Om att vara med i FEMINA

Klipp från Femina.se

Mitt i allt kaos kommer en artikel i tidningen Femina.
Journalisten Malin Roos intervjuade mig i början av februari, straxt efter min bröstoperation.

Hon har fångat min berättelse såsom jag själv berättar den.
Jag kan aldrg glömma det här.
Jag kommer alltid leva med det här.
Och jag vill visa min ärliga bild av cancer.
För återigen, det är S Å mycket som inte syns utanpå hur det känns eller ser ut innanför.

Hela artikeln kan du läsa H Ä R.

Snöflingor har vräkt ner från dagens himmel.
Allt har bara lagt sig likt ett eländigt slask på marken.
Men prognosen visar på sol imorgon, så låt oss tro på det.
Efter regn kommer sol.
På alla sätt och vis.

Låt oss ta detta till oss.
Se dina medmänniskor och kom ihåg vad som är viktigt på riktigt.

Med kärlek från mig,
Anna

Om att visa E F T E R bilder

Vi börjar lite försiktigt precis som förra gången.
(Här kan du läsa om hur det såg ut FÖRE operationen)
Otroligt viktigt med en skön och mjuk BH.
Byglar och pushup är bara att glömma…
Å andra sidan så är det ju faktiskt rätt schyssta rattar jag fått nu 😉 *ja, man får skoja lite mitt i allt *

Ovan är 5 dagar efter operationen, och jag är rejält svullen som ni ser.
Förbandet togs bort 1 vecka efter operationen. Jag skakade där på britsen hos kirurgen… Men försiktigt försiktigt drog hon bort förbandet.

Å det såg SÅ fint ut!

2 veckor efter operationen och svullnaden har lagt sig.
Att ligga på mage och sova är inte att tänka på… Men tack och lov kan jag nu ligga på sidan som jag föredrar.

De runda ärren är sedan tiden med CVK… Den satt så in i…. så de grävde för att få loss den. Under lokalbedövning och fullproppad med painkillers… Spydde som en XXX efter det. Men ja… En helt annan story det där.

Tejpad… men ändå.
Alltså jag blir själv rörd över vad man kan göra.
Nu ska jag tejpa i 2-3 månader för att det ska läka och bli så fina ärr som möjligt.

“Jag vill verkligen säga att jag är väldigt nöjd och det ser så fint ut” sa jag till min kirurg.
Så himla viktigt att tala om det tänker jag.

Ingen har två exakt likadana bröst, och bilden missvisar lite iom tejpen. För på mitt egna bröst har de snittat under och sen som ett nyckelhål runt bröstvårtan och gjort ett lyft.

T A C K S A M är jag att det gått så bra.
Å det slog mig en sak häromdagen…

Jag kände det som att jag kom “lindrigt” undan när jag slapp strålningen…
Hur kan man ens tänka så? Ingen kommer lindrigt undan i en cancerprocess…
5 operationer kanske man inte kan kalla så lindrigt heller.

Men 5 operationer senare är jag så återskapad man kan bli.
Å än en gång tackar jag för den fantastiska vård vi har.

Nu är jag så här långt. Och den här veckan har verkligen varit nödvändig för att landa i allt. Nu är jag starkare igen.

Tack för att ni följer med på den här vägen <3

Varma kramar Anna

Om att finna sinnesro

Ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

– Sinnesrobönen –

Jag hoppas inte jag trampar någon på tårna nu, men jag tog bort Gud i början, för vissa saker behöver man inte förväxla med vad man tror på eller ej.

Det här fick jag med mig av min kurator i torsdags.
Hon är på riktigt helt galet klok och bra.
Jag försöker alltid låta allt “landa in” i mig efter jag varit hos henne, så terapin verkligen spelar den rollen den ska. Den är ju till för att ge nya insikter i saker som skaver så att man kan gå vidare i livet.

Vad är sinnesro för dig?

För mig är det något som måste komma inifrån. Det är inget som någon annan kan “ge” mig, jag måste liksom hitta den inom mig.

