Om att ha varit på genetiska kliniken i Linköping för utredning

Linköpings universitetssjukhus är ingen inredningsdröm så att visa bilder därifrån känns alldeles för deprimerande…

Det tar oss minst tre timmar i bil att ta oss till Linköping.
Eftersom jag hade en tid kl.14 så åkte vi så att vi skulle hinna äta lite lunch i lugn och ro innan besöket.

Fick tips av en rar vän som precis besökt samma stad om Babettes.
Ett genuint mysigt ställe med en vegetarisk meny.

Hungring och frusen som jag var valde jag en värmande soppa…
Den var ljuvligt god, dessutom gjord enligt zerowaste-metoden 🙂

Min käre make är en burgerkille så han tog en veggoburgare, som också var riktigt delikat.

Stället påminner om vårt Balck i Kalmar och har lite samma tänk och samma inredningsstil.

Bröd…Jag är en riiiiktig sucker på bröd!!
Härligt surdegsbröd med hårda kanter att bita i 🙂
De hade även ett gott rostat solrossmör, som jag måste testa att göra hemma. Påminde lite om jordnötssmör i smaken.

En rawkaka till mig och bulle till min favoritkille 🙂

När magen var mättad och lugnad så begav vi oss till sjukhuset för att träffa läkaren på
Regionmottagningen för genetik, Klinisk genetik.

Ska ärligt erkänna att jag sovit lite oroligt inatt då jag inte alls visste vad mötet skulle innebära.

Vi gick igenom mitt släktträd och pratade om det finns nån risk att jag bär på nån gen som orsakat mina två cancerdiagnoser. Främst tittar man på leukemin eftersom det är större ärftlighet i den.

Men kan väl sammanfatta det hela med att jag inte ska oroa mig i onödan.
Det ska göras ett vävnadsprov för att undersöka mina gener tydligare. Anledningen till att man inte kan ta blodprov är ju att jag inte har kvar “mina egna” gener längre tack vare stamcellstransplantationen.

Det känns lite olustigt nu och jag vet inte riktigt hur jag ska processa dagens möte än. Så klart är det svårt att ta in det här just nu, för vi vet ju egentligen ingenting.
MEN.
Eftersom jag inte är en pessimist utan alltid försöker att tänka positivt så ser man ju inga större riskfaktorer eftersom man inte hittar nån leukemi bakåt, av det man tittat på.

Så jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den här dagen.
Vi är inte direkt klokare, iaf inte än.

Men nu har vi varit här och jag är så tacksam att han varit med mig min klippa och kärlek ❤
Nu har vi ett antal mil i bil innan vi är hemma igen.

Är det någon anna som gjort en sån här genetisk utredning som vill dela med sig av sina erfarenheter?
Skulle vara så tacksam att få ta del av det isf.

Imorgon däremot åker jag till Stockholm igen för en poddinspelning till!
Det ska bli så spännande att prata med morgondagens gäst!

Ta hand om Er vänner!
Varma kramar ,
Anna

Om att ha firat Sofi

Det var 2011 som våra vägar korsades via cybervärlden.
De köpte ett betydligt nyare hus medans vi köpte ett som mer liknade ett ruckel till en början 😉
Så följdes vi åt och delade än det ena än det andra med varandra.
Till slut blir man så nyfiken på varandra att man vill träffas så det gjorde vi!
Till en början var de två, sen har vi fått hänga med på deras resa att även bli föräldrar.

Och nu har hon alltså fyllt 40 denna sköna böna!
Igår var det tjejfest och Sofi hade verkligen fixat allt såååå hima fint.
Med så fin hjälp av hennes urgulliga mams och hennes svärmor.

Det behövdes ingen confetti, för den stod björkarna för 😉

Klassiskt blått och vitt… Kan man nånsin tröttna på det?
Nooooooo…. Så så vackert.

En ljuvlig bukett från en av hennes vänner från egen trädgård… Alltså kan man ha så vackra blommor i egna rabatter?!? 💕

Jaaaa, jag bytte om efter en stund 😉
Blev lite för kyligt med kort klänning framåt kvällningen 🙂
Kul idé med “Photoboth”, eller hur 🙂

Så T A C K fina Sofi för en härlig fest med goa tjejer!

