Jag är hedrad att så många hört av sig och vill skriva om min livsstory. Det här är ju för mig en slags vardag, men det är klart att allas våra liv ser så himla olika ut.
Jag tror att vi vill läsa, höra, ta del av riktiga livsstorys nu. Inte redigerade och tillrättalagda liv. Inga retucherade bilder. Det ska vara på riktigt.
Just nu blåser det upp till storm ute. Sängen är renbäddad och det är dax att sminka av, borsta tänder och krypa ner. Äntligen, ääääääntligen är det fredag imorgon. En riktig monstervecka har det varit. Kommit hem som en sketen disktrasa om kvällarna.
Fredag… F R E E E E D A G. Nog är det en ljuvlig känsla att veta att det är veckans sista jobbdag. I synnerhet efter en vecka som denna kan jag säga.
Läs artikeln så avslöjar lite av de planer som är i pipen..:)
Kalkdropp nr 3 droppar in i min ven… Klockan tickar för varje sekund som passerar… Äntligen får jag sitta här en stund, fastkopplad med en nål och kan absolut inget annat göra än bara låta droppet gå in. Kalktillskottet får jag då skelettet blir skört av cyton jag fått. Kroppen klarar inte hur mycket som helst.
Skrev ett inlägg på min instagram tidigare, men tänkte utveckla det lite här.
Jag andas och märker hur andetagen går ner i magen istället för att vara långt uppe i bröstkorgen. Måtte det ta en stund för droppet att gå in, tänker jag…
Jobbade länge länge igår för jag visste att jag måste gå tidigare idag för att hinna till sjukhuset halv fyra och få mitt dropp. Det är en smula sjukt att känna så. En “normalfrisk” har liksom inte en massa sjukhusbesök att göra som behöver “jobbas” in.
När sömnen rubbas och fritiden blir allt mindre, då kommer stressen krypandes. Dessa förkylningar som bara avlöser varandra. Men tänker jag… det var väl inte så här det skulle vara. Huvudet susar och det nästan snurrar till. Fokuserar på andningen igen.
Tänk att ett kalkdropp kan ge upphov till så många tankar. Å tänk att ett kalkdropp kan kännas som en ren välsignelse efter ett par helt kaotiska jobbdagar. Äntligen får jag lugn och ro i ett rum på kirurgen där inget kan störa.
När droppet gått in pratar jag en stund med min kontaktsköterska. Ni vet hon som var med i avsnitt 3 av podden.
“Det var så klokt det du sa att du har ett eget ansvar”, säger hon.
Min kropp, mitt mående, min hälsa. Som naturligtvis påverkas en hel del av yttre faktorer. Ändå. Det är så tydligt nu. Jag har vetat det ett bra tag. Min hälsa är skör och jag måste finna mitt sätt för att ta hand om mig och mitt liv på bästa sätt. Våga finna nya vägar och inte åka i de hjulspåren som är kända för mig. För kanske är det så att just de hjulspåren är jag färdig med? Kanske behöver jag finna en ny väg att rulla fram på.
Min inre röst som talar till mig, min inre kompass som pekar ut en ny riktning, min själ som söker en ny mening. Jag kan välja att inte lyssna, jag kan välja att inte se vägen, jag kan välja att trycka undan min intuition. Men då kväver jag ju mig själv. Då begår jag ju ett mentalt självmord.
Det är det här livet. Jag vill inte ågra att jag inte vågade. Jag tar mig själv på allvar. Anna, det är hon som vill sprida glädje, energi, hopp, kärlek, värme, omtanke, erfarenheter.
Jaaaa, livet gav mig det här. 2 cancerdiagnoser och diverse trauman i min ryggsäck. Det vore dumt att inte förvalta de erfarenheterna det gett mig.
Jag vill fortsätta utvecklas, jag vill se framåt och se en framtid. Jag vet att döden finns där. Tro mig, jag tänker på döden mer än en “normalfrisk”. Vad det nu är..? Därför tänker jag välja livet. Jag vet att något nytt väntar. Jag vet det. J A G B A R A V E T D E T.
