Om att skrika av sig dödsångesten och möte med en bröstsyster

D Ö D S Å N G E S T

Tycker du om kyrkogårdar?
Jag tycker att det är något väldigt fint och fridfullt med kyrkogårdar.
Där vilar ett lugn, och det är en oskriven regel att på en kyrkogård talar man lugnt och lågmält.

Jag gick genom kyrkogården på min promenad idag. Hade bestämt mig för att gå långt ut på udden till en enslig plats…

Färska blommor på kyrkogården tyder på att det nyss varit begravning.
Jag läser på banden och känner hugget i bröstet.
Har med varit med om att ta farväl av älskade familjemedlemmar. Min farfar, mormor och morfar. Det är smärtsamt och uppslitande.

Vackra blomsteruppsättningar och människors farväl till en älskad.
Samtidigt vilar det även något väldigt fint i det.
Att göra den älskades bortgång till ett värdigt avslut.

Jag har varit så nära döden att det är klart att jag funderat på hur jag vill ha det när jag dör. De flesta tycker att det är gräsligt jobbigt när jag pratar om det här.
Men faktum är att döden kommer ingen undan…
Vi föds och vi dör. De två sakerna kan ingen av oss påverka.

L I V E T

Men mellan vaggan och graven finns det något oerhört stort och vackert.
Det är det som kallas för L I V E T.
En del saker av det som händer i livet kan vi inte påverka, men vi kan påverka hur vi väljer att hantera det som händer oss.
Livet kan räknas i dagar, månader och år.
Dessa dagar, månader och år kan vi fylla med meningsfullt innehåll.
Omge oss av människor som älskar och tycker om oss.
Göra saker som gör oss lyckliga och glada.

Jag har brottats och brottas en del med dödsångest.
Jag har SÅ mycket kvar att leva för.
SÅ mycket mer jag vill uppleva.
SÅ mycket mer jag vill känna.

Letade upp en strandkant där jag kände mig ensam.
Tittade mig omkring och sen fyllde jag lungorna med luft.
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa….
Skrek rakt ut i högan sky.
När jag hade skrikit klart var allt precis lika stilla och tyst igen.
Eller lugnt, det beror på hur man ser det.

Å så regnbågen.
Så otroligt vacker. Och vem vet vad som väntar vid regnbågens slut..?
Men just nu vandrar jag på LIVETS väg.
Det har hänt så mycket saker som jag måste ta hand om och bearbeta.
Vilket jag gör på mitt sätt.
Jag måste dyka ner i mörkret ibland och ta reda på varför jag känner som jag gör.
Men det är aldrig så nattsvart att jag inte ser öppningen i tunneln.

Å idag har jag träffat en härlig bröstsyster. En person som jag lärt känna och delar många erfarenheter med. En som jag kan bolla både “fuck off-tankar” och farhågor med. Men framförallt präglas våra samtal av driv och livslust. Av tankar, projekt och idéer som vi vill göra tillsammans.

Så.
Imorgon ska jag träffa kirurgen, förbandet ska tas bort och jag ska få se HELA resultatet så här långt. Det är lite spänt och nervöst. Men jag vet att jag är i de bästa och mest kompetenta händer.

Och har ni inte lyssnat på podden, hoppas jag att ni vill göra det.
Sök på “Om livslust och cancer” hos Podcast, Acast eller Spotify.

Ha en fin onsdagskväll vänner!
Varma kramar Anna

2 svar på ”Om att skrika av sig dödsångesten och möte med en bröstsyster”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.