Det är klart att livet inte alltid är som en len chokladkräm.
Perfekt konsistens och len i smaken.
Nej, ibland kan man få en riktigt sur och besk “suröl”. Jag gillar inte öl alls, därför blir det en bra liknelse för mig 😉 Ni vet när man bara ryser av obehag och man bara vill spotta ut eländet *ha ha ha*

Livet är ej heller en spikrak väg utan det är många kringelkrokar längs med vägen.
Men om man tänker på det som en porlande bäck, så blir det ju så mycket mer tilltalande.

Som jag skrivit tidigare har jag varit en ganska “foglig” personlighet. Men allt jag uttrycker här är ju inte alltid så fogligt. För jag tycker att det är så viktigt att vi vågar se på varandra som medmänniskor. Ibland innebär det att man tycker olika och kanske hamnar i en konflikt, men varje gång man löser dem så blir man ju ett snäpp klokare.

Det handlar om att kunna inse och erkänna sina egna fel och brister. Ibland be om ursäkt och sedan gå vidare. Under förutsättning att motparten kan ta en ursäkt och vara villig att gå vidare, likväl som man själv kan förlåta och vända blad.

Om vi bara omger oss med “Hålla med-sägare” kommer ju vårt umgänge ganska snart att krympa. Om ingen vågar säga emot eller tycka annorlunda än mig eller dig. Vi kan inte alltid vara överens eller tycka lika, då kan man bara komma fram till att man är “överens om att man inte är överens” (ett citat jag lånar från Mia Törnblom). Och det är inget konstigt med det.

För om det bara känns obekvämt när andra är av en annan åsikt än vi själva, och vi stöter bort dem, kommer mest troligtvis umgänget att krympa. Jag vill verkligen vara en person som man vågar säga vad man tycker och tänker till, utan att vara rädd för någon konsekvens.

Det finns inget i livet som är statiskt. Vi ändrar åsikt och inställning till livet allt eftersom vi lever. För mig finns det få saker som jag kan säga A L L T I D och A L D R I G om. För jag vet ju inte hur livet ser ut nästa år.
Jag vet att jag inte tolererar vissa saker. Såsom lögner, svek, otrohet och bitterhet. Vi lever det här livet och det är ju otroligt onödigt att slöa bort det på att vara bitter…

Ibland får jag frågan hur jag orkar?
Jag brukar svara “Jag vill LEVA, det är drivkraften bakom allt.”
Jag har ibland förringat mitt eget öde. Det tänkte jag sluta med.
För det fanns en väldigt hög risk att jag inte hade suttit här idag.
Den insikten gör att jag vill göra allt jag kan för att sprida förståelse och medmänsklighet.

Jag bär ansvaret för mitt mående. Det kan jag inte lasta någon annan för. Vi kan råka ut för saker som vi inte kan styra över, men det är vårt eget ansvar att finna acceptans inför det som vi inte kan förändra. Och nu menar jag mående, inte hälsan, det är två helt olika saker.

Den här operationsbaksmällan är min att hantera.
Den är min att förstå och dra lärdom av.
Med hjälp av kärleken från mina nära och kära.

Lev nu, Dö sen!

– Orginal Petter, Tolkning av Miss Li –

Med de orden avrundar jag idag.
Var i livet och ta hand om det. Påverka det du kan påverka, men gör dig själv tjänsten att släppa det du inte kan påverka.

Varma kramar Anna

Om terapi

Det här är en plats som jag trivs på.
Här kommer alla tankar och funderingar jag har ut i form av ord… Till er och i min bok.

Ja, nu tänker jag skriva det här att jag har satt en deadline för mig själv.
Till sommaren ska jag vara klar, allra helst vill jag ha ett manuskript klart till mitten av maj, innan vi åker till New York.

Varför sätter jag upp en sådan deadline för mig själv och varför skriver jag det här?

Jo, för jag känner att det här är ett projekt som jag vill bli klar med. Det är vissa saker som gnager i mig gällande boken, och gamla dagböcker som jag sedan skall göra mig av med. Det är dagboksanteckningar från riktigt svåra tider och det vill jag inte behålla som dåliga energier i vårt hem och vårt liv. De ligger i en låda undanstoppade, och jag tar fram dem när jag skriver, så det är inte så att de ligger framme och ger “bad vibes” hela tiden.

