Om tid som läker…

Jag ser tillbaka på tiden som gått.
Saker som hänt som ärrat i både kropp och själ.
Vissa saker kanske aldrig blir som de var…
Men kanske kan jag inte påverka dem heller.

Jag försöker vara mer i nuet, det som ÄR.
Som jag skrivit förut har jag relativt svårt för att blicka för långt fram i tiden.
Ett tag kunde jag knappt tänka på nästa dag…
Nu kan jag ändå börja drömma om framtiden och det som kan komma.
Men framförallt är jag här… nu.

1 maj 2019.
Inlagd med en smärtchock utan dess like.
Visste bitvis inte vart jag skulle ta vägen med mig själv.
Drogad med både lugnande och smärtstillande.
Ändå tacksam att det finns i de lägena.

P E R S P E K T I V – alla händelser i livet ger perspektiv. Jag kan även välja hur jag vill ta hand om det som sker.
Jag vet hur det kan gå och väljer att vara ödmjuk inför livet.

2 maj 2018.
Första cytokuren för bröstcancern, efter tre operationer.
Att veta att det går in ett gift i kroppen som drar med sig en massa friska celler i sin väg…
Det ger en en ambivalent känsla, samtidigt som alternativet inte är ett alternativ.

Vänner. Det kan hända så mycket genom livet.
Var rädda om det ni har och ta det inte för givet.
Livet kan vara en snårig stig likväl som en porlande bäck.

2 maj 2020.
Eftertanke och en enrom tacksamhet för livet.
Det som fyller mitt hjärta mest idag är mötet med mammi oh pappi igår.
Själagott att få träffas om än försiktigt och på håll.
Själagott.

Jag väljer att se det som är fint just nu.
Men jag vet vad livet också kan ge i omgångar.
Det är få saker jag tar för givet.
Och jag vet att jag är ödmjuk och tacksam för det jag har.
Det vet jag.

Skickar kärlek genom luften!
Anna

Om att fira en pappi försiktigt

Idag fyller pappi år.
Han är riskzon då han fyllt 70.
Mamma likaså.
Jag riskzon pga min sjukdomsbakgrund.

Så klart är vi försiktiga.
Vi kan inte kramas, vi sitter på avstånd.
Men nu blev längtan för stark.

Längtan efter att SE varandra.
Inte bara via digitala verktyg.

Förra året var jag inlagd.
Åkte in på natten då min man fick ringa efter ambulans.
Med en fru som kved av smärtor, blev osäkerheten för stor.
När 1177 bad honom ringa efter en ambulans.

Ett år senare är jag en hoplappad person.
Stark men sårbar, som Mia Törnbloms nya podd heter.
Stämmer väl in på mig.

Att se tillbaka och tänka på det som var ger oss perspektiv.
Perspektiv på livet och val att fokusera på det som är viktigt.

Som att fira en pappi lite försiktigt.
När längtan är stor.

Make-up, lite nya kläder och man känner sig som en ny människa en stund.
Som ska fira en pappi litegranna.

Kärleksbomb till Er!
Anna

Om att vara med i FEMINA

Klipp från Femina.se

Mitt i allt kaos kommer en artikel i tidningen Femina.
Journalisten Malin Roos intervjuade mig i början av februari, straxt efter min bröstoperation.

Hon har fångat min berättelse såsom jag själv berättar den.
Jag kan aldrg glömma det här.
Jag kommer alltid leva med det här.
Och jag vill visa min ärliga bild av cancer.
För återigen, det är S Å mycket som inte syns utanpå hur det känns eller ser ut innanför.

Hela artikeln kan du läsa H Ä R.

Snöflingor har vräkt ner från dagens himmel.
Allt har bara lagt sig likt ett eländigt slask på marken.
Men prognosen visar på sol imorgon, så låt oss tro på det.
Efter regn kommer sol.
På alla sätt och vis.

Låt oss ta detta till oss.
Se dina medmänniskor och kom ihåg vad som är viktigt på riktigt.

Med kärlek från mig,
Anna

Om att visa E F T E R bilder

Vi börjar lite försiktigt precis som förra gången.
(Här kan du läsa om hur det såg ut FÖRE operationen)
Otroligt viktigt med en skön och mjuk BH.
Byglar och pushup är bara att glömma…
Å andra sidan så är det ju faktiskt rätt schyssta rattar jag fått nu 😉 *ja, man får skoja lite mitt i allt *

Ovan är 5 dagar efter operationen, och jag är rejält svullen som ni ser.
Förbandet togs bort 1 vecka efter operationen. Jag skakade där på britsen hos kirurgen… Men försiktigt försiktigt drog hon bort förbandet.

Å det såg SÅ fint ut!

2 veckor efter operationen och svullnaden har lagt sig.
Att ligga på mage och sova är inte att tänka på… Men tack och lov kan jag nu ligga på sidan som jag föredrar.

De runda ärren är sedan tiden med CVK… Den satt så in i…. så de grävde för att få loss den. Under lokalbedövning och fullproppad med painkillers… Spydde som en XXX efter det. Men ja… En helt annan story det där.

Tejpad… men ändå.
Alltså jag blir själv rörd över vad man kan göra.
Nu ska jag tejpa i 2-3 månader för att det ska läka och bli så fina ärr som möjligt.

“Jag vill verkligen säga att jag är väldigt nöjd och det ser så fint ut” sa jag till min kirurg.
Så himla viktigt att tala om det tänker jag.

Ingen har två exakt likadana bröst, och bilden missvisar lite iom tejpen. För på mitt egna bröst har de snittat under och sen som ett nyckelhål runt bröstvårtan och gjort ett lyft.

T A C K S A M är jag att det gått så bra.
Å det slog mig en sak häromdagen…

Jag kände det som att jag kom “lindrigt” undan när jag slapp strålningen…
Hur kan man ens tänka så? Ingen kommer lindrigt undan i en cancerprocess…
5 operationer kanske man inte kan kalla så lindrigt heller.

Men 5 operationer senare är jag så återskapad man kan bli.
Å än en gång tackar jag för den fantastiska vård vi har.

Nu är jag så här långt. Och den här veckan har verkligen varit nödvändig för att landa i allt. Nu är jag starkare igen.

Tack för att ni följer med på den här vägen <3

Varma kramar Anna