Om att känna för L I V E T

Syrener i båthamnen längs dagens långpromenad

Jag passerar syrener på min promenad.
Tar tag i en kvist och sätter näsan intill blomklasen och drar in…
Doften är helt magisk.

Vi pratar om Livet och allt som hör därtill.
Jag hör fåglarna i dina träd och du hör dem som följer mig längs min promenad.
Under tiden går jag och du pysslar i din trädgård.
På olika platser men ändå nära.

Det spelar ingen roll var vi är, för vi vet var vi har varandra.
Det är det som är äkta vänskap.
Vi ifrågasätter inte varandra och vi låter alltid den andra prata klart.
För vi lyssnar och tar in.
Har modet att stanna kvar, även när de tunga och svåra ämnena dyker upp.
Vi räds inte.
Vi finner styrkan i att ventilera och låta livet ta plats.

Ibland kan vi prata i timmar. Tills vi får skavsår i öronen 😉
Och alltid återkommer vi till något som känns positivt och fint.

Vi har hittat hem.
Med det har vi hittat lugn och ro.

Jag smeker blommorna med min hand.
Tar djupa andetag och känner tilltro till framtiden.
Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, men tilliten har ändå funnits där.

Jag må vara naiv och blåögd, men jag finner mitt lugn i tilltron på livet.
Jag vågar vara närvarande och jag vågar känna efter.
Alla känslor är inte alltid angenäma, men när de fått sitt utrymme kan jag låta hoppet och godheten ta över.
Jag ror, men har alltid en brygga att angöra vid.
Ibland ute på öppet, stormande hav, för att sedan kunna återvända till den lugna hamnen.

Det är vår och fåglarna kvittrar.
Jag hör grusknastret under mina skor när jag går.
Jag känner glädje och värme inom mig.

”If life gives you lemons, make lemonade” – men nu har jag producerat så mycket lemonad så det borde räcka för många liv, kan jag tycka.
Men ingen av oss vet, och tur är väl det.
Men nu vill jag skåla i champagne igen!
Sådetså.

8 km promenad i strålande sol, ljumma vindar och prat med en vän jag håller så kär.
Jag väljer att vara GLAD, LYCKLIG och TACKSAM för det jag har.

Önskar Er den finaste onsdagen.
Varma kramar Anna

Om vad som hände för ett år sedan idag

Den 21 maj 2018 rakade jag av mig håret.
Min man hann komma hem från sin konferens på andra sidan jordklotet och jag hade kommit hem från sjukhusset efter en infektion efter första cytokuren.

Den 2 maj 2018 fick jag kur 1. Den 2 maj 2019 blev jag utskriven från sjukhuset efter ”smärtchocken” efter operationen.

Vad ska man säga… Det händer en hel del i livet.

Men idag har jag haft en fin dag. Jag har medverkat på något som gjort mig gott och kännt mig smärtfri.
Nu är det mer en ömhet och en känsla som är väldigt svår att beskriva. Det känns helt klart att jag har ett ”främmande föremål” inopererat i min kropp, men med tiden lägger sig även det, mer eller mindre.

Livet.
Det finns erfarenheter jag önskar att jag inte hade, men nu är det som det är.
Och är det något jag vill så är det att få leva fullt ut, så mycket jag bara kan.

Så. Ta hand om Er vänner.
Varma kramar Anna

Om att ta av förbandet och lättnaden av att ha klarat av dagens prövning

Vilken dag.
Drar nu till slut en suck av lättnad över att dagens prövningar är avklarade.
Steg in på gynavdelningen med skakiga ben. Höll mig tätt intill min man och kramade hans hand.
En sköterska kom och jag fick en tablett.
Jag blev väldigt väldigt trött, så jag blundade en stund.

Gynläkaren var väldigt bra och lugn. Hon förstod att jag var extremt orolig och nervös, så jag andades verkligen ut när undersökningen till slut var gjord.
Lite fler faktorer ska tas reda på, så ingreppet kommer isf att ske tidigast till hösten.
Så nu försöker jag lägga undan det en stund och fokusera på att bli hel i övrigt.

Förbandet är nu av och känslan är ganska märklig. Som en slags tyngd… Jättesvårt att förklara och jag är fortfarande väldigt öm.