Skrivandet är en form av terapi för mig. Jag får ur mig mörkret och kan lägga saker bakom mig när jag “skrivit av” mig. Mycket delar jag här på bloggen med er.
Men det finns saker som jag bara skriver i min dagbok eller pratar med min kurator om.
Så som det är för oss alla.

Jag går i terpi för att reda ut och få hjälp med tankar eller funderingar som ibland kan göra att jag tycker att jag “fastnar”. Helt ärligt finns det nog V Ä L D I G T många människor som skulle behöva gå i terapi, men många som borde vågar nog inte.

Det jag tänker och tycker är inte allmän lag, det vet jag.
Jag tycker och känner väldigt mycket saker, och då anser jag att det är oerhört viktigt att få en objektiv syn på ett aktuellt problem eller situation.
Igår sa kuratorn till mig:

“Anna, se upp för risken så att du inte bli ett offer i det här”.

Underbara människa!! Idag är jag SÅ T A C K S A M för att hon sa just så.
Vi möter alla olika hinder i livet och vissa saker är svåra att smälta och förstå. Då måste man ge sig själv den insikten att det kanske helt enkelt inte går och då måste man gå vidare.
Det här handlar bland annat om att jag inte ska tro att jag är märkvärdig.

Tidningsartiklar, podd, synas hit och dit.
Det kan sticka till ibland.
Tyvärr.

Om jag gör det för att vara märkvärdig? Det beror på vilken betydelse och vikt du läger i ordet märkvärdig. Om det innebär att jag tror att jag är mer än andra och sätter-näsan-i-vädret-märkvärdig, så NEJ tack till den.
Om det innebär att jag är en unik person med erfarenheter som jag vill dela med mig till andra och märkas och vara värdig? JA tack till den.

Fick precis ett sms från min bror där han undrade vad jag gör och hur jag mår. Älsklingen.

Det blev ett långt svar. Många saker jag ville säga och som jag ville att han ska ha kvar. Ibland är det inte så dumt att skriva det för då kan mottagaren läsa om. För kärlek kan vi slösa med till dem vi älskar och håller av. Vi har mycket av den varan och vi behöver inte snåla. Jag tror och vidhåller vid att “Ju mer kärlek jag ger, ju mer kommer det tillbaka” , även om jag fått en riktigt syrlig kommentar på det en gång.

Men då får man lägga bort det. Intala sig själv att jag gör så gott jag kan.
Jag är en liten människa på jorden, även om jag faktiskt kan vara stor i mina ord.
Jag är stolt över att jag kan skriva och uttrycka mig.

Men världen är en stor plats som vi vistas på och jag kan inte förändra den. Ännu mindre kan jag förändra människor och deras inställning. Till syvende och sist är det bara och endast mig själv jag kan påverka.
Sen kan förhoppningsvis människor p å v e r k a s av det jag skriver och förmedlar.

Och den responsen som jag får av er är så oerhört fin.
Jag är så in i själen ödmjuk för den feedback som jag får.

Tänker också på dig som blev förbannand när jag skrev om att jag ville möta er empati. Och jag förstår dig precis!!! Tack för ditt mail verkligen.

För det är ju just det, jag kan vilja tala till era hjärtan och det gör jag, det känner jag. Men jag måste släppa tanken på att nå ut till dem som inte vill. De som inte vill förstå eller känna medmänsklighet. Det kostar alldeles för mycket på vår energi att vilja kasta livbojar till de som simmar åt helt annat håll och till en helt annan strand. De har flytväst, så vi behöver inte oroa oss för deras överlevnad. Det är inte mitt ansvar, inte heller ditt.

Kanske blev det flummigt inlägg, men det är lite saker som jag tar till mig i terapin och kan förmedla till er.

Har gjort en intervju till idag och en annan på måndag.
Märkvärdig eller inte, huvudsaken är att budskapet går fram <3

“Jag vill bara göra det bästa jag kan,
av det värsta jag varit med om”

– Anna Wahlstam –

Så hörrni.
Ödmjukhet, värme, kärlek, pretigelöshet, omtanke och fokus på livet.
Det är vad jag ska fokusera på nu.