Ja, här firade vi Kärleken med lite extra mys igår. Min man kan det där med blommor alltså… Skira vackra färer i rosa, lilablått och vitt… Gör verkligen daggvasen rättvisa <3
Vi hade en liten flaska champagne och det är alldeles lagom att dela på när man är två. Så istället för “traditionell” förrätt åt njöt vi at gochoklad och bubblor…
Vi har ju en chokladbutik alldeles nedanför där vi bor. Johannas choklad... Alltså, de gör de ljuvligaste praliner och chokladbakverk man kan tänka sig. De rosa bollarna är smaksatta med champagne och hjärtanen är chokladfudge… De bara smälter i munnen och passar fantastisk bra till champagne.
Nu ska vi packa ihop oss och göra oss iordning för att åka ner till mor & far. Sen stannar våran tjejja där ett par dagar och myser med mormor & morfar. Skridskoåkning och chokladdrickande brukar stå på agendan när det är sportlov med mormor och morfar <3
Jag hoppas ni vill fortsätta hjälpa mig att sprida mitt youtubeklipp , som jag delade igår <3
Det här är mitt sätt att ge er blommor, kärlek, choklad eller vad ni nu kan önska Er <3
Låt oss sprida kärlek till varandra. Låt oss SE varandra. Låt oss utgå ifrån att människor vill gott. Låt oss lägga ner ilska och bitterhet. Låt oss värna om livet. Låt oss värna om varandra. Låt oss vara varma och hjärtliga. Låt oss få vara de olika själar vi är.
Jag är bra som jag är. Du är bra som du är.
Låt oss strössla kärlek längs livets promenad. Låt oss slösa med leenden. Låt oss kramas och känna värmen i kramen. Låt oss skratta, gråta eller bara andas lugnt och djupt.
Så ta ett ögonblick av din tid och stanna upp och ta till dig av mitt budskap. Mer kärlek i världen.
Jag har en crush på lampor. Det finns några designklassiker som står på listan och den här godingen kan nu bockas för på den listan.
Har du nån sån crush på någon särskild sak?
F L O W E R P O T V P 3
Den danske designern Verner Panton har blivit mest känd för Pantonstolen i plast i ett stycke, sina stormönstrade, färgstarka tapeter och för att han skapade den första uppblåsbara möbeln. Hela hans produktion andas pop och teknikoptimism och han bröt tidigt han med tidigare skandinavisk inredningstradition för att experimentera med en färgstark, geometrisk och futuristisk formgivning. Han är designern som utbildade sig till arkitekt i Köpenhamn. Efter examen arbetade Panton för Arne Jacobsen 1950−52, bland annat med utveckling av stolen Myran. Han hade också nära kontakt med Hans J. Wegner.
År 1963 flyttade han till Basel i Schweiz med sin blivande fru Marianne Person-Oertenheim och påbörjade ett långt samarbete med möbelföretaget Vitra. År 1967 formgavs Pantonstolen, gjuten i plast i ett stycke i olika starka färger . Den blev en försäljningsuccé och är fortfarande en ikon inom möbeldesign. År 1969 designade han lampan Flowerpot, som också blev en klassiker.
Under 1970-talet blev hans formgivning mindre uppskattad, men i mitten av 1990-talet blev hans produkter åter populära. Flera av hans produkter nytillverkas idag.
Källa: Wikipedia
Länge länge har den här lampan stått på önskelistan. Idag kom den och maken hämtade ut den på vägen hem. En riktig drömlampa och den materiella lyckans kvot är fylld för ett bra tag framöver 🙂
Som jag skrev i ett tidigare inlägg utesluter ju det ena inte det andra. Numer händer det däremot vääääldigt sällan att jag spontanshoppar något. Nej, jag har lärt mig att köpa de där substituten blir oftast dyrare än att vänta tills man kan köpa den där grejen man verkligen vill ha. Dessutom… Har man genomgått den rensningsprocessen (ja, jag lovar att återkomma till det där med Konmari-rensningen här hemma) som vi gjort så orkar man inte göra om den resan. För det tar på energin att göra sig av med saker som man inte längre har behov av, eller helt enkelt slutat gilla.
