Om ett härligt träningspass och vad är det som händer?

P Å R I K T I G T Hörrni…

Vad i hela friden är det som händer just nu?

Det är kaos i landet, kaos i världen och folk tyar tänka på att bunkra
T O A P A P P E R?!?!
Jag delade min oro gällande Coronaviruset tidigare i veckan, men nu bekymmrar jag mig ärligt talat mer om människors EGO:n!
Har man inte den minsta lilla tanke på att det finns de som inte har råd att bunkra upp på det viset..? Och hur kan man åka till affären och handla på sig tonvis med konserver och toapapper, där det alldeles uppenbarligen finns andra människor?

Eller för att inte tala om de som bunkrar mediciner, fast man inte har någon sjukdom !?? Tänk på att det finns de som är sjuka på riktigt och skulle behöva de där tabletterna som du tycker att du vill ha “ifall att..” Tänk om den som är sjuk på riktigt inte får tag på sin medicin… Hu, jag ryser av blotta tanken.

Men jag vägrar släppa mitt naiva tänkande. Någonstans kommer samvetet att knacka på. Det är skarpt läge nu. Skarpt läge för att öppna ögonen och se våra medmänniskor.
DET är mer oroväckande om vi slutar bry oss om varandra. Alla behöver närhet, värme, kärlek, omtanke och medmännsklighet.
Så sitter du på balvis med toapapper, tänk då istället på vem du kan dela med dig av det med. Och nu är toapappret bara en metafor i hela det här sammanhanget.
Jag känner att jag verkligen ilsknar till.
Det finns SÅ mycket elände just nu, så sträck ut din hand istället. Hjälp någon som behöver hjälp. Eller viktigast av allt, tala om att du bryr dig.

Jag svettig efter spinningpass
En sjukt suddig bild på mig efter kvällens pass…

Nej, jag låser inte in mig.
Jag tvättar händerna in absurdum, jag undviker stora folksamlingar, jag åker inte kollektivt. Men nej, jag låser inte in mig.
På gymmet är det väldigt tomt… Men det är ju det vi behöver när det är oroligt.
Röra på oss så endorfinerna kickas igång. Må-bra-hormoner som gör att vi orkar.

Ingen tjänar på att gripas av panik.
Var försiktig och var väldigt noga med handhygienen.
Och så hjälps vi åt att bromsa spridningen.

Men tänk till och fundera över vad som verkligen betyder något för dig.
Fundera på vilka som är viktiga för dig.
Och tala om det för dem.

Jag lever enligt devisen att jag ska kunna dö med gott samvete.
Fundera på vad det skulle betyda för dig.

Med kärlek,
Anna

Om att fundera på vad meningen är..?

Bild på mig efter masektomi
2018-03-31 Dagen efter min masektomi

En bild ur mitt liv.
Ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Där i sjukhussängen.
Den bilden som gav mig flest hjärtan på instagram. Hitintills.
Jag hoppas att jag ska slippa gå igenom händelser som den här igen.
Men jag har fått en erfarenhet av det. Nu försöker jag använda kraften och styrkan som vuxit inom mig av motgångarna.

Men tro mig.
Jag får ta en hel del skit med.

När det blir för mycket, när min hjärna kokar och jag är i ett konstant tillstånd av yrsel. Jag är bra på att dölja det. I synnerhet på jobbet.
Ibland får man skaffa sig en ny strategi för att orka helt enkelt.

Det ska inte behövas bilder på barn i krig.
Det ska inte behövas stora blanka ögon på ett svältande barn.
Det ska inte behövas en människas skrik i rop på hjälp.
Det ska inte behövas sjukdomar och såriga ärr.

Det ska inte behövas desperation och worst case scenario.
M E N.

Hur mycket vi än försöker skaka om, hur mycket vi än vill väcka världen så kommer elände alltid att finnas. Det är väl förmågan att ta det till sig och känna något som skiftar så totalt.

Å det är SYND om de människorna som verkligen närs av att trycka ner andra. Som utövar sin makt genom att skicka iväg pilen och siktar på den obeväpnade.
Det är fegt och ganska uselt.
Impulser kan styra oss alla, men det är hur vi väljer att agera på impulsen som skiljer oss åt.