Vad ska du fokusera på?
Jag vill jättegärna höra vad det jag skriver väcker för tankar och känslor hos dig. Vill du inte skriva i kommentarerna så skicka ett mail till anna@wahlstam.se

Med kärlek,
Anna

Om att skrika av sig dödsångesten och möte med en bröstsyster

D Ö D S Å N G E S T

Tycker du om kyrkogårdar?
Jag tycker att det är något väldigt fint och fridfullt med kyrkogårdar.
Där vilar ett lugn, och det är en oskriven regel att på en kyrkogård talar man lugnt och lågmält.

Jag gick genom kyrkogården på min promenad idag. Hade bestämt mig för att gå långt ut på udden till en enslig plats…

Färska blommor på kyrkogården tyder på att det nyss varit begravning.
Jag läser på banden och känner hugget i bröstet.
Har med varit med om att ta farväl av älskade familjemedlemmar. Min farfar, mormor och morfar. Det är smärtsamt och uppslitande.

Vackra blomsteruppsättningar och människors farväl till en älskad.
Samtidigt vilar det även något väldigt fint i det.
Att göra den älskades bortgång till ett värdigt avslut.

Jag har varit så nära döden att det är klart att jag funderat på hur jag vill ha det när jag dör. De flesta tycker att det är gräsligt jobbigt när jag pratar om det här.
Men faktum är att döden kommer ingen undan…
Vi föds och vi dör. De två sakerna kan ingen av oss påverka.

L I V E T

Men mellan vaggan och graven finns det något oerhört stort och vackert.
Det är det som kallas för L I V E T.
En del saker av det som händer i livet kan vi inte påverka, men vi kan påverka hur vi väljer att hantera det som händer oss.
Livet kan räknas i dagar, månader och år.
Dessa dagar, månader och år kan vi fylla med meningsfullt innehåll.
Omge oss av människor som älskar och tycker om oss.
Göra saker som gör oss lyckliga och glada.

Jag har brottats och brottas en del med dödsångest.
Jag har SÅ mycket kvar att leva för.
SÅ mycket mer jag vill uppleva.
SÅ mycket mer jag vill känna.

Letade upp en strandkant där jag kände mig ensam.
Tittade mig omkring och sen fyllde jag lungorna med luft.
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa….
Skrek rakt ut i högan sky.
När jag hade skrikit klart var allt precis lika stilla och tyst igen.
Eller lugnt, det beror på hur man ser det.

Å så regnbågen.
Så otroligt vacker. Och vem vet vad som väntar vid regnbågens slut..?
Men just nu vandrar jag på LIVETS väg.
Det har hänt så mycket saker som jag måste ta hand om och bearbeta.
Vilket jag gör på mitt sätt.
Jag måste dyka ner i mörkret ibland och ta reda på varför jag känner som jag gör.
Men det är aldrig så nattsvart att jag inte ser öppningen i tunneln.

Å idag har jag träffat en härlig bröstsyster. En person som jag lärt känna och delar många erfarenheter med. En som jag kan bolla både “fuck off-tankar” och farhågor med. Men framförallt präglas våra samtal av driv och livslust. Av tankar, projekt och idéer som vi vill göra tillsammans.

Så.
Imorgon ska jag träffa kirurgen, förbandet ska tas bort och jag ska få se HELA resultatet så här långt. Det är lite spänt och nervöst. Men jag vet att jag är i de bästa och mest kompetenta händer.

Och har ni inte lyssnat på podden, hoppas jag att ni vill göra det.
Sök på “Om livslust och cancer” hos Podcast, Acast eller Spotify.

Ha en fin onsdagskväll vänner!
Varma kramar Anna

Om baksmälla

Bild pa blue hortensia i guldkruka och two guldklot liggandes på fonterbrade

B. A. K. S. M. Ä. L. L. A.

För de flesta förknippat med ett tillstånd dagen efter en lite för “blöt” kväll.
Jag kan definitivt sälla mig till skaran som mått riktigt uselt “dagen efter” en kväll med för mycket alkoholhaltiga drycker.

Nu handlar det här inlägget inte om den sortens baksmälla, den kan jag återkomma till vid ett senare tillfälle.
Det här inlägget handlar om den sortens baksmälla jag själv genomgår just nu.
Den med alla tankar, känslor, rädslor och reaktioner som varvas om vartannat inom mig efter operationen.