Det är torsdag och min hals river som ett rivjärn… Alltså inte igen… Var inom Hälsokost och köpte Propolis, som är bikitt, och skall vara bra för förkylningar enligt en kollega. Ja, jag är inte sen att prova, för nu vill jag få vara frisk. Såååå besviken över att jag fick avboka ett “rumppass” imorgon bitti…
Nähä.. Nu ska jag ta och göra en kopp varmt thé och smaska i mig en dadelboll med mannen min.
Det är kväll och jag vill allt annat än att gå och lägga mig. Det är nu jag får inspiration och tankar kickas igång.
Ord som kan sättas på pränt, idéer att fila på… När det liksom finns så mycket i kroppen och huvudet som behöver komma ut.
Men ni vet… När man har en klocka ställd på 5.30 måste både kropp och själ få vila och sömn.. Den absolut livsnödvändiga. Men det är inte min dygnsrytm att stiga upp i astidiga svinottan. Det är totalt omöjligt för mig att skynda mig på, för kroppen är likt en sengångare…
Duschens varma strålar som mjukar upp min kropp… Make up:en läggs på… Håret fönas… “Vad ska jag ha på mig???“ Mixa smoothie och äta knäcke med grönkålspesto. Läsa tidningen på paddan… Borsta tänder och klä på mig. Så promenerar jag längs kajen till mitt jobb.
Jadå, nu är jag vaken och hälsar glatt på mina kollegor 🙂 Blir glatt överraskad när jag blir ordinarie på ett spinningpass jag bokade mig på, men fick reservplats till en början… precis vad jag behövde efter en eftermiddag med ett sjuuuuukt långt möte… Cykla cykla och svetten rinner… Det känns bättre och kroppen börjar hänga med igen. Jag tar inte i mitt värsta än, vill inte riskera att något går galet vid mina snitt.
Äter middag med min familj och duschar av mig träningssvetten. Insvept i morgonrock tittar vi på Husdrömmar tillsammans alla tre. Det är måndag kväll och vindarna viner utanför. Jag måste men jag vill inte gå till sängs. Jag vill skapa och komma vidare…
Jag är ju en kvällsmänniska. En nattuggla som gillar sena natten. Jag gillar när det blir tyst och stilla omkring mig. När tiden är min egen att ta hand om.
Nog är det svårt det där… Normen som säger att vi ska jobba vid vissa tider. Oftast iaf. Nej det är inte lätt. Att vara kvällsmänniska i en kontorsvärld.
Men jag är glad i kroppen efter kvällens pass. För det var prick precis vad jag behövde efter en dag på kontoret. Imorgon är en ny dag och klockan ringer tidigt… Dax att krypa till sängs. Släcka ner en lysande skärm och varva ner så sömnen kan göra entré… För den har varit lite frånvarande ett tag nu.
Igår träffades jag och en ganska nyfunnen vän. Vi har många gemensamma nämnare. Den som förde oss samman var bröstcancern. Tack Madde (hoppas du läser det här :-)) för att du möjliggjorde att våra vägar korsades. En fd kollega som sedan tidigare är vän med Victoria. Victoria är precis färdigbehandlad efter sina strålningar och vi har funnit varandra.
Vi har ett gemensamt driv och det är skönt att vara två när man ska driva något känner jag. Så igår träffades vi här hemma och brainstormade inför framtiden och saker som vi vill göra tillsammans. Drivkraften bakom allt är att göra något av den erfarenhet som cancern har gett oss. Hur kan vi dela med oss av vår erfarenhet och kunskap för att hjälpa andra som drabbas?
Ett embryo som växer till en bebis. Och jag lovar att berätta mer så klart. Å med på tåget finns även en person till som vill hjälpa oss. Min svärmors man. För att han vill lära sig något nytt och hjälpa oss på traven. Win – win! Det här att hjälpa varandra med hjärtat känns så gott i hela själen.
