Om att ha en frisyr

Nyklippt…

“Ni går ofta till frisören ni” sa lilla mor när jag pratade med henne idag 🙂
Men vet ni vad?
När man har världens absolut BÄSTA frisör, då vill man gå dit ofta.
Just nu växer dessutom mitt hår som aldrig förr och för mig är det viktigt att känna att jag har en frisyr.

Jag vill inte bara låta det växa hej vilt och se ut som en vilde. Nej, jag vill se välfriserad och klippt ut. Nu har jag en kort frisyr som inte ett endaste dugg andas cancer, cellgifter eller tappa håret.
För nu är håret tjockt och tätt.

FÖRE:

Jag har nu klippt mig 4 gånger sedan håret började växa ut. Och eftersom det växer ganska fort nu så går jag sisådär var fjärde var femte vecka.
Som ni ser är det ju “långt” i nacken före klippningen, men nu är den inklippt och mer slimmad. Tycker inte att det är snyggt när det står rakt ut från huvudet.

Så, idag blev det lite coolare och jag blev riktigt nöjd! 🙂
Jag har ju liksom “råd” att våga nu! För vad kan hända liksom?? 🙂
Hår är just hår och det växer ju ut igen tänker jag.
Och jag har verkligen inga ambitioner på att odla flätor långa som Rapunzels.
Nej, jag är glad över det hår jag har. Jag är glad över att kunna forma det till en frisyr.

Livet.
För vet ni vad. Även om det bjuder på en buffé av motgångar mellanåt, så skulle jag aldrig nånsin vilja hoppa av. Nej, jag hänger i och känner glädje över att vara här.
Nu med en uppdaterad frisyr 🙂

Måndagkväll närmar sig och det innebär danspass för min del.
Så, magen ska fyllas på och träningskläderna dras på.

Ha en fin måndagskväll vänner!
Varma kramar Anna

Om att krossa hinder och positiva besked

I vår bokhylla…

Tänk vilka murar man kan riva för sig själv ibland.
Då blir jag ärligt talat väldigt stolt över mig själv.
För många gånger handlar det om hinder som jag sätter upp för mig själv.
Murar jag bygger upp för att skydda mig själv, tror jag.

För det är ingen som dömmer mig. Det är ingen som tittar konstigt.
Skulle någon göra det beror det på att de känner medkänsla.

Jag pratar om min kropp. En kropp som är rejält sargad rejält av cancerns framfart.
Å jag lider väldigt av är enbröstheten. Det gör mig ont att se ut så.
Men idag rev jag en rejäl mur för mig själv.
Jag var och tränade på morgonen innan jobbet. Aldrig tidigare har jag duschat på gymmet.
Nej nej, jag går ALLTID hem och duschar, för inte vill väl jag visa mig så som jag ser ut.
Med mina bröstsystrar på vattenquigongen är det ju annorlunda, för där är många av oss enbröstade.

Idag skulle jag iaf till en anläggning som inte ligger runt knuten här hemma. Det innebär att jag cyklade dit och det hade tagit alldeles för lång tid att cykla hem och duscha innan jobbet.

Efteråt kände jag mig stark!
Jag skyltar inte och springer runt naken, det är inte min grej. Nej jag svepte handduken om mig och duschade bakom ett draperi.
Men det var ändå en slags seger för mig att våga det.
Så inom oss bor mer styrka än vi anar – glöm aldrig det.

Sen har jag även pratat med bröstsköterskan gällande min rekonstruktion idag 🙂 Nu vet jag mer hur det kommer gå till och det ska jag gärna dela med mig av i ett annat inlägg. Men jag fick även besked om att man kommer att “lyfta” mitt andra bröst så de blir lika. Ytligt, men ack så viktigt för mig!
Det är på riktigt något jag är värd efter allt det här.

Så mina vänner. Jag tycker att vi ska vara snällare mot oss själva. Inte dömma oss själva för hårt utan älska den vi är och den kropp vi har.
Vi é så bra precis så som vi är!

Puss o kram från mig ❤

Om vårsolens helande verkan

Stilleben på vårt grå ärvda skåp ❤

Sitter i bilen med min lilla familj. Vi är på väg till vår huvudstad för tillsammanstid med lillebror och hans familj och moster I.
Jag känner mig lyckligt lottad med det liv jag har.
Hur mycket geggamojjaträsk livet än kan leverera så väljer jag att fokusera på det braiga.
Det går inte alla dagar, utan ibland trillar jag ner i mörkret och det känns så förbannat tungt.
Men liksom solen bryter sig igenom molnen ser jag ljuset som livet ändå levererar.