Jag drog ner mössan, svepte halsduken tajt kring halsen och knäppte jackan så långt upp det gick.
UT UT UT – Jag måste andas frisk luft!
Så jag gick och lyssnade på senaste avsnittet av podden som handlar om kroppen.
Lyssnar gör du här:
Podcast
Acast
Spotify

Ögonen vattnades och jag svalde och svalde. Helst av allt ville jag bara ställa mig vid strandkanten och skrika rakt ut. Men av någon anledning vågade jag inte.
“För så göööör man ju bara inte…” eller hur?…

Fast kanske att vi skulle ta och göra det ändå? Vad skulle hända tror ni?
Den här operationsbaksmällan håller liksom i sig.
Det var som att jag gjorde ett maratonlopp innan, samlade all kraft jag kunde för att ta mig igenom operationen och nu har luften gått ur ballongen…

Smärtan är inte i närheten av den jag upplevde när jag satte in expanderprotesen i slutet på april förra året. Jag tror att jag förväntade mig ett liknande tillstånd, men det här är något helt annorlunda.

Varför gör jag då de här sakerna? Varför visar jag bilder på hur jag ser ut in på bara skinnet? Varför blottar jag mina innersta tankar, känslor och rädslor?

För att jag vill ha uppmärksamhet?
Om någon tror det och läser det här… Oj, så fel det är. Läs då gärna vidare så får jag förklara.

Jag vill skaka om. Jag vill väcka världen. Jag vill skapa debatt.
M E N
Framförallt vill jag tala till DIN och DIN och DIN… EMPATI.
Jag vill tala till era hjärtan och be om er emotionella uppmärksamhet.

Vi lever ETT liv med ett visst antal dagar till vårt förfogande. När man börjar räkna dagar blir det väldigt tydligt att livet inte är oändligt. Om jag skulle ha turen/lyckan att bli 90 år skulle jag ha 32 850 dagar (+ några dagar iom skott år) till mitt förfogande, av dem har jag nu nyttjat 16 790 dagar, dvs typ hälften.
Vad ska jag göra av resterade delen av de dagar jag har?
Och då vet vi alla att det finns verkligen INGA garantier när det gäller livet.

Ha detta i din tanke nu.
VAD i ditt liv skaver?
VAD är det som får dig att eventuellt må dåligt?
VAD skulle du vilja förändra?

Jag är förbaskat medveten om att jag har bara det här livet.
Ingen ska tala om för mig att jag inte är och har varit oändligt tacksam för det jag har och har fått.
Kontentan av vad syftet med mitt blottande är alltså…?

Precis.
Det är NU vi lever. Saker sker i våra liv som vi måste lära oss att förhålla oss till.
Jag skulle ju definitivt kunnat ikläda mig en gigantisk offerkofta och gå omkring som en bitter*** i resten av livet med allt jag varit med om.

MEN NEJTACK!

Jag är helt övertygad om att den koftan har varken passform och skulle klia något alldeles förfärligt.

Livet suger… Absolut. Men den dagen det tar överhanden förintar vi ju oss själva.

Jag är livrädd för många saker.
Men rädslorna får inte kotrollera mitt liv.
Jag vill däremot känna rädslan, förstå den och hantera den. Bli vän med den.

DU är chefen i ditt liv. Liksom jag är chefen i mitt.
Men om jag genom det jag skriver och visar kan få dig att bli berörd och reagera, då har jag lyckats med det jag gör.
DET är anledningen.

Livet är för kort för att slösa bort det på bitterhet och skuldbeläggande. För kort för att inte kunna förlåta och gå vidare. För kort för att inte leva.

Så nästa gång någon sträcker ut en hand, ber dig att se vederbörande eller säger förlåt…
Gör dig själv tjänsten att förlåta och gå vidare.
För vår tid på jorden är inte oändlig, vi kan inte slösa bort de dagar vi har genom att trampa omkring i svart geggamojja. Men valet är ju såklart ditt.

Öppna ditt hjärta för empati, kärlek och värme.

Det är den sortens baksmälla talar jag om. Att vara rädd för alla känslor som kommer efter en laddad situation man varit med om.
Tacklas du av nån sorts baksmälla?
Blev du omskakad av det här eller vad fick du för tankar när du läste detta?
Jag är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Med min uppriktiga värme och kärlek,
Anna

Om kärlekspåfyllning och tålamodsprövande

Ljuvlig bukett från min fina vän Ulrika.

