. Alla behöver närhet, värme, kärlek, omtanke och medmännsklighet.
Så sitter du på balvis med toapapper, tänk då istället på vem du kan dela med dig av det med. Och nu är toapappret bara en metafor i hela det här sammanhanget.
Jag känner att jag verkligen ilsknar till.
Det finns SÅ mycket elände just nu, så sträck ut din hand istället. Hjälp någon som behöver hjälp. Eller viktigast av allt, tala om att du bryr dig.

Jag svettig efter spinningpass
En sjukt suddig bild på mig efter kvällens pass…

Nej, jag låser inte in mig.
Jag tvättar händerna in absurdum, jag undviker stora folksamlingar, jag åker inte kollektivt. Men nej, jag låser inte in mig.
På gymmet är det väldigt tomt… Men det är ju det vi behöver när det är oroligt.
Röra på oss så endorfinerna kickas igång. Må-bra-hormoner som gör att vi orkar.

Ingen tjänar på att gripas av panik.
Var försiktig och var väldigt noga med handhygienen.
Och så hjälps vi åt att bromsa spridningen.

Men tänk till och fundera över vad som verkligen betyder något för dig.
Fundera på vilka som är viktiga för dig.
Och tala om det för dem.

Jag lever enligt devisen att jag ska kunna dö med gott samvete.
Fundera på vad det skulle betyda för dig.

Med kärlek,
Anna

Om att prata lite om Corona…

Bild på mig nyklippt
Nyklippt…

Fina vänner.
Jag har inte skrivit om det innan, men känner att det nu är dax att prata lite om Corona.

Nån mer än jag som är livrädd för skiten???

Pådraget vi ser nu är lärdomar efter svininfluensan tänker jag.
Många förundras över detta massiva pådrag fast vi inte är i närheten av skördade liv och människoöden orsakade av svininfluensan.
Beredskapen är hög och naturligtvis pågick ett gigantiskt efterarbete efter den pandemin.

På så vis tror jag att vi kan lugna oss något eftersom man idag har bättre beredskapsplaner i krislägen som detta.

Alla har vi någon eller några i vår närhet som är extra känsliga och som behöver mer skydd än en “normalfrisk”.
Jag är riskpatient och kommer så alltid att vara. Eftersom jag är stamcellstransplanterad kommer jag alltid vara “känsligare” och löpa större risk än gemene man.
Så ja, jag är orolig. Ja, jag tycker att det är kusligt.
Jag undviker folksamlingar och att åka kollektiva färdmedel.
Egentligen skulle jag åkt till Växjö på möte imorgon, men efter samrådan med min chef ska jag inte åka tåg i tjänsten förrän smittorisken sänks. Det känns väldigt skönt att ha det stödet.

Men jag är orolig även för min farmor som inte är så pigg. Hon är 96 år och bor på ett älsdreboende. Min man och jag hade tänkt åka ner och hälsa på henne på fredag, men tror inte att vi får det nu…

Det skrämmer mig det här. Inte bara för att jag är riskpatient, nej för hur hårt ett virus kan slå. Det kan sätta hela mänskligheten i obalans…

Så viktigt att fokusera på det vi har i livet. Lägga ner oegentligheter och elände… Men alla får inte den tankeställaren. Tyvärr. Fortfarande krigas det, fortfarande finns det orättvisor och konflikter. Så gräsligt sorgligt.

Jag är berörd å det yttersta.
Så låt oss fortsätta sprida värme och kärlek till varandra.
Vi som vill och kan.

Ta hand om Er!
Med krälek,
Anna

Om “Min pappa Marianne”

Jag på en ö i Thailand
4 januari 2020 – Totalt avslappnad och i harmoni

Att få vara den man är och bli respekterad för det fullt ut.
Att våga vara den man är, är kanske inte alltid lika lätt.

Ikväll har jag sett filmen “Min pappa Marianne” – har du inte sett den, gör det!
Jag kunde iaf inte hålla tårarna tillbaka.

Det är så otroligt viktigt att får vara den man är.
Vi har alla inneboende rädslor och eventuellet en och annan demon som spökar.
Tänk om vi kunde vara mer orädda för det okända.
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara.
Bakom varje fasad finns det så mycket mer.

“Se mig för här är jag, låt mig få komma nära..”
En av de vackraste sånger jag vet med Josefin Nilsson.

Är det kanske så att det skapas två grupper i samhället nu…? Eller är det kanske så att vi faktiskt vill närma oss varandra nu? Är det kanske så att vi så innerligt törstar efter närhet, nakenhet och en avskalad sanning?
Där hjärta och ödmjukhet går före prestige och dominas?