Ikväll gick maken och jag ut och åt en bit mat. Bara mös och firade att jag fixat det så här långt, mot ganska många odds, i ärlighetens namn.

Nu klipper mina blå igen, så sängen kallar…
Hoppas NI haft en fin dag!

Varma kramar Anna

Lyckan ändå…att kunna ha en vanlig BH igen, och skillanden är inte så särskilt stor, så det behövs nog inte fyllas på så mycket till.

Om att det ibland är lite mycket på en och samma gång…

190518

Ena dagen kalasredo, nästa ett sammelsurium av tankar som snurrar…

Söndagen närmar sig sitt slut och jag vet att jag borde gå till sängs…
Men det där med att gå och lägga mig har blivit till något jag helst vill undvika…
Självklart gör jag det, men jag drar ut på det i det längsta.
Tills jag är så trött att jag knappt kan tänka klart.

Nätterna är inte min vän just nu.
Jag snurrar, kroppen ilar och jag går upp ett antal gånger för att stilla krypningarna i benen…

Imorgon blir jag av med förbandet. Det som suttit 24/7 i tre veckor. Som bara lossats på i mikropauser för att byta och tvätta, sen på igen och spänna åt såååå hårt…
Men imorgon får jag alltså ta av det… Känns nästintill overkligt.

Imorgon är även dagen för mitt förberedande besök på gyn inför
hysterektomin. Ingreppet jag ska göra för att ta bort livmoder och äggstockar.
Så hela dagen har jag varit lite frånvarande, orolig och energilös.
Det måste göras, men visst är det liiiite väl mycket nu.
För att jag i nästa tanke tänker att jag bara vill få allt gjort så jag kan börja leva igen…

Å så söstra mi… Som halkade på en bastubrygga och slog i så hon fick åka och röntga sitt knä… Kära värld, vad var meningen med detta…? Det såg fint ut på röntgen tack o lov… men så ont hon har söstra mi ❤

Så mannen min jobbar hemifrån imorgon så han kan följa med till gyn. Jag har fortfarande panikkänslor inför gynbesöken efter mitt breakdown där förra hösten…

Så.
Jag ska krypa ner bredvid min trygga, kärleksfulla make.
Veta att han ligger vid min sida, såsom han gör genom livet.
Så tacksam jag är att jag har min klippa.
Så tacksam för alla som finns för mig och oss genom allt som händer i livet.
För annars skulle vi inte orka ladda om gång på gång…

Natti natt säger jag… Imorgon eftermiddag hoppas jag att andningen ska vara något lättare. För att förbandet är av och undersökningen gjord.

Samtidigt undrar jag – är det nån som gjort en hysterektomi?
Hur känns det?… Snälla säg att det inte innebär en massa obehag.

Varm kram,
Anna

Om att vara med i ett tidningsreportage

Urklipp från dagens Bonusdel i vår lokaltidning

Bröstskolan – EN så viktig pusselbit i rehabiliteringen!
Där har utrymme funnits för alla tankar och känslor.
Vi har gråtit och vi har skrattat tillsammans.
Vi har delat oro och glädje med varandra.

Vi är ett gäng kvinnor med olika bakgrund, olika liv i olika åldrar.
Men vi har alla en gemensam nämnare: Bröstcancern.
För hur det än är så förenar sjukdomen oss.
Vi delar en upplevelse som gjort oss alla oerhört skakade och ledsna, men med fokus på Livet framåt.

Bröstskolan leds av en kurator tillsammans med två bröstsjuksköterskor.
Dessa tre kvinnor har en oerhört stor plats i allas våra hjärtan.
De är så betydelsefulla för oss och har alltid tid när vi behöver.

Värdet av att sprida det goda som vården ger är också så oerhört viktigt.
Jag har också bemötts på ett mindre fördelaktigt sätt på vägen, och det kommunicerar jag tillbaka så det kan åtgärdas.

Men bröstskolan är ett så fantastiskt gott exempel på när vården fungerar som bäst och det borde finnas för så många fler!
För jag är helt övertygad om att det finns en hel hop förvirrade själar som gärna skulle dela sina tankar och känslor med andra i samma situation.
För det är ändå något helande i att inte känna sig ensam i det man går igenom.

