Om: Det blir bättre…

Magnolia

Idag har jag tagit ledigt.
När påsken var över kände jag mig inte riktigt klar med “ledighet”.
Ända sedan jag kom tillbaka efter min operation i början på året har det varit ett galet tempo på jobbet. Bitvis så mycket att jag känt mig ganska otillräcklig.
När jag sedan utöver det började jobba hemifrån för en månad sedan har jag vissa dagar haft ännu svårare för att “gå hem”. Eftersom jag ändå sitter hemma kan jag ju lika gärna “göra klart bara den grejen med”. Det blir inte alltid en jättebra balans.

Hemma har man heller inget mellansnack, som man kan ha på jobbet, vilket gör att jag kan mata på i flera timmar vissa dagar.
Så nu försöker jag göra mig uppmärksam på min kropps signaler. Såsom det faktum att kroppen ibland skriker av smärta för att jag sitter fel… Om det då är möjligt tar jag en paus och gör några sit-ups, armhävningar eller någon annan träningsövning.
Men häromdagen hade jag ett heldagsmöte online, och det är väl inte det ulitmata för min kropp precis.

S. Å.
Återigen prövas sinnet, min mentala kompass, mitt mindset.
Jag har verkligen känt mig bitvis ganska låg den här veckan. Och jag tror inte att någon kunnat undgå att bli väldigt berörd av Adam Alsings bortgång. R. I. P. 🤍

“Den enda personen som kan
påverka mig är jag själv. “

– Anna.W –

Det är ok att känna sig låg. Det här berör oss alla på olika vis.
Jag har min story och min ryggsäck som påverkar mig.
En del kanske lever på “som vanligt”, vad vet jag, men det gör inte jag.
Det finns en hel del saker som jag inte gör, som jag önskar att jag kunde göra.
Men om det tar överhanden, ja då är det stora svarta mörkret nära.
Det som ingen annan ser, det som ingen annan uppfattar.
Men det finns inom mig och gör mig rädd och ängslig.

Jag tar kontroll över tankarna. Bestämmer mig för att det kommer bli bra.
Jag må vara naiv och barnsligt positiv i min inställning, men jag tror alltid på att det blir bra till slut. Och vi kommer lära oss något av det här med. Vissa mer än andra kanske.
Tålamodet prövas, katastoftänk måste hanteras…

Redo för löptur

Min kropp kändes tung och sinnet lite lågt. Men solen sken och luften var klar.
Det var jag, ett par rosmönstrade tights och rosa gympaskor.
Jag började springa. Träningsvärken från gårdagens styrkepass kändes litegrann.
“Hur ska det här gå? Kommer jag ens orka de 5 vanliga kilometrarna?”

“Bara för att det är jobbigt nu, behöver det inte betyda
att det inte kommer att bli bra sen.”

– Mia Törnblom –

Steg för steg kändes det lättare. Jag flög fram. Jag kände mig nästan som en springande maskin. Jag ville mer och mer, längre och längre! Lyssnade på Självklart podden och kände mig rikare av deras prat.
Landade in på 7 kilometer när jag var hemma igen. Årets längsta springtur för min del.
Och den enda som jag tävlar emot är mig själv! MEN, jag inspireras av andra och motiveras av att testa mig själv.
Så T A C K Victoria för inspirationen – jag gjorde det! 🙂

T A C K också till pannben, men framförallt T A C K kroppen för att du är en makalös manick som får bränsle och näring genom mina tankar och mitt mindset.

Jag kan mer än jag tror ibland. D E T vill jag förmedla till Er!
Vi kan mer än vi tror – men framförallt, vi är B R A precis så som vi är.
Målen ser olika ut för oss alla, för mig är målet den starkaste kroppen jag kan ha. Fysiskt men också mentalt.

Love to all from me

4 svar på ”Om: Det blir bättre…”

  1. Mamma ringde idag o var lite pratsjuk. Hon undrade om hon kunde cykla upp till mig. Ja det gick ju bra, men hon stod utanför köksfönstret o jag stod innanför o skar grönsaker. Ja konstiga tider är det.. Tror att många som inte tagit Corona på allvar, vaknade till rejält vid Adam’s dödsfall. Jag jobbar inom vården, så mina dagar rullar på som vanligt. Men visst har man ett annat tänk: hålla avstånd i affären, tvättar händerna hela tiden, handlar åt föräldrar, inga övernattningar för barnen, träffar inte utsatta personer, far inte iväg till stan (förutom läkarbesök), har vantar på när jag trycker in kod till bankkort, känner efter 10 ggr innan man går till jobbet för att inte utsätta andra för smitta, trycker med armbågen för att öppna dörrar… Tror också vi kommer att lära oss av detta. Men man vill ju inte att folk ska behöva dö! Det är en stor påfrestning och jag hoppas att livet snart kan återgå till det normala. Varma kramar till dig Anna❤️

    1. Hej Mickan,
      Ja, det är en stor omställning verkligen.
      Kan tänka mig att ni har det extremt tufft som jobbar inom vården, och känner efter tiofalt innan ni går til jobbet…
      samtidigt som ni vet att det är svårt att få in en vikarie. Svår balansgång. Men vilket jobb ni gör, alltid!!!
      Nej, människor ska inte behöva dö för att andra ska vakna till och inse allvaret…:( Ingen ska behöva dö oavsett..
      Önskar med att vi snart kan återgå till ett mer normaliserat liv.
      Varma kramar till dig med

  2. Förstår precis. Alla har vi våra olika bakgrunder och iom det reagerar vi olika på det som händer och agera olika. Jag blir orolig när folk inte ta detta på allvar, för det är allvar nu. Inget att leka med.
    Jag jobbar också inom vården och avlutade min bc – behandling förra året. Känns sådär då man mentalt inte är rehabiliterad ännu. Men man får ta en dag i taget. Tack för allt fint du delar med dig

    1. Ja, det är verkligen allvar… och för de flesta börjar det nog fresta på nu.
      Att inte kunna träffa nära och kära som man önskar. Jag lider av det…
      Förstår att det måste kännas oroligt för dig som genomgått behandling för bc och nu ställs inför den här oron på ditt jobb varje dag.
      Nej, det tar verkligen tid att rehabilitera sig mentalt, det som inte syns på utsidan… För alla tycker “men nu är du ju frisk”, för du “ser” frisk ut..
      Ta hand om dig, och en dag i taget är verkligen enda vägen
      Kram Anna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.