Jag tackar även Waze som ser till att jag kör dit jag ska 😉 För det här med kartor har liksom jag aldrig blivit riktigt vän med.
Jag brukar säga att GPS:en uppfanns för såna som mig 🙂
Å 4,5 timmar senare bakom ratten var jag hemma igen.

En händelserik helg är till ända… Nu väntar två veckors jobb innan jag har lite semester igen. Något så urlyxigt som en tjejresa söderöver…:)

Hur har D I N helg varit?
Varma kramar Anna

Om att ha dukat till Ironmanmiddag

Det förstår ju alla, att om man ska heja på en Ironmantävlig,
måste man ha mat i magen, det är sen gammalt 😉

Jag hade i bakhuvudet att makens farmor önskade smaka på “min” fisksoppa,
så den fick det bli.
Så skönt när man inte behöver fundera på vad man ska bjuda på 🙂

Och äter gör vi ju både med öga och gom, så det var riktigt roligt att pyssla med dukningen lite. Ni vet så där som det brukat vara!
Känner liksom vågen av lättnad inom mig när jag kan fundera på vilka servetter jag ska duka med, istället för att våndas inför nästa behandling…

Jag plockar fram ljus och ställer en blomma på bordet…
Nynnar lite för mig själv och drar med handen över det lena träet på Y-stolarna…
Försäkringen gjorde iaf att vi kunde köpa de dyrgriparna.
Tack och lov för försäkring ändå, det underlättar ju när man blir sjuk.
Man blir inte frisk av pengar, men man kan åtminstone sätta guldkant
på ett oroligt liv.

Jag hackar grönsaker och spelar musik.
Fullkomligen älskar låten Can’t stop this feeling med Justin Timberlake
https://www.youtube.com/watch?v=ru0K8uYEZWw
Helt plötsligt får jag feeling och börjar dansa i köket.
Sjunger med och svänger runt.
Och ibland kan det hända att jag delar med mig av mina galenskaper
i mina stories på instagram 😉

Lite så är jag.
Det är djup, allvar och svårigheter för att i nästa stund bejaka livet
till fullo sjungades i högan sky till “gladpop” 🙂

Ha en fantastiskt fin måndag!
Jag ska få påfyllning av kalk idag, nr 2.
Allt för att bygga upp igen efter cellgifternas framfart.

Take care!
Varma kramar Anna

🤍

Om viljan

~T A C K ~

Tack den fina responsen i mitt förra inlägg.
Tack för att ni delat med er till mig på olika vis.
Om ni nån gång känner att det är något ni vill skriva,
men inte i en kommentar går det jättebra att maila mig på anna@wahlstam.se

Det bor så mycket mer styrka inom oss alla som vi ibland inte vet om.
Vi klarar betydligt mycket mer än vi tror att vi kan klara av.

Jag tror på viljan och livskraften i oss alla.
Den driver oss att fortsätta.
Vilja, kraft och energi hämtar vi på olika vis.

En kväll med lilla familjen kan betyda så mycket.
När vi sitter samlade vid middagsbordet alla tre.
När tonåringen vill sitta med och titta på en film tillsammans.

Jag vill så mycket.
Jag försöker sortera ner det jag vill göra.
I vilken ände är bäst att börja frågar jag mig.

En sak vet jag.
Viljan är en enorm drivkraft.
Viljan som tar mig uppför branta berg och nerför hisnande backar.
För vet ni – det är sant det de säger.
Fysisk aktivitet kan verkligen förändra livet.
Det har den på riktigt gjort för mig.
Idag gjorde jag ett grymt cykelpass.
Kände mig stark som tusan!
Den känslan är grym.

Låt oss börja T R O på oss själva och sluta undervärdera våra förmågor.
Vi kan så mycket mer än vi själva tror.

Med Värme & Kärlek,
Anna

🤍

Om förlåtelsen inom oss

Yta och djup – det är ju en del av livet.
Jag tycker om vackra ting, saker som ögat kan vila på.
Vi vet ju alla att livet är mer än en polerad yta.
M E N
Det måste få bestå av just det som man själv fyller sitt liv med.

Den vackra buketten fick vi när fina fina Katarina och hennes härlige man var här för ett par veckor sedan.

En blombukett från en kär vän som kan förgylla livet även när den vissnat när man förevigat den på kort. Å när jag tittar på korten tänker jag på de fina dagar vi hade tillsammans. Med mååååånga skratt och en del djup.