Solen och våren är ju ändå en tid för hopp och liv.
Likt vårlökarna som pressar sig genom frusen jord letar vi också efter ljus och hopp.
Så länge jag i huvudsak ser till livets goda, så går det att hantera mörkret när det anfaller.
Då har jag mobiliserat ett försvar som är redo att ta striden.

Igår var det årsdag efter min masektomi. Den 29 mars var skärtorsdagen 2018.
Den 29 mars 2019 blev en betydligt bättre dag. Jag tränade, träffade mina “bröstsystrar” för lunch och var på vattenquigong.
Kvällen spenderades hemma med min lilla familj.

Så jag lyssnar till min kurator. “Ta en sak i taget Anna”, om hysterektomin inte är akut, vänta med den tills hösten, du har nog med operationer framför dig just nu.”
Jag har ett läkarbesök på gyn den 20 maj, så får jag ta det efter det. Men i min bokning bad jag sköterskan skriva att jag är extremt rädd och känslig, allt kom liksom tillbaka vid den där panikångestattacken när jag skulle göra biopsi på livmodern.

Så first thing first – och det är att rekonstruera mitt bröst. För mig är det viktigt, först då kan jag känna att jag börjar bli frisk från bröstcancern.

Men idag är det lördag. På den ljusblå himlen skiner solen och graderna tickar över tiostrecket. Det blir en fin helg det här.

Ta hand om Er och njut av vårsolen!
Varma kramar Anna

Om det jag hade förträngt

Ett vitt kuvert med en logga i rött och gult uppe i ena hörnet.
Ett brev med besked som kan skapa så många känslostormar inom mig.

Jag öppnade brevet och läste kallelsen.
Ännu en kallelse.
Och jag inser – nej, jag kan inte göra slut med vården än. Jag har en bit kvar att gå.
Jag inser också att jag aldrig kommer att kunna göra slut, men jag önskar mig i framtiden att vi kan ha lite mer av ett distansförhållande och inte träffas så ofta.

Så länge jag har täta vårdkontakter, så är jag inte klar.
Det är nog svårt att förstå när man ser glada make:ade Anna med glow på kinderna.
Annat är det idag när jag sitter här än i min morgonrock och håret på alla håll.
Det var stört omöjligt för mig att ta mig upp imorse. Kroppen vägde bly och panikångestattacken hade gjort sig påmind igen.
Den där som drabbade mig för 1,5 år sedan i gynstolen. Det var fruktansvärt och jag skakar så fort jag börjar tänka på den.

Jag ska avlägsna livmoder och äggstockar från min kropp för att undanröja risker. Risken för att drabbad av livmoderhalscancer.
Många kvinnor genomgår dessa ingrepp, men förhoppningsvis har inte alla det bagage som jag har. Ett bagage av en traumatiserad förlossning som gör sig till känna vid varje gynbesök. Den händelsen som hemsökte mig i gynstolen då en biopsi skulle göras förra hösten.

Jag tappade fart och fotfäste igen. Jag är inte färdigbehandlad, utan har en hel del kvar att göra. Och jobbet är mitt, men tack och lov med stöd och support från nära och kära.
Inget i världen är värt att riskera hälsan för så jag valde att bli hemma idag. Jag använder de plustimmar jag har för att återhämta mig igen.

Det kom inte som en nyhet, men jag hade definitivt förträngt det här.
Att kastas mellan hopp och förtvivlan ganska kontant tar på enegin, men jag söker pannbenet och tar nya tag. Men däremellan är tankarna och känslorna mina och jag måste visa respekt för att ta hand om dem.

Livet innehåller så mycket just nu och ibland är det jag skriver om faktiskt bara en bråkdel av det. För allt kan jag inte dela med mig utav. Därför kan saker som kan tyckas som bagataller bli bra mycket större än så för mig.

Men vi ser framåt.
SIP-mötet gick fick och vi fick klarhet i en del. Men vi har det under lupp så klart.
Sen har söstra mi en kronisk heshet, men vi hoppas hon han få lindring genom botox-behandling.
Vi i lilla familjen ser fram emot att möta våren i Paris om några veckor. Så väl unnt kan jag säga.

Ja, det är en berg- och dalbana det här med att leva. Jag är en väldigt känslig personlighet, men jag jobbar väldigt mycket med att lära mig att tackla svårigheter som dyker upp.

Precis som finaste I just sa. Livet är NU, det enda vi kan påverka är nuet. Det som har hänt, har hänt och det kan vi inte påverka, vi måste bara lära oss att förhålla oss till det.