Den här bilden är till dem med budskapet Fuck You!
Samtidigt säger jag TACK för det ger mig ny kraft att göra det jag tror på.
Camilla Läckberg skrev en gång “Ibland handlar hämnden om att ta tillbaka makten”
Inte vet jag och jag planerar ingen hämnd på något, vet inte vad det skulle vara.
För oftast är de som förgör helt omedvetna om sina egna handlingar.

Den här bilden är även för alla som känner sig trampade på, ledsna eller förtvivlade på något vis. Den här bilden är för hjärtesorg, svikna förtroenden och sorg.

Låt oss ta varandras händer och bilda en stor stor ring. En ring där det alltid finns plats för fler. En ring som inte exkluderar utan inkluderar. En ring där förståelse och ödmjukhet råder. Jag vet att det är få saker som är som ett fluffigt moln av rosa.
Men jag vägrar släppa tron på att vi kan vända den här trenden!

Låt det bli M O D E R N T att vilja vara snäll och tro gott.
Låt det bli T R E N D I G T att vilja vara inkluderande och ödmjuk.

Det finns så mycket mer jag vill säga. Men jag stannar där för idag.
Känner värmen inom mig efter den mysiga fredagen vi hade.
Med kurragömma, en varm barnahand i min, skratt och värme.
Det är det som är betydelsefullt och viktigt i livet.
Att någon frågar och är intresserad av vad man gör och planerar för.
En puss på kinden och varma kramar.
Så tacksam för många saker i mitt liv.

Det är det som är viktigt på riktigt.
Det andra skadar och gör ont. Ibland får man låta saker svida över.
Och jag vet vad som är viktigt på riktigt.

Med kärlek,
Anna

Om att svettas fysiskt och mentalt

Fikat med en vän på Balck idag, över en liten intervju som kommer i en lokaltidning framöver.

Talade med min kontaktsköterska igår.
Jag saknar gymmet och jag saknar träningen.
Eftersom jag blev sjuk direkt när vi kom hem från Thailand så hann jag ju bara med ett pass innan det sen var dax för operation.
På torsdag är det två veckor sedan operationen, men överkroppsträning måste jag avvakta med ett par veckor till.
Jag får lov att prova spinning i slutet på veckan, så det tänkte jag göra 🙂
Var och gick raskt med lutning på gå-bandet idag och sen en stund i trappmaskinen.

Känslan av att svettas och göra kroppen fysiskt trött är något jag verkligen älskar!
Det är inget som jag kunnat ta för givet, så när det klaffar och funkar gör det mig jätteglad och tacksam!

Idag lyssnade jag på podden Självklart. Den har jag lyssnat på ett bra tag.
Självledarskap, självhjälp, mental utveckling – att träna mitt mentala mående.

Det är minst lika viktigt att svettas fysiskt som mentalt. Att våga ta hand om de tankar och funderingar som man har. För att nå en bättre balans och mer sinnesro, som jag skrev om igår.

Jag försöker dra lärdom av svårigheterna som drabbat mig i livet. Det är ju inte alltid så att bara för att något är svårt och jobbigt, så behöver det inte betyda att det var något dåligt.
Om vi i stället tänker i termen erfarenheter för misslyckanden så kan det ju hjälpa oss att se lite nyktrare på saker.
Och helt ärligt, nog är det också så att det är vår egen uppfattning och tro, att omgivningen ska dömma oss och tycka att vi misslyckas.

Då kanske man behöver tänka att man inte ska ta sig själv på alltför stort allvar. För få saker handlar ju om att det svävar mellan liv och död… Det ger ju oss ändå lite perspektiv tänker jag.

Det finns alltid grader i helvetet så att säga. Men om vi vågar ta ansvar för oss själva, och inte lägger så stor vikt vid att finna lösningen i att skuldbelägga någon annan, så har vi dragit lärdom av erfarenheten.
Sluta häll hinkar av skuld över andra, det är som att slå på sig själv. Ingen kan rättfärdiga ett beteende genom att lägga skulden på någon annan. Det gör oss till mindre människor att inte våga blicka inåt och finna svaret inom oss själva varför vi känner som vi gör.