Jag skulle gärna vilja ventilera lite med er om förlåtelsen som finns inom oss.
Kopplingen mellan bilderna och min story nu handlar mer om
TACKSAMHETEN
gentemot nära och kära och i det här specifika fallet
härliga sköna Katarina som kom in i mitt liv då våra vägar korsades
via våra bloggar.

För henne berättade jag tidigt om saker som hade hänt mig i livet.
Det var så enkelt att öppna sig för henne och jag föll in i en stor varm famn på en gång.
Och då hade vi inte setts IRL ännu.

Redan från början var jag som en öppen bok och berättade om
sveket jag varit med om i mitt liv.
Om en man som bedrog och lämnade mig och en 6 månaders bebis med ett brev i brevlådan.
I många år har jag nog kännt mig som ett offer för hans handlande.
Och visst det blev jag ju.
Men idag när jag kan se på livet ur ett ännu mer “nyktert” perspektiv så kan jag förstå att handlingen inte utfördes med “berått mord”.
Så blir det ju när man inte riktigt kan förstå och inse konsekevenserna i ett handlade.
När förnuftet inte fungerar.

Hur eller hur.
Hans förlåtelse till mig har nog aldrig riktigt räckt till.
Men i grund och botten handlar det inte alls om det.
Det handlar om att jag har behövt finna förlåtelsen inom mig.
Inget av det som skedde var “mitt fel”.
Mitt viktiga arbete var att ta hand om sorgen som han lämnade mig med.
S O R G E N kunde bara jag ta hand om själv.
Sorgen kunde bara jag komma över.
Det var mitt arbete att se till att jag blev en hel människa igen.
D E T kan I N G E N annan göra åt en.
Bara jag allena kan ansvara för mitt eget mående i slutändan.

Vänner, det har tagit mig massor av ÅR att komma fram till den här slutsatsen.
Det är inget som händer över en natt.
Men till slut kände jag mig F R I.
För förlåtelsen fanns inom mig.
Det förflutna är historia, den behöver vi alla lägga bakom oss om vi V I L L gå vidare.

Jag vill inte leva mitt liv genom ett förflutet.
Det är inte hälsosamt för någon.
Det som har hänt kan vi inte påverka.
Forgive and Forget – då och bara då kan vi gå vidare.

Har du något som skaver i ditt förflutna?
Har du något som du skulle vilja bli kvitt?
Vad gör du för att hitta förlåtelse inom dig själv?

Snälla skriv till mig – jag vill gärna vara ditt bollplank om du vill.

LI V E T mina vänner.
Det är NU.
Det är inte DÅ.
Det är inte S E N.
Vi kan varken påverka DÅ eller SEN.
Men vi har ändå makten att styra livet framåt i den riktning som vi själva önskar.

Antingen så kan jag välja att vara ett offer i resten av livet.
Eller så väljer jag att ta ansvar över mina egna känslor och mitt mående.

Och som jag sa.
Det har tagit mig M Å N G A år.
Så ha tålamod mer er själva.
Det är ni verkligen värda.

Med K Ä R L E K,
Anna

🤍

Om att bjuda på det enklaste som finns

SA L L A D – Finns det något somrigare eller enklare att bjuda på?

Och det är ju bara fantasin som sätter gränser för hur en sallad kan se ut.
Ni som har trädgård kan ju dessutom “pimpa” den med vackra ätbara blommor. Ja, det kanske vi utan trädgård också kan, fast inte lika smidigt 😉

När vi i veckan fick kääääääääärt besök av Katarina och hennes M, hade jag svängt ihop en sallad till lunch.
Nu blev det så att de fick massa strul på vägen med att hitta ställplats och så så vi fick äta innan dem. Så kan det gå, men jag tog ju iaf lite bilder på salladen och arrangemanget runt ikring 😉
För visst är det med en del av nöjet – att duka upp fint och göra det vackert för ögat 🙂

När det plingelingade på dörren skuttade jag fram med små hoppsasteg, så glad blir jag när vi ses!! Varma långa kramar och idel glada miner 🙂
Vi kan dyka ner och prata om livets djupa dalar med, absolut.
Men vi fokuserar ändå på livets ljusa och glada sidor. Å jag lovar er, att den där busige mannen hon har, det gåååååååår inte att håla sig för skratt i hans sällskap 🙂

Så vi skålade i lite bubbel, de fick i sig lite sallad och vi pratade i kapp ett par timmar innan vi gick ut på stan för lite musik och mat.
När vi kom hem till oss igen provade jag ett gäng klänningar som jag beställt hem inför festen jag var på igår.
Sen blev det midnatt och de tog sig till husbilen och sov där.
Vad vi gjorde nästa dag ska jag berätta om en annan dag!