Vi är peppade och vi tror på det här! Låter det spännande? Häng med på resan 🙂
Vi börjar lite försiktigt precis som förra gången. (Här kan du läsa om hur det såg ut FÖRE operationen) Otroligt viktigt med en skön och mjuk BH. Byglar och pushup är bara att glömma… Å andra sidan så är det ju faktiskt rätt schyssta rattar jag fått nu 😉 *ja, man får skoja lite mitt i allt *
Ovan är 5 dagar efter operationen, och jag är rejält svullen som ni ser. Förbandet togs bort 1 vecka efter operationen. Jag skakade där på britsen hos kirurgen… Men försiktigt försiktigt drog hon bort förbandet.
Å det såg SÅ fint ut!
2 veckor efter operationen och svullnaden har lagt sig. Att ligga på mage och sova är inte att tänka på… Men tack och lov kan jag nu ligga på sidan som jag föredrar.
De runda ärren är sedan tiden med CVK… Den satt så in i…. så de grävde för att få loss den. Under lokalbedövning och fullproppad med painkillers… Spydde som en XXX efter det. Men ja… En helt annan story det där.
Tejpad… men ändå. Alltså jag blir själv rörd över vad man kan göra. Nu ska jag tejpa i 2-3 månader för att det ska läka och bli så fina ärr som möjligt.
“Jag vill verkligen säga att jag är väldigt nöjd och det ser så fint ut” sa jag till min kirurg. Så himla viktigt att tala om det tänker jag.
Ingen har två exakt likadana bröst, och bilden missvisar lite iom tejpen. För på mitt egna bröst har de snittat under och sen som ett nyckelhål runt bröstvårtan och gjort ett lyft.
T A C K S A M är jag att det gått så bra. Å det slog mig en sak häromdagen…
Jag kände det som att jag kom “lindrigt” undan när jag slapp strålningen… Hur kan man ens tänka så? Ingen kommer lindrigt undan i en cancerprocess… 5 operationer kanske man inte kan kalla så lindrigt heller.
Men 5 operationer senare är jag så återskapad man kan bli. Å än en gång tackar jag för den fantastiska vård vi har.
Nu är jag så här långt. Och den här veckan har verkligen varit nödvändig för att landa i allt. Nu är jag starkare igen.
Perfekt. Så klart är hon perfekt i mina ögon. Långa vackra ben, intensiva ögon och lena armar.
Hennes yttre speglar även hennes inre. Så klart är hon perfekt enligt mig.
Hon liksom jag gillar smink, stylingprodukter och kläder. Ytliga saker.
Men bara för att man gillar ytliga saker betyder det inte att man inte kan vara djup. Det ena utesluter inte det andra så att säga… Precis som fina Tina skrivit i det här inlägget.
Jag djupdyker ju ganska så rejält i känslor här på bloggen. Blottar mig och visar på rädslor, känslor och funderingar som jag bär på.
Men jag är ju en människa jag med. En som verkligen vill dela med mig av livets bottennapp, men även ingjuta hopp och framtidstro mitt i allt.
Även om jag har en helt oplanerad dag, som jag haft nu efter operationen, så har jag mina rutiner. Jag duschar, sminkar mig och fixar håret. Det skulle kännas alldeles för deppigt att se mig själv i morgonrock och håret på ända en hel dag.
Materiella önskningar
Å jag drömmer om ytliga saker såsom en viss lampa, Flowerpot (YAY!), fina mattor och nya kuddfodral. Jag älskar vårt soffbord designat av Dennis Marquart for OX Denmarq. Jätteytligt med ett soffbord. Tycker nån. Lika mycket älskar jag vänskapsknuten från Svenskt Tenn, som jag fick av maken i julklapp precis innan flytten hit till lägenheten.
Men ytliga saker kan ju också ha ett enormt värde för oss. Såsom att vänskapsknuten symboliserar oss, vår lilla familjetrio. Eller att bordet var ett drömbord som vi kunde köpa när vi sålde huset.
Just nu är det som att det kliar i mig. Saker jag tröttnat på och vill bli av med. Kläder jag inte känner för längre och som jag vill rensa bort.
Kunde jag skulle jag gå totalt bananas och shoppa nya mattor, kuddfodral, lampor, kläder and you know what 😉 Men det är klart att jag inte kan.