Ingen är perfekt och livet är ett livslångt lärande!
Och jag tänker fortsätta umana mig själv fysiskt och mentalt, låta både kropp och själ svettas emellanåt.

Berätta gärna för mig vilka utmaningar som du står inför, och hur du funnit acceptans.

Varma kramar Anna

Om att finna sinnesro

Ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

– Sinnesrobönen –

Jag hoppas inte jag trampar någon på tårna nu, men jag tog bort Gud i början, för vissa saker behöver man inte förväxla med vad man tror på eller ej.

Det här fick jag med mig av min kurator i torsdags.
Hon är på riktigt helt galet klok och bra.
Jag försöker alltid låta allt “landa in” i mig efter jag varit hos henne, så terapin verkligen spelar den rollen den ska. Den är ju till för att ge nya insikter i saker som skaver så att man kan gå vidare i livet.

Vad är sinnesro för dig?

För mig är det något som måste komma inifrån. Det är inget som någon annan kan “ge” mig, jag måste liksom hitta den inom mig.

Det är klart att livet inte alltid är som en len chokladkräm.
Perfekt konsistens och len i smaken.
Nej, ibland kan man få en riktigt sur och besk “suröl”. Jag gillar inte öl alls, därför blir det en bra liknelse för mig 😉 Ni vet när man bara ryser av obehag och man bara vill spotta ut eländet *ha ha ha*

Livet är ej heller en spikrak väg utan det är många kringelkrokar längs med vägen.
Men om man tänker på det som en porlande bäck, så blir det ju så mycket mer tilltalande.

Som jag skrivit tidigare har jag varit en ganska “foglig” personlighet. Men allt jag uttrycker här är ju inte alltid så fogligt. För jag tycker att det är så viktigt att vi vågar se på varandra som medmänniskor. Ibland innebär det att man tycker olika och kanske hamnar i en konflikt, men varje gång man löser dem så blir man ju ett snäpp klokare.

Det handlar om att kunna inse och erkänna sina egna fel och brister. Ibland be om ursäkt och sedan gå vidare. Under förutsättning att motparten kan ta en ursäkt och vara villig att gå vidare, likväl som man själv kan förlåta och vända blad.

Om vi bara omger oss med “Hålla med-sägare” kommer ju vårt umgänge ganska snart att krympa. Om ingen vågar säga emot eller tycka annorlunda än mig eller dig. Vi kan inte alltid vara överens eller tycka lika, då kan man bara komma fram till att man är “överens om att man inte är överens” (ett citat jag lånar från Mia Törnblom). Och det är inget konstigt med det.

För om det bara känns obekvämt när andra är av en annan åsikt än vi själva, och vi stöter bort dem, kommer mest troligtvis umgänget att krympa. Jag vill verkligen vara en person som man vågar säga vad man tycker och tänker till, utan att vara rädd för någon konsekvens.

Det finns inget i livet som är statiskt. Vi ändrar åsikt och inställning till livet allt eftersom vi lever. För mig finns det få saker som jag kan säga A L L T I D och A L D R I G om. För jag vet ju inte hur livet ser ut nästa år.
Jag vet att jag inte tolererar vissa saker. Såsom lögner, svek, otrohet och bitterhet. Vi lever det här livet och det är ju otroligt onödigt att slöa bort det på att vara bitter…

Ibland får jag frågan hur jag orkar?
Jag brukar svara “Jag vill LEVA, det är drivkraften bakom allt.”
Jag har ibland förringat mitt eget öde. Det tänkte jag sluta med.
För det fanns en väldigt hög risk att jag inte hade suttit här idag.
Den insikten gör att jag vill göra allt jag kan för att sprida förståelse och medmänsklighet.

Jag bär ansvaret för mitt mående. Det kan jag inte lasta någon annan för. Vi kan råka ut för saker som vi inte kan styra över, men det är vårt eget ansvar att finna acceptans inför det som vi inte kan förändra. Och nu menar jag mående, inte hälsan, det är två helt olika saker.

Den här operationsbaksmällan är min att hantera.
Den är min att förstå och dra lärdom av.
Med hjälp av kärleken från mina nära och kära.

Lev nu, Dö sen!