Låt det vara så. Låt oss respektera var och ens sätt att vara.
Låt mig få vara den jag är.
“Min enda längtan här och nu…älska mig för den jag är…”

Livet är för kort för att inte bara leva ut.
Jag förändras. Jag har förändrats.
Till det bättre eller sämre, det kan inte jag avgöra.
Men jag är den jag vill vara. Ärlig, naken och genuint intresserad av att leva livet så som jag vill.

Låt inte andras fördomar hindra dig från att nå dina mål och drömmar.
Låt inte dina egna hjärnspöken hindra dig från att våga.

D U är V I K T I G
J A G är V I K T I G

Se filmen. Öppna ditt hjärta och låt dig beröras.
Och låt aldrig någon tala om för dig hur du ska vara eller leva ditt liv.

Med all min kärlek,
Anna

Om vem ska man vara mest lojal?

Bild på mig

Jag lyssnar på en del poddar. De flesta fokuserar på hälsa, välmående och självledarskap. The Life Coach släpper korta avsnitt varje måndag.

Jag gillar formatet att lyssna och kunna lära sig mer om hur man bättre kan ta hand om sig själv och känna mer balans inom sig själv.

Än idag har vi svårt att prata öppet med varandra. Än i dag har vi svårt att ta hjälp när vi mår dåligt psykiskt. “Det ska man väl inte prata om”.. Varför inte då?
Jag har inga som helst problem med att vara öppen med att jag fortfarande går och pratar med min kurator.
Hon guidar mig genom saker som jag har svårt att reda ut själv, både inom mig själv och hur jag ska tackla omvärldens input av olika slag. För allt man möts av är ju långt ifrån positivt alla gånger.

“Den vi har lättast för att svika är oss själva”

– The Life Coach –

Ja, många gånger är det enklare att lägga vår enegi på andra och deras behov och då glömma våra egna.
Men vad händer när vi gör det?
Vad händer när vi inte lyssnar till vår egen inre röst och känsla?
Vad händer när vi under lång tid trycker undan våra egna behov och känslor?

Risken är väldigt stor att vi till slut blir besvikna på den person/personer/sammanhang för att de inte gör samma sak tillbaka eller något annat som vi kanske förväntar oss att de ska göra.
Den besvikelsen kan i sin tur leda till mycket onödiga energiprocesser.

För allt började med att vi svek oss själva och våra egna behov. Valde att säga nej till oss själva för att göra någon annan en tjänst eller handling.
Med detta sagt menar jag inte att vi inte ska göra handlingar för andra.
Det ska vi absolut, för människan mår bra av att göra gott för andra.
Men vi måste göra det av rätt anledning, och utan förväntningar.
Och vi måste definitivt vara på det klara att vi gör det utan att svika oss själva.

Den person vi lever närmast är oss själva.
Så det kan vara viktigt att reflektera över att inte skapa besvikelser gentemot andra för att vi svikit våra egna behov.

M. E. N.
Det fina i den här kråksången är ju att det här går att ändra på.
Det går ju att B. Ö. R. J. A. göra förändringar.
B Ö R J A säga ja till den inre rösten och vara sanna mot oss själva.

Det är extremt svårt.
Jag är inte 100% sann mot mig själv, men jag jobbar på det.
Jag vet vad min inre röst säger mig om hur jag ska ställa in livets kompass.
Att ställa in riktningen kan ta tid, och jag känner ju verkligen att jag inte har all tid i världen.

Hur känner du?
Sviker du dig själv ibland eller är du genuint trogen din egen inre röst?

Med kärlek,
Anna

Pussbild på mig

Om att stanna upp

Fokus och möten som bokas.
Planering och idéer som slipas på.

Ett ögonblick kan vara så vackert – om vi bara tar oss tid att stanna upp.
Jag försöker andas med magen.
Landa i vad som är viktigt.

Spydigheter bemöter jag med ett slags oförstånd och diplomati.
Förra veckans kaos lämnar jag därhän.

Promenaden till och från sjukhuset idag var helt magisk.
Så viktigt att jag får den där tiden efter samtalet att resonera med mig själv.

Reflekterar över allt jag bär med mig. För hon är klok som en bok min kurator.
Hon ställer frågor som får mig att hitta svaren själv. För när svaren kommer inifrån mig, vet jag att riktig förändring är på väg.
Oj, så många terapeuter, psykologer och kuratorer jag träffat genom åren. För jag har alltid sökt en objektiv bild på mina egna erfarenheter och svårigheter.
Men hon är verkligen speciell. Hon litar på min inneboende styrka, och hon gör mig medveten om mitt eget ansvar. Hon får mig att inte falla och bli offer för min egen historia. Trots saker som jag ibland hittar i mitt förflutna som jag förträngt.
När vi talat om dem kan jag lägga undan, förlåta det som var och acceptera det som blev.