“Nu kommer jag snart” stod det i sms:et och staxt därefter plingade det på dörren.
Vi satte oss vid köksön och åt lite brunch.
Lyckades veva ihop lite scones och klicka ut på en plåt (om man smälter smöret behöver man inte jobba ihop degen så värst, det gäller att hitta genvägar :-))

Vi har känt varandra lika länge som vi har varit mammor, men känt till varandra en bra stund innan dess. Så man kan nog säga att vi känner varandra V Ä L D I G T väl.

Hon är en vän som jag kan ringa mitt i natten, som jag kan gråta ut hos, som jag kan prata hål i huvudet på, som jag kan skratta med, som jag kan skoja med och som jag kan vara allvarlig med.

När magen var påfylld behövde vi lufta lungorna.
Ute sken solen fast vindarna härjade en del.
Men sol och rörelse var precis vad kroppen behövde.
Vi gick och gick.
Jag undrar om vi skulle få slut på samtalsämnen om man så satte oss på
en öde ö i en månad? * Ha ha ha*

Det är så tryggt att ha en vän som henne.
Å för en stund glömde jag bort det som skaver på kroppen min.

Här hemma har jag ju min man som pysslar och fixar med det mesta.
Som fick stanna hemma från kick-offen med jobbet för att se till sin fru.
Jaaa, det är kärlek det <3
Lyckliga mig alltså!

Han som också tröstar när tålamodet tryter…
För det gör det oxå.
När den där bh:n håller på att ta knäck på mig!
Som jag lever i 24/7 och ibland bara vill slita av så jag kan andas igen.
Men den ska sitta på för att hålla svullanden nere.
Det trycker, det kliar, det svider och det drar.
Idag lossade jag iaf på den för att se hur det ser ut. (och byta till en ren)
Det jag kan se ser iaf bra ut, har ju förband på bägge brösten efterom de skurit i båda.

Så ja.
Tålamodet brister emellanåt.
För att jag i nästa stund ska få dåligt samvete över att jag känner så.
Jag måste ju vara tacksam för att jag fått göra det här!
Jag har ju valt det själv!!

E L L E R…

Nej, så klart jag inte har.
I N G E N väljer själv att få cancer.
I N G E N väljer själv att ta bort ett helt bröst.
Omständigheterna gjorde att det blev så för mig.

Jag låter otåligheten skölja över mig. Hanterar frustrationen och prövningarna som kommer. Gör mitt bästa för att ta hand om känslorna.
Andras djupt och återvänder.
Lugnar mig igen.

Nej, det är ingen dans på rosor.
Men det är ett steg framåt.
Och jag gillar verkligen tanken på F R A M Å T.

Säg mig vänner, hur har er helg varit?
Ta hand om Er!

Varma kramar Anna

Om operationsbaksmällan och nytt reportage i Kvällsposten/Expressen

Idag ligger baksmällan som en mössa över hela mig.
Jag är trött och nickar till i soffan.
Försöker titta på något program på Play, men det blir osammanhängande eftersom huvudet är tungt och nickar mest hela tiden…

Maken är hemma och V A F :ar, så vi tar tagit en promenad efter lunch.
Det var typ så lång tid det tog att göra mig iordning idag. Sisådär tre timmar innan lunch.

Men jag behöver inte ta till det tunga artilleriet av smärstillande och det är ju
fantastiskt!
Men med förra operationen fortfarande fäsk i minnet känns det här SÅ mycket bättre.
Då när ambulansen fick komma för jag hamnade i nån slags smärtchock.

Det innebär slowmotiontempo just nu.
Varm choklad, the oldfashion way (fast jag byter ut socker mot honung) och dadelbollar.
Tänder ljus och kryper in under en filt för jag fryser så in i vassen.

Vill också T A C K A än en gång för all fin respons jag får.
För all feedback, värme, empati och omtanke.
Tack verkligen från djupet av mitt hjärta.