– Orginal Petter, Tolkning av Miss Li –

Med de orden avrundar jag idag.
Var i livet och ta hand om det. Påverka det du kan påverka, men gör dig själv tjänsten att släppa det du inte kan påverka.

Varma kramar Anna

Om terapi

Det här är en plats som jag trivs på.
Här kommer alla tankar och funderingar jag har ut i form av ord… Till er och i min bok.

Ja, nu tänker jag skriva det här att jag har satt en deadline för mig själv.
Till sommaren ska jag vara klar, allra helst vill jag ha ett manuskript klart till mitten av maj, innan vi åker till New York.

Varför sätter jag upp en sådan deadline för mig själv och varför skriver jag det här?

Jo, för jag känner att det här är ett projekt som jag vill bli klar med. Det är vissa saker som gnager i mig gällande boken, och gamla dagböcker som jag sedan skall göra mig av med. Det är dagboksanteckningar från riktigt svåra tider och det vill jag inte behålla som dåliga energier i vårt hem och vårt liv. De ligger i en låda undanstoppade, och jag tar fram dem när jag skriver, så det är inte så att de ligger framme och ger “bad vibes” hela tiden.

Skrivandet är en form av terapi för mig. Jag får ur mig mörkret och kan lägga saker bakom mig när jag “skrivit av” mig. Mycket delar jag här på bloggen med er.
Men det finns saker som jag bara skriver i min dagbok eller pratar med min kurator om.
Så som det är för oss alla.

Jag går i terpi för att reda ut och få hjälp med tankar eller funderingar som ibland kan göra att jag tycker att jag “fastnar”. Helt ärligt finns det nog V Ä L D I G T många människor som skulle behöva gå i terapi, men många som borde vågar nog inte.

Det jag tänker och tycker är inte allmän lag, det vet jag.
Jag tycker och känner väldigt mycket saker, och då anser jag att det är oerhört viktigt att få en objektiv syn på ett aktuellt problem eller situation.
Igår sa kuratorn till mig:

“Anna, se upp för risken så att du inte bli ett offer i det här”.

Underbara människa!! Idag är jag SÅ T A C K S A M för att hon sa just så.
Vi möter alla olika hinder i livet och vissa saker är svåra att smälta och förstå. Då måste man ge sig själv den insikten att det kanske helt enkelt inte går och då måste man gå vidare.
Det här handlar bland annat om att jag inte ska tro att jag är märkvärdig.

Tidningsartiklar, podd, synas hit och dit.
Det kan sticka till ibland.
Tyvärr.

Om jag gör det för att vara märkvärdig? Det beror på vilken betydelse och vikt du läger i ordet märkvärdig. Om det innebär att jag tror att jag är mer än andra och sätter-näsan-i-vädret-märkvärdig, så NEJ tack till den.
Om det innebär att jag är en unik person med erfarenheter som jag vill dela med mig till andra och märkas och vara värdig? JA tack till den.

Fick precis ett sms från min bror där han undrade vad jag gör och hur jag mår. Älsklingen.

Det blev ett långt svar. Många saker jag ville säga och som jag ville att han ska ha kvar. Ibland är det inte så dumt att skriva det för då kan mottagaren läsa om. För kärlek kan vi slösa med till dem vi älskar och håller av. Vi har mycket av den varan och vi behöver inte snåla. Jag tror och vidhåller vid att “Ju mer kärlek jag ger, ju mer kommer det tillbaka” , även om jag fått en riktigt syrlig kommentar på det en gång.

Men då får man lägga bort det. Intala sig själv att jag gör så gott jag kan.
Jag är en liten människa på jorden, även om jag faktiskt kan vara stor i mina ord.
Jag är stolt över att jag kan skriva och uttrycka mig.

Men världen är en stor plats som vi vistas på och jag kan inte förändra den. Ännu mindre kan jag förändra människor och deras inställning. Till syvende och sist är det bara och endast mig själv jag kan påverka.
Sen kan förhoppningsvis människor p å v e r k a s av det jag skriver och förmedlar.

Och den responsen som jag får av er är så oerhört fin.
Jag är så in i själen ödmjuk för den feedback som jag får.