Avundsjuka verses Missunnsamhet
Däremot skulle jag I N T E M I S S U N N A någon annan att köpa sig det de vill. Att känna sig en smula avundsjuk och önska sig en märkesjacka är totalt mänskligt. Det kan jag lätt erkänna, men det är inget som äter upp mig. Ätit upp mig skulle det göra om jag började störa mig på dem som KAN köpa sig det de vill ha. Eller att jag störde mig på någon bara för att de köpte något och jag fick för mig att de skulle vara märkvärdiga för att de gör det.
Nej, jag är R I K på så galet mycket i mitt liv. Den där Thailandsresan som vi gjorde tillsammans var helt magisk! Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar tillbaka på alla härliga bilder därifrån. Och i mitten på maj ska vi ju förverkliga ännu ett resmål – N E W Y O R K!
Så det är klart att jag hade kunnat köpa nya kuddfodral istället. Men det är ju prioriteringar vi gör i livet.
Så. Det ena utesluter inte det andra. Och vi har ju ingen aning om hur mycket arbete eller annat som kan ligga bakom grannens nya bil. Förmågan att unna andra matriell lycka, eller vad det än är, är bra mycket sundare än missunnsamheten.
Jag gör mina val och du gör dina. Simple as that.
Kanske rensar jag ut lite saker för att kunna köpa nån ny grej. Det gör mig fortfarande inte till en “ytlig” personlighet. Vad det nu är för fel på det…
D J U P & Y T A – jag tror vi behöver båda, iaf gör definitivt jag det.
Fikat med en vän på Balck idag, över en liten intervju som kommer i en lokaltidning framöver.
Talade med min kontaktsköterska igår. Jag saknar gymmet och jag saknar träningen. Eftersom jag blev sjuk direkt när vi kom hem från Thailand så hann jag ju bara med ett pass innan det sen var dax för operation. På torsdag är det två veckor sedan operationen, men överkroppsträning måste jag avvakta med ett par veckor till. Jag får lov att prova spinning i slutet på veckan, så det tänkte jag göra 🙂 Var och gick raskt med lutning på gå-bandet idag och sen en stund i trappmaskinen.
Känslan av att svettas och göra kroppen fysiskt trött är något jag verkligen älskar! Det är inget som jag kunnat ta för givet, så när det klaffar och funkar gör det mig jätteglad och tacksam!
Idag lyssnade jag på podden Självklart. Den har jag lyssnat på ett bra tag. Självledarskap, självhjälp, mental utveckling – att träna mitt mentala mående.
Det är minst lika viktigt att svettas fysiskt som mentalt. Att våga ta hand om de tankar och funderingar som man har. För att nå en bättre balans och mer sinnesro, som jag skrev om igår.
Jag försöker dra lärdom av svårigheterna som drabbat mig i livet. Det är ju inte alltid så att bara för att något är svårt och jobbigt, så behöver det inte betyda att det var något dåligt. Om vi i stället tänker i termen erfarenheter för misslyckanden så kan det ju hjälpa oss att se lite nyktrare på saker. Och helt ärligt, nog är det också så att det är vår egen uppfattning och tro, att omgivningen ska dömma oss och tycka att vi misslyckas.
Då kanske man behöver tänka att man inte ska ta sig själv på alltför stort allvar. För få saker handlar ju om att det svävar mellan liv och död… Det ger ju oss ändå lite perspektiv tänker jag.
Det finns alltid grader i helvetet så att säga. Men om vi vågar ta ansvar för oss själva, och inte lägger så stor vikt vid att finna lösningen i att skuldbelägga någon annan, så har vi dragit lärdom av erfarenheten. Sluta häll hinkar av skuld över andra, det är som att slå på sig själv. Ingen kan rättfärdiga ett beteende genom att lägga skulden på någon annan. Det gör oss till mindre människor att inte våga blicka inåt och finna svaret inom oss själva varför vi känner som vi gör.
Ingen är perfekt och livet är ett livslångt lärande! Och jag tänker fortsätta umana mig själv fysiskt och mentalt, låta både kropp och själ svettas emellanåt.
Berätta gärna för mig vilka utmaningar som du står inför, och hur du funnit acceptans.