Uppmärksamheten jag får just nu, är viktig för mig ur det perspektivet, att jag vill visa att allt inte alltid är vad det ser ut att vara.
Vi behöver skapa empati i samhället och våga se varandra som medmänniskor.
Jag är en naiv individ som tror på det goda i livet.

Idag är det en artikel om mig i Kvällsposten/Expressen online:
https://www.expressen.se/kvallsposten/anna-46-hardtranade-en-manad-efter-cancern/?purchase=new_user

Till den här artikeln spelade jag in en liten film om mig själv, den hittar ni på min youtubekanal: annawahlstam.

För att läsa artikeln behöver signa upp sig för en prenumeration, men det kan man göra en månad gratis. Jag återkommer om artikeln även kommer i papperstidningen.

Nu önskar jag Er en riktigt fin fredagskväll!
Varma varma kramar Anna

Om att visa FÖRE bilder

Det här är jag.
Ett ärligt och naket inlägg igen.

För än så länge kan ingen veta vad som döljer sig under den lilla förklädnad som jag har här… Bara den som vet vet…
Men jag bär det med mig varje dag.

Jag vill bara få dig att stanna upp en liten stund.
Tänka på att under varje skal döljer sig en människa med hjärta och själ.
Fylld av tankar och känslor.
Vissa förbjudna och ovälkomna sådana.

Det här är också jag.
Av bilder är det svårt att avgöra hur det verkligen ser ut.
Om man inte zoomar in och ser de vassa kanterna från expanderprotesen.
Den som idag skall bytas ut.
Den som kanske just i detta nu plockas ur min kropp och skärs loss från min vävnad.

Mitt egna bröst ska de lyfta.
Snitta underifrån och lyfta uppåt.
Så att det blir jämnare.

Just precis så här kan det se ut under en förklädnad och sminkad fasad.
Varje männsika bär på en historia.
Ett öde.
En miljon känslor.
En biljon tankar.

Nu är jag ändå så här långt.
Nu kan jag bara gå framåt och uppåt.
Jag ska komma igen efter det här med.
Med bättre förutsättningar i mitt bagage.

Kroppen och huvudet längtar efter träning!
Sakta ska vi ta oss dit igen.

Så klär vi på igen.
Ingen kan ana vad som döljer sig bakom fasaden.
Men jag vill tala om det.
Jag vill hedra alla som utkämpar krig av de olika slag.
Mot sjukdomar och svårigheter.
DU är inte ensam.
Tillsammans kan vi väcka världen.

Så tänk på.
Att det du ser är bara en del av sanningen.
Våga skala av och se hela människan.
Det finns så mycket mer bakom skalet.

“You must touch the heart to move the mind
When the mind is moved,
the heart is reached.”

– Grant Erhuanga –

Låt dig bli berörd.
Känn dina känslor och du kan förflytta ditt mindset.
Om du inte känner, hur ska du då kunna komma åt kärnan?

Så.
När jag vaknar upp igen har jag ett nytt skal.
Men jag är fortfarande Anna.

Med kärlek och värme,
Anna

PS: Jag ber er att dela mitt inlägg – för att röra vid hjärtat <3

Om positiva besked och en slags avidentifiering

Foto: Håkan Flank

Satt i ett möte och såg att det ringde…
Jag vet ju att det är från sjukhuset när det numret visas.
Känslan när man inte kan svara…

Som tur var slutade mötet bara strax efter och jag kunde ringa upp sköterskan.
Hon hade talat in på mitt mobilsvar att hon hade positiva nyheter och att jag skulle ringa upp henne.
“Jag har positiva besked, mammografin igår visade inte på några som helst förändringar.”
L Ä T T N A D.
Den lättnaden.
Obeskrivlig.

Det beskedet gjorde att jag kunde slappna av lite mer inför morgondagen.

Nu ska jag slappna av en stund, sen är det projekt avidentifiering.
Sminka av, nagellack bort, skrubba kropp från topp till tå med descutan…
Ett måstejobb.
Sen nån slags vila för kroppen… Så mycket sömn kanske det inte blir, men det gör inte så mycket.
Vi ska vara på plats 07:15 på operation imorgon och det är skönt att få en så tidig tid.

T A C K också alla fina för all värme och omtanke via olika kanaler.
Det värmer så otroligt.

Varma kramar Anna