Tänker också på dig som blev förbannand när jag skrev om att jag ville möta er empati. Och jag förstår dig precis!!! Tack för ditt mail verkligen.

För det är ju just det, jag kan vilja tala till era hjärtan och det gör jag, det känner jag. Men jag måste släppa tanken på att nå ut till dem som inte vill. De som inte vill förstå eller känna medmänsklighet. Det kostar alldeles för mycket på vår energi att vilja kasta livbojar till de som simmar åt helt annat håll och till en helt annan strand. De har flytväst, så vi behöver inte oroa oss för deras överlevnad. Det är inte mitt ansvar, inte heller ditt.

Kanske blev det flummigt inlägg, men det är lite saker som jag tar till mig i terapin och kan förmedla till er.

Har gjort en intervju till idag och en annan på måndag.
Märkvärdig eller inte, huvudsaken är att budskapet går fram <3

“Jag vill bara göra det bästa jag kan,
av det värsta jag varit med om”

– Anna Wahlstam –

Så hörrni.
Ödmjukhet, värme, kärlek, pretigelöshet, omtanke och fokus på livet.
Det är vad jag ska fokusera på nu.

Vad ska du fokusera på?
Jag vill jättegärna höra vad det jag skriver väcker för tankar och känslor hos dig. Vill du inte skriva i kommentarerna så skicka ett mail till anna@wahlstam.se

Med kärlek,
Anna

Om att skrika av sig dödsångesten och möte med en bröstsyster

D Ö D S Å N G E S T

Tycker du om kyrkogårdar?
Jag tycker att det är något väldigt fint och fridfullt med kyrkogårdar.
Där vilar ett lugn, och det är en oskriven regel att på en kyrkogård talar man lugnt och lågmält.

Jag gick genom kyrkogården på min promenad idag. Hade bestämt mig för att gå långt ut på udden till en enslig plats…

Färska blommor på kyrkogården tyder på att det nyss varit begravning.
Jag läser på banden och känner hugget i bröstet.
Har med varit med om att ta farväl av älskade familjemedlemmar. Min farfar, mormor och morfar. Det är smärtsamt och uppslitande.

Vackra blomsteruppsättningar och människors farväl till en älskad.
Samtidigt vilar det även något väldigt fint i det.
Att göra den älskades bortgång till ett värdigt avslut.

Jag har varit så nära döden att det är klart att jag funderat på hur jag vill ha det när jag dör. De flesta tycker att det är gräsligt jobbigt när jag pratar om det här.
Men faktum är att döden kommer ingen undan…
Vi föds och vi dör. De två sakerna kan ingen av oss påverka.

L I V E T

Men mellan vaggan och graven finns det något oerhört stort och vackert.
Det är det som kallas för L I V E T.
En del saker av det som händer i livet kan vi inte påverka, men vi kan påverka hur vi väljer att hantera det som händer oss.
Livet kan räknas i dagar, månader och år.
Dessa dagar, månader och år kan vi fylla med meningsfullt innehåll.
Omge oss av människor som älskar och tycker om oss.
Göra saker som gör oss lyckliga och glada.

Jag har brottats och brottas en del med dödsångest.
Jag har SÅ mycket kvar att leva för.
SÅ mycket mer jag vill uppleva.
SÅ mycket mer jag vill känna.

Letade upp en strandkant där jag kände mig ensam.
Tittade mig omkring och sen fyllde jag lungorna med luft.
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa….
Skrek rakt ut i högan sky.
När jag hade skrikit klart var allt precis lika stilla och tyst igen.
Eller lugnt, det beror på hur man ser det.

Å så regnbågen.
Så otroligt vacker. Och vem vet vad som väntar vid regnbågens slut..?
Men just nu vandrar jag på LIVETS väg.
Det har hänt så mycket saker som jag måste ta hand om och bearbeta.
Vilket jag gör på mitt sätt.
Jag måste dyka ner i mörkret ibland och ta reda på varför jag känner som jag gör.
Men det är aldrig så nattsvart att jag inte ser öppningen i tunneln.

Å idag har jag träffat en härlig bröstsyster. En person som jag lärt känna och delar många erfarenheter med. En som jag kan bolla både “fuck off-tankar” och farhågor med. Men framförallt präglas våra samtal av driv och livslust. Av tankar, projekt och idéer som vi vill göra tillsammans.