Hon leder mig genom livets väg. Det är en del “bumps on the road”. Saker jag inte kan påverka, men som jag får lov att finna ett lugn i att acceptera, för det är utom min kontroll.
Jag tar ansvar för mitt liv. Du får ta ansvar för ditt.
Den enda person jag på riktigt har A N S V A R för utöver mig själv är ju självklart mitt barns. Hon som jag tar i handen, den lena mjuka handen, och guidar genom livets djungel. Jag vet inte allt, men jag vill lära henne allt jag kan.

Jag stannar upp. Tittar upp på den klarblå himlen.
Vet att den ljuvliga våren ligger framför oss. Men ännu viktigare är det att stanna
upp N U. För det här ögonblicket kommer ju aldrig åter.
Jag vill ta det i min hand, försiktigt lägga det i en ask och öppna när jag behöver tröst och energi.

Det blir bra. Det blir bra.
För jag är här. Prick här är jag.

Med kärlek,
Anna

Om att fundera på vad meningen är..?

Bild på mig efter masektomi
2018-03-31 Dagen efter min masektomi

En bild ur mitt liv.
Ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Där i sjukhussängen.
Den bilden som gav mig flest hjärtan på instagram. Hitintills.
Jag hoppas att jag ska slippa gå igenom händelser som den här igen.
Men jag har fått en erfarenhet av det. Nu försöker jag använda kraften och styrkan som vuxit inom mig av motgångarna.

Men tro mig.
Jag får ta en hel del skit med.

När det blir för mycket, när min hjärna kokar och jag är i ett konstant tillstånd av yrsel. Jag är bra på att dölja det. I synnerhet på jobbet.
Ibland får man skaffa sig en ny strategi för att orka helt enkelt.

Det ska inte behövas bilder på barn i krig.
Det ska inte behövas stora blanka ögon på ett svältande barn.
Det ska inte behövas en människas skrik i rop på hjälp.
Det ska inte behövas sjukdomar och såriga ärr.

Det ska inte behövas desperation och worst case scenario.
M E N.

Hur mycket vi än försöker skaka om, hur mycket vi än vill väcka världen så kommer elände alltid att finnas. Det är väl förmågan att ta det till sig och känna något som skiftar så totalt.

Å det är SYND om de människorna som verkligen närs av att trycka ner andra. Som utövar sin makt genom att skicka iväg pilen och siktar på den obeväpnade.
Det är fegt och ganska uselt.
Impulser kan styra oss alla, men det är hur vi väljer att agera på impulsen som skiljer oss åt.

Den här bilden är till dem med budskapet Fuck You!
Samtidigt säger jag TACK för det ger mig ny kraft att göra det jag tror på.
Camilla Läckberg skrev en gång “Ibland handlar hämnden om att ta tillbaka makten”
Inte vet jag och jag planerar ingen hämnd på något, vet inte vad det skulle vara.
För oftast är de som förgör helt omedvetna om sina egna handlingar.

Den här bilden är även för alla som känner sig trampade på, ledsna eller förtvivlade på något vis. Den här bilden är för hjärtesorg, svikna förtroenden och sorg.

Låt oss ta varandras händer och bilda en stor stor ring. En ring där det alltid finns plats för fler. En ring som inte exkluderar utan inkluderar. En ring där förståelse och ödmjukhet råder. Jag vet att det är få saker som är som ett fluffigt moln av rosa.
Men jag vägrar släppa tron på att vi kan vända den här trenden!

Låt det bli M O D E R N T att vilja vara snäll och tro gott.
Låt det bli T R E N D I G T att vilja vara inkluderande och ödmjuk.

Det finns så mycket mer jag vill säga. Men jag stannar där för idag.
Känner värmen inom mig efter den mysiga fredagen vi hade.
Med kurragömma, en varm barnahand i min, skratt och värme.
Det är det som är betydelsefullt och viktigt i livet.
Att någon frågar och är intresserad av vad man gör och planerar för.
En puss på kinden och varma kramar.
Så tacksam för många saker i mitt liv.

Det är det som är viktigt på riktigt.
Det andra skadar och gör ont. Ibland får man låta saker svida över.
Och jag vet vad som är viktigt på riktigt.