Så.
Våren är på väg.
Solen skiner på himlen där jag bor.
Det är dax att fräscha till mig inför eftermiddagens besök hos min kurator. Ett besök som inte kunde ligga bättre till än just idag. Ibland är det bara meningen.

Jag önskar er en riktigt fin och vacker fortsättning på den här torsdagen.
Ta hand om Er och era kära.
Varma kramar Anna

Om drivkraften

Linsgrytan har landat i magen och jag varvar ner lite innan kvällens danspass.
Jag försöker alltid se till så jag hinner äta minst 1-1,5 timme innan jag ska på pass.
Sen behöver jag fylla på efter passet med så klart.

Träning, kost och hälsa – hur håller man i egentligen?
Jag tror vi alla har olika saker som driver oss. Just nu har jag stort fokus på träning och kost för att må så bra jag bara kan.
Men jag vet att jag har andra områden i livet som jag med behöver “spraka mig därbak” för att komma igång med.

Men vi börjar med vad som driver mig att komma iväg till gymmet 5-6 gånger i veckan.
Jag behöver alla de här träningspassen just nu för att orka och få energi.
Men vi vet ju alla att den bästa träningen är den som blir av. Så jag tycker alla ska fokusera på den träningen man gör istället för den man inte gör.

Det som driver mig är LIVET.
För livet är mig alldeles för kärt för att jag ska våga att låta bli.
Jag vill så galet gärna hänga med bra många år till så jag har verkligen bestämt mig.
Jag har bestämt mig för att lägga den här tiden på mig själv för att vara i så bra form som möjligt. Fortfarande känner jag att jag är i en uppbyggnadsfas, för kroppen har tagit sjukt mycket stryk.

Dessutom märker jag att ju mer jag tränar, ju mer energi fylls jag på med. Så det är ju verkligen en win-win-situation.
Fortfarande märker jag att hjärntröttheten sitter i. Det gör den ganska länge efter avslutade cytokurer. Frågan är nog faktiskt om jag nånsin blir av med den.
Den gör att jag inte orkar sitta still eller fokusera flera timmar i sträck. Jag måste ställa mig upp, röra på mig för att orka hålla fokus. Men det är ju även det en träningssak, så jag jobbar på det och finner mina egna vägar.

Två gånger cancer är ju två gånger för mycket. Nu får det faktiskt vara nog. Och jag tänker göra allt för att hålla mig i så bra form jag kan.
Men jag vet att jag har inte gjort något för att jag har drabbats. Men jag har, minst sagt, haft en gräslig otur.
Stress däremot är ju en faktor som göder cancer, så nu passar jag mig väldigt noga för att hamna i gapet på stressmonstret.

Regelbunden träning gör även att jag har ett stort intresse för kost. Jag är inte vegetarian eller vegan, men äter huvudsakligen växtbaserad kost.
Jag äter fortfarande kött och tycker det är gott, men jag äter det mycket mer sällan numer helt enkelt.
Det är ett val jag har gjort för att jag mår bättre så.

oftast handlar det om att göra ett val och hålla sig till det. Det handlar om att verkligen bestämma sig och inte ge vika för sin övertygelse.
Lyssna till den inre rösten som faktiskt är den som leder oss på rätt spår. Den som talar om för oss vad vi mår bäst utav.
Det är som att ge sig själv det bästa man kan, nämnligen tid till sig själv.
För ju bättre vi mår i oss själva, desto mer kan och orkar vi ge till andra.

Jag vill vara en närvarande person i mina näras liv. Så för min och deras skull väljer jag att satsa tid på att ta hand om mig och min kropp.

Livet är för kort för att kompromissa hela tiden. Vi har ett liv att förvalta, då tycker jag att vi alla gör rätt i att ta hand om oss.
Sen vet vi ingenting om, så det är bättre att ta tag i saker i nuet, innan det blir sen.

Hur tänker DU?
Vad har just DU för drivkrafter?
Vilka är DINA styrkor?

Nu ska jag snart valsa bort till gymmet och köra Dance Aerobics, något jag verkligen älskar!!! 🙂

Ha en riktigt fin kväll fina vänner!
Varma kramar Anna

Om att ha fått kallelsen med stort K

Det är med total skräckblandad förtjusning jag öppnar kuvertet.
Är det en kallelse till operation för rekonstruktion tro?

Jaaaaaaaa!
Jag skakar samtidigt som jag vill hoppa jämnfota!!
Den 29 april är det dax. Då ska min rekonstruktion påbörjas.
Jag vet och inser att det kommer bli en mycket smärtsam resa, men jag vill göra den.
Jag vill så förbaskat gärna bli lite helare igen.