Nu har vi gjort ett quickstop i Nyköping, ifall det är köer in i Stockholm. (Chauffören behövde gå på toa, tihi ;-))
Vi var bara hemma och packade om och duschade efter en helg på landet och gav oss av igen! Nu blir det storstan några dagar för att träffa moster I och lillebror med familj.

Ha det toppen fina ni!
Varma kramar Anna

Om att ha firat en snartonåring

Solen sken in över ett vackert dukat bord.
En kalasdukning för en snartonåring.

De kallar sig det. Snarton, fast det var sjutton hon fyllde i fredags.
Men de har myntat uttrycket själva. Snarton, för nu är det ett år kvar till arton.
Ett år som kan rusa fram alldeles för fort, även om tiden inte gör det när man är i den åldern.

Det andas vår.
Liv och hopp.

Att fylla år och bli ett år äldre är ju enligt mig helt fantastiskt!
Och firar gör vi på olika vis, huvudsaken är att man gör det prick precis så som man själv vill ❤

Blått vitt och mässing… Det är det vi gillar mest och det syns liksom att vi är släkt 😉

Och lite påskpynt…Som gör sig bäst på det enklaste vis.

Det var vår långfredag det. Igår bjöds vi på grillmiddag nere hos svärmor med barn och barnbarn. Ännu en strålande vacker påskdag och minnen till hjärteasken.
Tonåringar som grejar med sitt och småttingar som säger ajaj till elden och pip pip till alla pippifåglar de ser 🙂

Livet.
Det är allt fint det, eller hur.

Hur har ni haft det de här dagarna?

Nu ska vi packa här. I eftermiddag åker vi till Köpenhamn för att imorogn lyfta till Paris!!!
Ha en fantastisk påskdag vänner!
Varma kramar Anna

Om att gilla att duka fint

Jag gillar vackra dukningar.
Men oftast sitter vi faktiskt vid köksön nu för tiden. Men på helgerna sitter vi gärna vid matbordet och dukar lite extra fint, med linneservetter.
Linneservetter använder vi inte till vardags, men pappersservetter måste jag alltid ha lite olika attt välja emellan.
Sen vore det säkert mer miljövänligt att alltid använda linneservetter, fast å andra sidan skulle det bli ett fasligt massa tvättande…
Man kan bara göra så gott man kan.

Håller fast vid “mina” färger… Blått, vitt och mässing…

Hade ett tag en uppsjö av underlägg, men nu har jag sorterat bort en hel del och bara behållit dem jag verkligen tycker om. Det går inte att ha en massa uppsättningar av allt… I synnerhet inte när man bor lite mindre 🙂
Då får man utma asig själv och inte samla på sig en massa.

Hur ser din favoritdukning ut och vilka fäger gillar du bäst?

Ta hand om Er och ha en fin onsdag!
Varma kramar Anna

Om ett första inlägg på en alldeles ny blogg

Hej,

Vad skriver man när det känns som att man är helt ny igen?
Vem vet vem jag är nu?


Har du kanske hittat hit via min gamla blogg Ekenäsliv?

Jag har verkligen längtat efter att komma igång med bloggandet igen.
Det är ändå en del av mig på något vis.
En plats där jag kan ventilera det som händer i livet.
Men jag börjar lite light ändå.
Med lite kalasbilder från tidigare idag.
Då vi bjöd på tomatsoppa och hembakt fika.
Mestadels “nyttig fika”.
För kosten har blivit en stor del av mitt liv.
Jag är noga med vad jag stoppar i mig och det vita sockret undviker jag så gott jag kan.
Nu bakar jag kladdkaka på svarta bönor, hårda cookies på hemmagjort mandelsmör och jordnötskakor sötade med dadlar.
För det finns ju massor av alternativ och det är så spännande att hitta nya vägar.
Alla väljer vi den väg som passar oss själva, eller hur 🙂

Så ett trevande nytt litet inlägg från mig.
Hoppas ni ska trivas här, gamla såväl som nya läsare!! 🙂

Varm kram
Anna