Ta hand om Er och ha en riktigt fin lördag!
Varma kramar,
Anna

Om pioner, datenight och en dotter på vift

Köpte lite vackra pioner när jag hade varit på sjukhuset häromdagen…

Pioner… Huuuur vackra är inte de?
Men jag kan ändå aldrig bestämma mig för vilken som är min absoluta favoritblomma, för det finns så många.
Men pioner ligger definitivt högt på listan 🙂

Har du nån favoritblomma?

Idag fullkomligen vräker regnet ner här…
Men ibland är det rätt mysigt tycker jag. Just när jag var ute och skulle hämta några paket och blev fullkomligen plaskblöt om fötterna, då var det mindre mysigt.
Men nu, när jag sitter inne i värmen och lugnet, då har jag glömt de blöta skorna och fötterna…

Vi ska ut en liten sväng om nån timme dock. Men det är bara runt knuten så det är inte särskilt långt.
Datenight står det i kalendern.
En restaurang som skulle ha lite afterwork, så vi går ut lite tidigare och äter lite, maken och jag.

Våran juvel är nämligen på lite vift. Hon är på väg till västkusten med en kompis och hennes mamma för lite roligheter 🙂
Det är första gången som hon är så långt bort utan oss.
Känns lite i mammahjärtat, men är så glad för hennes skull – för hon var sååååå pepp så klart 🙂

Så fredag.
Min syster följde med mig till sjukhuset, där jag fick träffa en bröstsköterska då jag fick ett smärtbakslag igår, samt att det såg så himla konstigt ut… Men allt var ok, det var snarare att förbandet suttit lite för lågt. Men nu är det åtspänt rejält igen… Några dagar kvar bara…
Tröttheten är något förlamande nu efter lite för många sömnlösa nätter, men annars är det fint.
Lunchat med en fin vän och promenerat genom otaliga vattenpölar!

Ha en fin fin fredagskväll!
Varm kram Anna

Om ups and downs

Dörrar öppnas och stängs…
Genom hela livet gör de det.
Och vi drar nya lärdomar som ger oss ny kunskap som både kan berika och såra.

Men ändå.
Även om det svider och gör ont så har vi tillägnat oss ny kuskap som leder oss genom livets labyrinter. Erfarenheter som till slut ändå berikar oss.

Jag vill inte begränsa mig, men jag har ibland inget val.
Jag vill inte begränsa mina nära och kära, men eftersom vi är på samma lag innebär det ibland att livet får se annorlunda ut.
Mot det som vi tänkt.
Det har vi nästan blivit experter på.

Men det har också gjort att när livet serverar godhet och glädje så njuter vi till fullo.

När min man igår fick frågan om några snabba ord om mig sa han:
Tacksam och kärleksfull ❤
Det kändes fantastiskt fint, för det är så oerhört viktigt för mig att det känns.
För självklart vill jag uttrycka min tacksamhet till honom och alla som finns för mig genom de dalar vi tar oss igenom.

Jag vet nu var jag känner mig trygg. Jag vet var jag kan visa hela min sårbarhet.
Jag vet nu att det är ok att säga att det är just nu stopp.
Hur mycket än huvudet vill så säger kroppen stopp.

Stolthet och envishet kan ibland sätta käppar i hjulet för mig då jag så förbaskat gärna hellre vill kunna själv. Jag vill inte be om hjälp, utan jag VILL klara det själv.
Men nu, när smärtan ibland är olidlig måste jag inse att det bara blir till galenskap och dumdristighet.

Bara den som varit i den situationen själv vet och förstår vad jag menar. Känslan av frustration över att inte kunna själv och att inse att backa ett steg inte alltid är ett nederlag. Det kan vara en insikt större än bakslaget i sig.

Så.
Dörrar öppas och dörrar stängs.
Men först när vi inser storheten i lärdomarna det gett oss, blir det just till det.
Det handlar även om att våga vara närvarande i det som sker, även om det är jobbigt och svårt. Men det är då vi kommer i kontakt med det allra innersta.
För en del tar det en livstid, för en del händer det aldrig, för en del kommer det tidigt.
Men valet är alltid vårt eget.

Med kärlek,
Anna

Om dagens sköterskebesök på kirurgen

Frid & Balansplatsen… där skall alltid kärlek råda ❤

Regnet slår mot rutorna och vinden viner…
Jag sitter och kurar i soffan och fryser som om det vore en kväll i november…
Men det är maj, och våren kom visst av sig.
Regnet behövs, så vi får ändå vara tacksamma för det.