Just nu fladdrar tankar och känslor åt alla håll så ett svettigt pass på cykeln kommer rensa huvudet tänker jag.

Jag tror jag återkommer när jag samlat mig lite mer….
Ta hand om Er och ha en fin torsdagskväll!

Varma kramar Anna

Om det där med balansen

Balans i livet – vad innebär det egentligen?
Nog är det något som de flesta av oss funderar på ganska ofta.

Ibland har jag en känsla av att jag ofta “är på väg” – som att jag ständigt har något ATT göra. Fast jag inte kommer till det jag VILL göra.
Är ni med på skillnaden?

Jag jobbar ständigt med känslorna att jag inte är “onyttig” så fort jag sätter mig ner och gör “ingenting”. För hur det än är lever vi ju i ett prestationssamhälle, där allt räknas utifrån VAD vi har presterat.

Idag hade jag inte världens bästa känsla inom mig. Jag hade sovit dåligt (min man var i Stockholm på konsert, jag är ju van att han andas där bredvid mig i sängen) och tankarna snurrade.
Jag vill ju komma tillbaka till livet och få en “vanlig” vardag. Göra “rätt” och tjäna mitt uppehälle genom att jobba. Men efter bara några dagar så känner jag att det är extremt splittrat att jobba två timmar per dag.
Varför då?
Jo, för jag har en ganska lång startsträcka vilket innebär att det tar en del tid för mig innan jag är på jobbet. Sen hinner jag inte särskilt mycket på två timmar.
Så jag ska ställa frågan om jag får ha ett annat upplägg – ett som passar mig bättre.

Balans… -ja, för det blir ju inte jättebra balans när jag exempelvis måste stressa till vattenquigongen på fredagar. Den som hjälper mina leder att mjukna och kroppen att gå ner i varv. Nej, det blir ju inte balans när jag ramlar in där med andan i halsen…

Idag var jag iaf ur balans. Kände mig trött och energilös. Men idag kände jag att jag BEHÖVDE upptempo. Jag behövde inte stänga in mig hemma efter jobbet och dra en filt över huvudet. Jag behövde energi och endorfiner.
Så det där trip-passet jag hade bokat in vid lunchtid var prick precis vad jag behövde idag. För det gav mig ny energi. ÄVEN om jag verkligen körde skiten ur mig själv så gick jag därifrån med en känsla av POWER. Och med ett STORT LEENDE på läpparna.
För att jag kan och för att jag fick plocka fram mitt pannben och bara köra. Svettas så det sprutade om mig.

Men efteråt kunde jag gå hem. Ta en skön dusch och äta en ordentligt stor lunch. Jag var verkligen vråååålhungrig och då är det ju så gott att äta 🙂

Så ja. Jag balanserar fortfarande.
Vacklar lite hit och dit. Försöker vara stadig, men det tar tid helt enkelt.
Men vi samarbetar kroppen, själen och jag.

Så säg mig. Hur många har stor igenkänningsfaktor i det här?
Vad kan vi göra för att hjälpa varandra att skapa balans?
Hur kan jag hjälpa dig där ute, du som just nu undrar vad du ska ta dig till?
För kanske är det just det DU behöver just nu. Kanske är det nån som känner att jag skriver till just DIG.

Jag vill så gärna vara en medmänniska.
Till alla som vill.

Stora varma kramar,
Anna

Om att ha fått påfyllning & självhjälp

Måndag, och vårvädret som förra veckan skämde bort oss med, är bokstavligt talat som bortblåst.
Men ja, det var februari och nu är det början på mars, så än har vi en del ruskväder kvar att vänta oss 🙂

Jag började min dag med en rask promenad till sjukhuset. Det är ca 3 km dit så det är skön vardagsmotion att gå fram och tillbaka.
Dagens mission på sjukhuset var att få en påse dropp. Det är ett kalkpreparat som ska stärka min benstomme. Cytostatikan skrämmer ju skiten ur cancercellerna, men skövlar även både två och flera goda celler i sin framfart i kroppen.
Därför stöttar man nu upp mitt skelett med detta dropp, som jag ska få 6-8 gånger med 6 månaders mellanrum. Detta var nummer 2.

Promenaderna är min hjälp till självhjälp. Frisk luft och rörelse hjälper både kropp och själ att må bättre.