Så.
Imorgon ska jag träffa kirurgen, förbandet ska tas bort och jag ska få se HELA resultatet så här långt. Det är lite spänt och nervöst. Men jag vet att jag är i de bästa och mest kompetenta händer.

Och har ni inte lyssnat på podden, hoppas jag att ni vill göra det.
Sök på “Om livslust och cancer” hos Podcast, Acast eller Spotify.

Ha en fin onsdagskväll vänner!
Varma kramar Anna

Om baksmälla

Bild pa blue hortensia i guldkruka och two guldklot liggandes på fonterbrade

B. A. K. S. M. Ä. L. L. A.

För de flesta förknippat med ett tillstånd dagen efter en lite för “blöt” kväll.
Jag kan definitivt sälla mig till skaran som mått riktigt uselt “dagen efter” en kväll med för mycket alkoholhaltiga drycker.

Nu handlar det här inlägget inte om den sortens baksmälla, den kan jag återkomma till vid ett senare tillfälle.
Det här inlägget handlar om den sortens baksmälla jag själv genomgår just nu.
Den med alla tankar, känslor, rädslor och reaktioner som varvas om vartannat inom mig efter operationen.

Jag drog ner mössan, svepte halsduken tajt kring halsen och knäppte jackan så långt upp det gick.
UT UT UT – Jag måste andas frisk luft!
Så jag gick och lyssnade på senaste avsnittet av podden som handlar om kroppen.
Lyssnar gör du här:
Podcast
Acast
Spotify

Ögonen vattnades och jag svalde och svalde. Helst av allt ville jag bara ställa mig vid strandkanten och skrika rakt ut. Men av någon anledning vågade jag inte.
“För så göööör man ju bara inte…” eller hur?…

Fast kanske att vi skulle ta och göra det ändå? Vad skulle hända tror ni?
Den här operationsbaksmällan håller liksom i sig.
Det var som att jag gjorde ett maratonlopp innan, samlade all kraft jag kunde för att ta mig igenom operationen och nu har luften gått ur ballongen…

Smärtan är inte i närheten av den jag upplevde när jag satte in expanderprotesen i slutet på april förra året. Jag tror att jag förväntade mig ett liknande tillstånd, men det här är något helt annorlunda.

Varför gör jag då de här sakerna? Varför visar jag bilder på hur jag ser ut in på bara skinnet? Varför blottar jag mina innersta tankar, känslor och rädslor?

För att jag vill ha uppmärksamhet?
Om någon tror det och läser det här… Oj, så fel det är. Läs då gärna vidare så får jag förklara.

Jag vill skaka om. Jag vill väcka världen. Jag vill skapa debatt.
M E N
Framförallt vill jag tala till DIN och DIN och DIN… EMPATI.
Jag vill tala till era hjärtan och be om er emotionella uppmärksamhet.

Vi lever ETT liv med ett visst antal dagar till vårt förfogande. När man börjar räkna dagar blir det väldigt tydligt att livet inte är oändligt. Om jag skulle ha turen/lyckan att bli 90 år skulle jag ha 32 850 dagar (+ några dagar iom skott år) till mitt förfogande, av dem har jag nu nyttjat 16 790 dagar, dvs typ hälften.
Vad ska jag göra av resterade delen av de dagar jag har?
Och då vet vi alla att det finns verkligen INGA garantier när det gäller livet.

Ha detta i din tanke nu.
VAD i ditt liv skaver?
VAD är det som får dig att eventuellt må dåligt?
VAD skulle du vilja förändra?

Jag är förbaskat medveten om att jag har bara det här livet.
Ingen ska tala om för mig att jag inte är och har varit oändligt tacksam för det jag har och har fått.
Kontentan av vad syftet med mitt blottande är alltså…?

Precis.
Det är NU vi lever. Saker sker i våra liv som vi måste lära oss att förhålla oss till.
Jag skulle ju definitivt kunnat ikläda mig en gigantisk offerkofta och gå omkring som en bitter*** i resten av livet med allt jag varit med om.

MEN NEJTACK!

Jag är helt övertygad om att den koftan har varken passform och skulle klia något alldeles förfärligt.

