Om att blotta sig

Söndagmorgon och regnet smattrar mot fönstren.
Det är grått och blött.
Och det är 13 dagar kvar tills vi åker mot sol och värme.
Och jag ämnar INTE att hålla något försvarstal kring varför vi ska resa.

Det har varit en tid med orolig sömn, kaotisk mage och många tårar.
Här i bloggen kan jag totalt blotta mig, och jag gör det för att det antagligen finns alldeles för mycket inom mig som behöver komma ut, på ett eller annat vis.

Oftast möter du en glad och leende Anna.
En Anna som inte helt ärligt alltid svarar på frågan hur jag mår.
Det är en fråga vi alla vrider på sanningen till svar många gånger tror jag.

Att sova dåligt och samtidigt hantera 100% jobb, hem, familj och vänner är inte alltid en enkel match. Det sista jag tänker dra ner på är min träning. Utan den hade jag mest troligtvis inte stått på benen idag utan suttit på min Vårdcentral och bett om hjälp.

Jag är ingen ûbermench.
Jag är ingen superkvinna.
Jag är bara en människa.

Att vara människa är banne mig inte helt lätt.
Man ska vara sann mot sig själv samtidigt som man inte vill trampa någon annan på tårna.
Vissa gånger kanske man skulle önska att det fanns ett facit, ett rätt eller fel. Men sällan är ju något svart eller vitt. Det finns oftast många nyanser av vad som kan vara “rätt”. Det som är rätt för mig behöver inte vara det för någon annan, och vice versa.

Just nu känner jag mig extremt labil.
Skör och ömtålig.
Tårarna bränner ständigt och många gånger sväljer jag ner den stora klumpen i halsen. Jag försöker bita ihop och ibland lyckas jag. Kanske har jag svalt ner lite för länge nu.

När man svalt ner en mindre flodvåg av känslor rinner det över ibland.
På jobbet, i hallen, vid matbordet, vid hejdå:et…

Ibland kan jag verkligen nästan hata det faktum att jag har det jag har i min ryggsäck.
Hur mycket jag än jobbar med att det inte ska påverka mig så drar det ibland ner mig i en djup grop. Och även om livlinor kastas ner, så måste jag själv ha kraften att hålla i repet och dra mig upp.
Det är sällan så mörkt att jag inte ser ljuset, men mörkrets närvaro gör mig rädd.

Inom mig brottas jag med känslor få personer känner till.
Alla har ett mörker inom sig, men det är olika hur vi väljer att hantera det.

Jag är bara en människa som vill leva och vara glad.
Men det är banne mig ingen lätt uppgift alla gånger.

Det är söndag och regnet smattrar fortfarande mot våra rutor.
Juvelen ska varsamt väckas då hon ska på högmässa med konfirmationsläsningen.
Vi får fikasällskap i eftermiddag av svärfar och makens farmor.
Pepparkakorna vi bakade hos svärmor igår skall dukas fram.

Med detta sagt så menar jag att det sällan är så mörkt att jag inte ser ljuset.
Men jag har just nu ont i min själ och det är mitt arbete att laga den.
De vackra blommorna fick jag av min man i fredags.
Vi hade en lite katastrofal bröllopsdag i torsdags. Den sjunde.
När inget blir som man drömmer om.
När Herr Logik och Fru Emotionell skall mötas.

Inget är perfekt.
Men vad är perfekt?
Och vad skulle jag vinna på att måla upp en felfri fasad?

Vem är du i allt det här?
Känner du igen dig i något av det jag skriver om?
Att ta del av dina tankar är en gåva för mig.

Nu önskar jag Er en riktigt fin andra advent.
Varma kramar Anna
🤍

16 svar på ”Om att blotta sig”

  1. Härliga Anna, du är en människa med ett stort hjärta och du är så ärlig! Njut av er resa och strunta i vad andra tänker! Många kramar till dig! ❤

  2. Så vackert och ärligt skrivet. Livet är en berg och dalbana, ibland kastas man hit och dit. Då får man gilla läget och följa med i svängarna, för när vi gör mindre motstånd blir svängarna mjukare.
    Fina Anna.
    Tack för dina ord.