Så nu har jag vänt här hemma en stund, fyllt på magen med lunch, och ska nu bege mig till jobbet.
Så jag pälsar på mig igen, fäller upp mitt paraply och traskar iväg.
När jag har slutat ska jag till min bästa frisör och putsa till frisyren som börjar bli en aningens bångstyrig 😉

Ta hand om Er och ha en fortsatt fin måndag!
Varma kramar

Anna



Om att känna sig så välkommen tillbaka

Tänk att komma tillbaka till jobbet efter ett års sjukskrivning och mötas av den här ljuvliga vårbuketten. Sååååå himla fint!

Det är ju det. Jag har så underbart goa kollegor som är så omtänksamma och varma.

Så just det möttes jag av igår. Varma kramar, underbara blombuketten och “komma-ifatt-prat”. Eller ja, vi har ju haft kontakt hela tiden, men det där att bara känna sig “vanlig” och “en-i-gänget” igen är ju så härligt!
Två timmar rasslar ju iväg väldigt fort, så det var mest att hitta min plats igen det handlade om igår.

Sen var det mest hem och vända då jag skulle till sjukhuset och rehabbadet för vattenquigongen.

Fredagskvällen blev en hederlig hemmakväll med lite hämtpizza och filmmys.
Nu är det redan lördagskväll och jag har bakat lite här idag. Knäckebröd, tahinitryffel och granola 🙂

Dax att skapa lite mellostämning med ett glas bubbel och lite matlagning!
Andra chansen ikväll – vilka tror ni går vidare?

Ha en riktigt fin lördagskväll vänner!
Varma kramar Anna

Om att fokusera på plus istället för minus

Lägga till eller dra ifrån – det är frågan?

Visst kan det vara så att vi oftast fokuserar på vad vi “måste” plocka bort i våra liv, istället för det som vi faktiskt adderar.
Jag har verkligen gjort en ganska stor omställning i mitt liv det senaste året. En omställning som jag valt själv, för den får mig att må så mycket bättre.

Jag väljer att fokusera på allt som jag faktiskt har adderat, istället för det som jag medvetet plockat bort.

Vad har jag lagt till jämfört med tidigare då?


* Träning
Jag har lagt till träning i många olika former – tidigare var jag ute på löprundor, men ärligt talat så sprang jag sällan på vintern… Nu tränar jag väldigt varierat.
Danspass – för jag fullkomligen äääälskar dans! 🙂
Cykelpass i form av The Trip – för intervallträningen och jobba upp pulsen rejält, älskar att svettas ordentligt!
Milon – styrketräning för att jobba upp bättre muskler och förhindra benskörhet
Yoga – för smidighet, men framförallt sinnesro och avslappning.

* Kosten
Skulle nog kalla mig för flexiteraian – jag äter kött, men väldigt sällan. När vi köper kött ska det vara från naturbetande ekologiska djur.
Den mer växtbaserade kosten är enklare att tillaga och får mig att må så mycket bättre.
Vitt socker undviker jag i möjligaste mån och köper inte hem det. Det har gjort att jag intresserat mig för alternativa sätt att baka på och experimenterar med olika rawfoodbakverk 🙂

* Stressa mindre
Stressen – den har verkligen gjort mig sjuk så många gånger. Forskning visar även på att stor mängd stress kan vara en bidragade orsak till bröstcancer… Jag säger INTE att jag orsakat den här bröstcancern själv, men den har fått mig att tänka ett varv till på hur jag lever och behandlar mig själv. För jag har misshandlat mig själv ganska gravt under en längre tid.
Nu är jag snällare mot mig själv och inte så hård mot mig själv. Jag vågar också vara ärlig inför mig själv och min omgivning om vad jag känner att jag orkar med. Jag har begränsningar i min kropp och jag har lärt mig att lyssna till dem.

* Vila
Vila och återhämtning är så oerhört viktigt – det tillåter jag mig själv att göra på ett helt annat sätt än tidigare.

Så när jag idag lyssnade på Food Pharmacys senaste poddavsnitt var det många aha-upplevelser. De intervjuade Dr. Rangan Chatterjee som skrivit boken Hälsobalansen, 4 nycklar till ett bättre liv – hur du vilar, äter, tränar och sover dig till ett friskare liv. En bok jag definitivt vill läsa!
För vi har ju faktiskt ansvar över våra egna liv och kan många gånger hjälpa oss själva till ett bättre mående.
Du kan lyssna på avsnittet här.

Ta hand om Er!
Nu ska jag ge mig själv min välbehövliga sömn – den är en utmaning, men jag hoppas på att det ska bli bättre framöver när kroppen vant sig ännu lite mer vid hormonblockerarna.

Varma kramar Anna