Med kärlek,
Anna

Om en profilartikel i Kalmarposten

Artikel i Kalmarposten

Jag är hedrad att så många hört av sig och vill skriva om min livsstory.
Det här är ju för mig en slags vardag, men det är klart att allas våra liv
ser så himla olika ut.

Jag tror att vi vill läsa, höra, ta del av riktiga livsstorys nu.
Inte redigerade och tillrättalagda liv.
Inga retucherade bilder.
Det ska vara på riktigt.

Här kan du läsa artikeln lite lättare:
https://www.kalmarposten.se/article/allt-ar-inte-ett-fluffigt-moln-av-rosa/

Just nu blåser det upp till storm ute.
Sängen är renbäddad och det är dax att sminka av, borsta tänder och krypa ner.
Äntligen, ääääääntligen är det fredag imorgon.
En riktig monstervecka har det varit.
Kommit hem som en sketen disktrasa om kvällarna.

Fredag… F R E E E E D A G.
Nog är det en ljuvlig känsla att veta att det är veckans sista jobbdag.
I synnerhet efter en vecka som denna kan jag säga.

Läs artikeln så avslöjar lite av de planer som är i pipen..:)

Varma kramar Anna

Om min Alla Hjärtans hälsning

Det här är mitt sätt att ge er blommor, kärlek, choklad eller vad ni nu kan önska Er <3

Låt oss sprida kärlek till varandra.
Låt oss SE varandra.
Låt oss utgå ifrån att människor vill gott.
Låt oss lägga ner ilska och bitterhet.
Låt oss värna om livet.
Låt oss värna om varandra.
Låt oss vara varma och hjärtliga.
Låt oss få vara de olika själar vi är.

Jag är bra som jag är.
Du är bra som du är.

Låt oss strössla kärlek längs livets promenad.
Låt oss slösa med leenden.
Låt oss kramas och känna värmen i kramen.
Låt oss skratta, gråta eller bara andas lugnt och djupt.

Så ta ett ögonblick av din tid och stanna upp och ta till dig av mitt budskap.
Mer kärlek i världen.

Varma ödmjuka kramar från mig till dig <3

Om vad man har för dygnsrytm

Det är kväll och jag vill allt annat än att gå och lägga mig.
Det är nu jag får inspiration och tankar kickas igång.

Ord som kan sättas på pränt, idéer att fila på…
När det liksom finns så mycket i kroppen och huvudet som behöver komma ut.

Men ni vet… När man har en klocka ställd på 5.30 måste både kropp och själ få vila och sömn..
Den absolut livsnödvändiga.
Men det är inte min dygnsrytm att stiga upp i astidiga svinottan.
Det är totalt omöjligt för mig att skynda mig på, för kroppen är likt en sengångare…

Duschens varma strålar som mjukar upp min kropp…
Make up:en läggs på… Håret fönas…
Vad ska jag ha på mig???
Mixa smoothie och äta knäcke med grönkålspesto.
Läsa tidningen på paddan…
Borsta tänder och klä på mig.
Så promenerar jag längs kajen till mitt jobb.

Jadå, nu är jag vaken och hälsar glatt på mina kollegor 🙂
Blir glatt överraskad när jag blir ordinarie på ett spinningpass jag bokade mig på, men fick reservplats till en början… precis vad jag behövde efter en eftermiddag med ett sjuuuuukt långt möte…
Cykla cykla och svetten rinner…
Det känns bättre och kroppen börjar hänga med igen.
Jag tar inte i mitt värsta än, vill inte riskera att något går galet vid mina snitt.

Äter middag med min familj och duschar av mig träningssvetten.
Insvept i morgonrock tittar vi på Husdrömmar tillsammans alla tre.
Det är måndag kväll och vindarna viner utanför.
Jag måste men jag vill inte gå till sängs.
Jag vill skapa och komma vidare…

Jag är ju en kvällsmänniska.
En nattuggla som gillar sena natten.
Jag gillar när det blir tyst och stilla omkring mig.
När tiden är min egen att ta hand om.

Nog är det svårt det där…
Normen som säger att vi ska jobba vid vissa tider. Oftast iaf.
Nej det är inte lätt.
Att vara kvällsmänniska i en kontorsvärld.

Men jag är glad i kroppen efter kvällens pass.
För det var prick precis vad jag behövde efter en dag på kontoret.
Imorgon är en ny dag och klockan ringer tidigt…
Dax att krypa till sängs.
Släcka ner en lysande skärm och varva ner så sömnen kan göra entré…
För den har varit lite frånvarande ett tag nu.

Så säg mig nu :
Vilken dygnsrytm är din bästa?

Varma kramar Anna