Idag hade jag ett inplanerat besök på bröstmottagningen hos min fina kontaktsköterska. Himmel vilket lugn hon inger!
Hon är en person som på ALLA sätt och vis är på helt rätt plats.
Hon möter kvinnor dagligen på bröstmottagningen, och ingen dag kan ju vara den andra lik. Liksom ingen kvinna är den andra lik.
Hon är mjuk och vän och tar sig tid och ger svar på alla frågor. Det råder ingen stress, utan tiden är min.

Idag hade jag min syster med mig. Det var dax att titta till ingreppet och se så att allt såg fint ut. Jag var ganska nervös, för jag har inte ”täckt av” och tittat själv innan.
Försiktigt försiktigt tog hon bort förbandet och strapsen. Kände så att allt kändes normalt och tvättade rent med sårtvätt och satte nya straps.

För den som är känslig ber jag nu att scrolla vidare. För så här ser ett bröst under uppbyggnad ut:

Alla ärren på diagonalen är från tiden då jag hade en CVK (Central Venkateter), så dem får jag alltid leva med. Liksom alla pigmentsförändringar på huden.
Men som ni ser är det redan något som liknar ett bröst!
Jag trodde att det bara skulle vara som ett litet tonårsbröst typ, så för mig var det en positiv överraskning.
Och då kanske det inte är så märkligt att smärtan varit helt sinnessjuk. Nu är den hanterbar, men visst ikväll har jag lite mer ont igen.
BH och förband har tajtats till ytterligare och ska sitta till den 20 maj, sen behöver jag inte ha det dygnet runt längre.
Men nu vet jag hur det ska sitta så jag kan byta själv. Eller rättare sagt med hjälp, för det är svårt att dra åt så hårt själv.

Efter besöket åt vi en god lunch ute, söstra mi och jag. Sen har vi haft en riktigt mysig dag tillsammans. Hon & jag alltså. Vi är ett radarpar som älskar att umgås ❤

Kanske har nån nu satt kvällsthéet i halsen, å då ber jag om ursäkt.

Men jag har valt att vara totalt öppen och visa den absolut nakna sanningen.
För det är ju liksom så livet är. Om vi fortsätter dölja det djupa och svåra så kommer vi ju inte åt livet.
Jag vet att sanningen kan vara ack så skrämmande, men de som inte orkar med den behöver inte ta den till sig. Det är ju ett val man gör.

Nu ska jag göra mig en varm kopp myntathé, svepa filten närmare om mig och krypa närma mannen min. Var tvungen att ta en starkare värktablett som börjar verka här nu.

Ta hand om Er vänner!
Med kärlek,

Anna

Om Hudbibeln

”En present till dig Darling” sa min man när han kom hem från ett ärende.
Och i paketet fanns denna bok.
Hudbibeln, en bok som handlar om människans största organ som är just huden.
Vi vet idag massor om vad som är bra för magen och hjärtat exempelvis, men vi vet inte så mycket om hur vi på bästa sätt kan ta hand om vår hud genom våra levnadsvanor.

Jag som har problem med bindväven och hudens elasticitet kan ju finna många lärdomar i den här boken.
Det ska bli riktigt spännande att läsa den.

Alltså, han tänker på så mycket min man. Att min onormalt höga smärtnivå kan bero på avsaknad av elasticitet i min hud, och kanske kan då den här boken hjälpa mig och ge mig några svar.

Idag har jag träffat en kär fin vän ❤
Vi tog en lunch på stan och pratade om allt som hänt sedan sist.
Och ibland hade vi nog önskat att det inte hade hänt så mycket sedan sist…
Gullfian har hjälpt mig hänga upp lakan, för det klarar jag inte själv. Och hon har knutit mina skor, hjälpt mig med kappan och jag har hållt mig i hennes arm under en saaaaakta promenad.
Det är GULD värt med fina vänner ❤

Nu sitter jag insvept i en filt i soffan och fryser… Jag är trött och har ont.
Och ibland önskar man att Tingeling fanns på riktigt… För då hade hon vetat att Anna gillar att ha det dammtorkat och tvätten uppstruken… 🙂
Annars får det väl vara tills undertecknad har ork igen.

Over and out.
Ha en fin kväll!
Varma kramar Anna