Livet suger… Absolut. Men den dagen det tar överhanden förintar vi ju oss själva.

Jag är livrädd för många saker.
Men rädslorna får inte kotrollera mitt liv.
Jag vill däremot känna rädslan, förstå den och hantera den. Bli vän med den.

DU är chefen i ditt liv. Liksom jag är chefen i mitt.
Men om jag genom det jag skriver och visar kan få dig att bli berörd och reagera, då har jag lyckats med det jag gör.
DET är anledningen.

Livet är för kort för att slösa bort det på bitterhet och skuldbeläggande. För kort för att inte kunna förlåta och gå vidare. För kort för att inte leva.

Så nästa gång någon sträcker ut en hand, ber dig att se vederbörande eller säger förlåt…
Gör dig själv tjänsten att förlåta och gå vidare.
För vår tid på jorden är inte oändlig, vi kan inte slösa bort de dagar vi har genom att trampa omkring i svart geggamojja. Men valet är ju såklart ditt.

Öppna ditt hjärta för empati, kärlek och värme.

Det är den sortens baksmälla talar jag om. Att vara rädd för alla känslor som kommer efter en laddad situation man varit med om.
Tacklas du av nån sorts baksmälla?
Blev du omskakad av det här eller vad fick du för tankar när du läste detta?
Jag är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Med min uppriktiga värme och kärlek,
Anna

Om att visa FÖRE bilder

Det här är jag.
Ett ärligt och naket inlägg igen.

För än så länge kan ingen veta vad som döljer sig under den lilla förklädnad som jag har här… Bara den som vet vet…
Men jag bär det med mig varje dag.

Jag vill bara få dig att stanna upp en liten stund.
Tänka på att under varje skal döljer sig en människa med hjärta och själ.
Fylld av tankar och känslor.
Vissa förbjudna och ovälkomna sådana.

Det här är också jag.
Av bilder är det svårt att avgöra hur det verkligen ser ut.
Om man inte zoomar in och ser de vassa kanterna från expanderprotesen.
Den som idag skall bytas ut.
Den som kanske just i detta nu plockas ur min kropp och skärs loss från min vävnad.

Mitt egna bröst ska de lyfta.
Snitta underifrån och lyfta uppåt.
Så att det blir jämnare.

Just precis så här kan det se ut under en förklädnad och sminkad fasad.
Varje männsika bär på en historia.
Ett öde.
En miljon känslor.
En biljon tankar.

Nu är jag ändå så här långt.
Nu kan jag bara gå framåt och uppåt.
Jag ska komma igen efter det här med.
Med bättre förutsättningar i mitt bagage.

Kroppen och huvudet längtar efter träning!
Sakta ska vi ta oss dit igen.

Så klär vi på igen.
Ingen kan ana vad som döljer sig bakom fasaden.
Men jag vill tala om det.
Jag vill hedra alla som utkämpar krig av de olika slag.
Mot sjukdomar och svårigheter.
DU är inte ensam.
Tillsammans kan vi väcka världen.

Så tänk på.
Att det du ser är bara en del av sanningen.
Våga skala av och se hela människan.
Det finns så mycket mer bakom skalet.

“You must touch the heart to move the mind
When the mind is moved,
the heart is reached.”

– Grant Erhuanga –

Låt dig bli berörd.
Känn dina känslor och du kan förflytta ditt mindset.
Om du inte känner, hur ska du då kunna komma åt kärnan?

Så.
När jag vaknar upp igen har jag ett nytt skal.
Men jag är fortfarande Anna.

Med kärlek och värme,
Anna

PS: Jag ber er att dela mitt inlägg – för att röra vid hjärtat <3

Om att vara den man är

2020-01-04 Solnedgång i Thailand, Krabi Ao Nang

‘ be yourself,
everyone else is
already taken

Oscar Wilde

Vem är du?
Du som läser här hos mig, vill du berätta lite mer om dig själv?
Vad är det som gör att du läser just min blogg?
Och finns det något som du skulle vilja se mer eller mindre av här?

Människor och vad det är som gör oss till de vi är tycker jag är väldigt fascinerande.
Allt som hänt oss i våra liv formar ju oss till de vi är.
Det vi genomgått gör oss förhoppningsvis till bättre människor.