    1. Tack fina Carolina ❤
      Ja, livet är verkligen upp och ner. Och ibland går det så fort mellan toppar och dalar att man blir åksjuk…
      Kanske därför jag inte gillar att åka karuseller längre heller 😉
      Jag hör dig och svänger lite mjukare.
      Ta hand om dig!
      Varm kram Anna

  3. Fina Anna! Du är en av få människor som berör mig på djupet. Känner igen mig i vissa saker du skriver. Folk som känner mig tror att jag är så glad som det ser ut, men inom mig känner jag en stark oro. En familjemedlem som inte har det så bra. Sömnen är inte den bästa , men jag arbetar ju inte längre så då blir det lite vila på dagen.Är just nu med ett par av mina fina barnbarn o får påfyllning av kärlek. Tänker på dig o unnar er en fin semester. Varma kramar/ Monica❤️

    1. Hej fina Monica,
      Tack verkligen, det gör mig berörd att du känner så.
      Jag hoppas innerligen att din oro snart kan lätta. Det är så jobbigt att oroa sig för någon, men inte veta vad man kan göra.
      Ibland kan man heller inget göra.
      Hoppas du fick fin påfyllning i helgen ❤
      Ta hand om dig!
      Varm kram Anna

  4. Ja, livet är inte alltid lätt. Det viktigaste är att lyssna på sig själv, vad vill jag göra? Och inte alltid göra det som tycks förväntas av oss. För mig och min man är att få så mycket fritid som möjligt viktigt. Jag bytte jobb i våras för att få vara hemma mer. Nu jobbar jag natt som sjuksköterska och är ledig mer än jag jobbar. Även maken jobbar deltid. Trotts att vi har tre barn så får vi ihop det, och jag tror inte våra barn lider speciellt mycket :). Utlandsresor är nog det enda som vi får prioritera bort. Jag och hunden är ute mycket medan alla andra jobbar, och jag mår så bra. Sen har barnen möjlighet att komma hem tidigare från skolorna. Förståss så jobbar lite där emellan också 🙂

    Kanske du också skulle må bra av att jobba mindre? Att få gå hem tidigare varje dag kan göra stor skillnad, eller att få vara ledig en dag varje eller varannan vecka.

    Hoppas du kommer fram till någon lösning som kan passa dig. Livet är för kort för att inte få må bra. . Sen hoppas jag ni får en fantastisk resa. Den är ni värd!!

    Önskar dig en fin andra advent!

    1. Hej Anna! Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Efter att ha varit sjuk, så har jag haft mycket oro, ångest och jobbiga känslor. När jag borde vara tacksam och glad att vara friskare.. Men sinnet och själen känner inte så. Jag fick ett tips av min kurator om en bok, tid att leva, om act, en behandling, som jag just börjat läsa. Försöker komma igång med träning, men yogar regelbundet iaf. Kanske du kunde jobba lite mindre en period? Att få lite mer tid att landa i allt du gått igenom. Önskar trevlig resa! Kram/ Malin

      1. Hej Malin,
        Ja, de där mörka tankarna tar ju sitt utrymme ibland, för det mesta kan jag bemästra dem, men ibland går det inte alls.
        Har 8 dagar kvar innan långledigt nu så det är inom grepphåll <3
        Får se hur det känns efter sen om jag behöver komma på en annan lösning.
        Ta hand om dig!
        Varm kram Anna

    2. Hej Agnetha,
      Nej, det är verkligen en berg- och dalbana.
      Skönt att kunna jobba lite mindre, visst funderar jag på det med.
      Håller helt med dig om att livet är för kort för att inte pmå bra.
      Ibland är det faktorer som påverkar en starkt och som inte skulle bli mindre av att jag jobbade mindre.
      Saker som är utom min kontroll och som jag inte kan påverka, men de påverkar mig.
      Luddigt, men det är svårt att förklara.

      Tack snälla! Ser verkligen fram emot värme och avkoppling.
      Ta hand om dig!
      Kram Anna

  5. Nej Anna känner inte igen mig i så mycket av det du beskriver. Det finns ingen som tror mig om jag skulle säga att jag mår bra, det syns hur skruttig jag är. Människor frågar mig och är beredda när jag säger att det är skit men det är bara fysiskt, inte psykiskt. Enda gången jag känt mörker och desperation är när sjukvården får för sig att peta i mig morfin. Har tusen gånger hellre fysisk smärta än att kämpa mot detta mörker och förstår hur förskräckligt det måste vara för dem som kämpar och inte klarar det. Tror att du med ditt pannben tar dig upp i ljuset, med eller utan livlinor. För övrigt är jag fru logik och fru rationell.
    Hoppas du hittar ljuset i Thailand.
    Kram Monika

    1. Hej Monika,
      Det är tur att vi alla är olika. Det hade varit svårt om alla var “känslomänniskor” eller bara logiska och rationella. Båda behövs i samförstånd verkligen.
      Ta hand om dig och ha en fin tisdag!
      Kram Anna

  6. Vackra Anna. Du skriver verkligen så att man förstår
    Vem har rätt att ifrågasätta varför du åker på semester med din lilla familj? Eller ifrågasätta varför du tränar så mycket? Ingen har rätt till det. Tränar själv ganska mycket men känner nu efter 10 dagar utan träning att kroppen tar stryk. (Dunderförkyld). Ha det nu alldeles underbart. Kraaaam Inger ❤

Lämna ett svar till Anna Wahlstam Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.