Om lite slowmotiontempo

För några helger sedan lånade vi svärmor & hennes mans hus… Långfrukost med det lokala bageriets bröd….

Jag vill bara säga T A C K…

För omtanke och värme ❤
Det värmer så otroligt.
Så just nu råder lite av ett skalmantempo…
Inte riktigt min kopp thé.. 😉 men ack så nyttigt att slå av på takten ibland.

När de kommer och ska väcka ur narkosen vill jag inget hellre än stanna kvar i den där sköna sömnen… Allt är vimmelkantigt och snurrigt…

Smärtan slår till igen och jag får något insprutat i armen… Det snurrar till igen och jag slumrar en stund. Sen vet jag gången… Man måste kunna tömma blåsan ordentligt innan man får gå hem. Paimkillers kan ju göra att man inte riktigt känner det annars.

Så jag är hemma och vilar upp mig.
Ibland undrar jag varför det ska vara så bråttom?
Det finns ju ingen anledning att jag är nån slags “superwoman” och ställer mig i givakt dagen efter både narkos och smärtstillande. Huvudet är verkligen inte riktigt med…

Smärtan är överkomlig och stillas med alvedon och ipren.
Men framförallt behöver jag lugn… Narkos är verkligen som ett maraton av något slag…
.. hemmets lugna vrå, någon promenad och en varm kopp thé, det är vad jag behöver.

Ta hand om Er vänner!

Med kärlek,

2 svar på ”Om lite slowmotiontempo”

  1. Vackra Anna. Förstår att allt gått bra. Lova nu att du tar det lugnt ett tag. Inga maratonlopp eller liknande. Sköt om dig. Kraaam Inger

    1. Hej fia du ❤
      Ja, känns skönt att det gått så bra… men kommer alltid en post-operation reaktion… tröttheten är total.
      Inga maratonlopp här inte, snarare slomo hela tiden… Lite frustrerande och samtidigt nyttigt.
      Ta hand om dig!
      Varma kramar Anna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.