Genom allt är det även viktigt att våga vara sig själv.
Det kan jag ärligt säga att jag inte alltid vågat. Och det har funnits situationer då jag helt enkelt “fogat” mig för att vara smidig i just den situationen. Det finns ju tillfällen då man vill säga något, men inser att det är bättre att vara tyst.

Att även bli respekterad för den man är.
Det är inte heller alla gånger som man blir det.
Vi har nog alla känt av det. Det gör ont, men vi försöker istället att undvika de personer som får oss att må dåligt.

För hur det än är så finns det bara EN av just mig.
Och det finns bara EN av just dig.
Det är ju helt fantastiskt och det tycker jag att vi ska bejaka.
Att få vara sig själv fullt ut och bli respekterad för det.

“Ta ingen skit!” sa hon Grynet.
Jag håller med.
Å kom ihåg att det finns alltid två sidor av ett mynt.
Våga lyssna.

Nu när jag varit sjuk har jag haft tid att tänka en hel del. Nya samtalsämnen för podden har dykt upp såväl som tankar kring vad jag och kanske nån mer kan skriva om.

Det är 2020 nu!
Ett nytt år och bara jag, och endast JAG kan göra mitt år så bra som möjligt under de förutsättningar som ges.
Gör det DU med.
Finns det något som du inte är nöjd med i livet?
Sanningen är att det är DU själv som har makten att ta kontroll över det och göra en förändring.
Sjukdomar kan vi inte påverka, men vi kan påverka hur vi låter det påverka oss.
Vi kan försöka göra det bästa vi kan.

Jag vill verkligen vara ödmjuk här.
För det finns sådant som vi inte kan påverka.
Men försök fokusera på det som du kan påverka.
Om det är något som gnager och gör att du mår dåligt, ta tag i det.

Låt aldrig bitterhet eller missunsamhet smutsa ner ditt liv.

Det här är mitt liv och jag har ansvar för att göra det bästa jag kan av det.
Precis som de säger på flygplanen:
“Du måste greppa tag i syrgasmasken själv först, innan du kan hjälpa någon annan”
Och när någon sträcker fram handen och erbjuder sin hjälp/närvaro är det ditt val att ta tag i den eller inte…

SÅ.
Var den DU är.
Se människor i ögonen.
Le mot människor på gatan.
Var snäll.
Och stå upp för dig själv.

Varma kramar Anna

PS: Blev omnämnd på instagram hos Podcastsnu – SÅ KUL! Tack tack tack <3

Om No more fucks to give

Vem mer där ute har sett Mia Skäringers show?

Jag undrar om du liksom jag blev väldigt tagen av föreställningen?
Läste nånstans en kommentar från någon att personen i fråga var tagen ännu ett år efter att vederbörande hade varit och sett den.

Metoo genomsyrade den en hel del och det var otroligt välarbetat och genomtänkt.
Hon kan ju konsten att varva allvar med humor på ett utomordentligt snyggt sätt.

Hon är modig och står upp för sina åsikter och räds inte att ge nån en känga om hon tycker att den förtjänar det.
Eller snarare så lyfte hon bara fram saker en del, i det här fallet män, hade sagt.
Och hur man sedan “slätat över” övertramp och extrema klumpigheter med att man hade “dragit en lina” eller “varit för full”.
Hon menade på att då skulle hon själv kunna ursäkta sig med att hon är bipolär. Men det finns faktiskt inget som säger att man kan använda något som en ursäkt.

Det slog mig hur viktigt det är att vi står upp och inte bortförklarar kommentarer eller ofördelaktigt beteende med att någon druckit eller knarkat. Vissa saker är INTE ok, så är det bara och det är vår förbaskade skyldighet att säga stopp och nej då. Eller framförallt R E A G E R A.

Hon har så enormt mycket civilkurage den kvinnan. Jag har svårt att tänka mig att någon i den fullsatta arenan kunde gå därifrån utan att bli berörd.
Jag blev berörd ända in i själen. Och det kommer sitta i.

Rundar av här…

Önskar Er en riktigt fin tisdag!
Varma kramar Anna