Om baksmälla

Bild pa blue hortensia i guldkruka och two guldklot liggandes på fonterbrade

B. A. K. S. M. Ä. L. L. A.

För de flesta förknippat med ett tillstånd dagen efter en lite för ”blöt” kväll.
Jag kan definitivt sälla mig till skaran som mått riktigt uselt ”dagen efter” en kväll med för mycket alkoholhaltiga drycker.

Nu handlar det här inlägget inte om den sortens baksmälla, den kan jag återkomma till vid ett senare tillfälle.
Det här inlägget handlar om den sortens baksmälla jag själv genomgår just nu.
Den med alla tankar, känslor, rädslor och reaktioner som varvas om vartannat inom mig efter operationen.

Jag drog ner mössan, svepte halsduken tajt kring halsen och knäppte jackan så långt upp det gick.
UT UT UT – Jag måste andas frisk luft!
Så jag gick och lyssnade på senaste avsnittet av podden som handlar om kroppen.
Lyssnar gör du här:
Podcast
Acast
Spotify

Ögonen vattnades och jag svalde och svalde. Helst av allt ville jag bara ställa mig vid strandkanten och skrika rakt ut. Men av någon anledning vågade jag inte.
”För så göööör man ju bara inte…” eller hur?…

Fast kanske att vi skulle ta och göra det ändå? Vad skulle hända tror ni?
Den här operationsbaksmällan håller liksom i sig.
Det var som att jag gjorde ett maratonlopp innan, samlade all kraft jag kunde för att ta mig igenom operationen och nu har luften gått ur ballongen…

Smärtan är inte i närheten av den jag upplevde när jag satte in expanderprotesen i slutet på april förra året. Jag tror att jag förväntade mig ett liknande tillstånd, men det här är något helt annorlunda.

Varför gör jag då de här sakerna? Varför visar jag bilder på hur jag ser ut in på bara skinnet? Varför blottar jag mina innersta tankar, känslor och rädslor?

För att jag vill ha uppmärksamhet?
Om någon tror det och läser det här… Oj, så fel det är. Läs då gärna vidare så får jag förklara.

Jag vill skaka om. Jag vill väcka världen. Jag vill skapa debatt.
M E N
Framförallt vill jag tala till DIN och DIN och DIN… EMPATI.
Jag vill tala till era hjärtan och be om er emotionella uppmärksamhet.

Vi lever ETT liv med ett visst antal dagar till vårt förfogande. När man börjar räkna dagar blir det väldigt tydligt att livet inte är oändligt. Om jag skulle ha turen/lyckan att bli 90 år skulle jag ha 32 850 dagar (+ några dagar iom skott år) till mitt förfogande, av dem har jag nu nyttjat 16 790 dagar, dvs typ hälften.
Vad ska jag göra av resterade delen av de dagar jag har?
Och då vet vi alla att det finns verkligen INGA garantier när det gäller livet.

Ha detta i din tanke nu.
VAD i ditt liv skaver?
VAD är det som får dig att eventuellt må dåligt?
VAD skulle du vilja förändra?

Jag är förbaskat medveten om att jag har bara det här livet.
Ingen ska tala om för mig att jag inte är och har varit oändligt tacksam för det jag har och har fått.
Kontentan av vad syftet med mitt blottande är alltså…?

Precis.
Det är NU vi lever. Saker sker i våra liv som vi måste lära oss att förhålla oss till.
Jag skulle ju definitivt kunnat ikläda mig en gigantisk offerkofta och gå omkring som en bitter*** i resten av livet med allt jag varit med om.

MEN NEJTACK!

Jag är helt övertygad om att den koftan har varken passform och skulle klia något alldeles förfärligt.

Livet suger… Absolut. Men den dagen det tar överhanden förintar vi ju oss själva.

Jag är livrädd för många saker.
Men rädslorna får inte kotrollera mitt liv.
Jag vill däremot känna rädslan, förstå den och hantera den. Bli vän med den.

DU är chefen i ditt liv. Liksom jag är chefen i mitt.
Men om jag genom det jag skriver och visar kan få dig att bli berörd och reagera, då har jag lyckats med det jag gör.
DET är anledningen.

Livet är för kort för att slösa bort det på bitterhet och skuldbeläggande. För kort för att inte kunna förlåta och gå vidare. För kort för att inte leva.

Så nästa gång någon sträcker ut en hand, ber dig att se vederbörande eller säger förlåt…
Gör dig själv tjänsten att förlåta och gå vidare.
För vår tid på jorden är inte oändlig, vi kan inte slösa bort de dagar vi har genom att trampa omkring i svart geggamojja. Men valet är ju såklart ditt.

Öppna ditt hjärta för empati, kärlek och värme.

Det är den sortens baksmälla talar jag om. Att vara rädd för alla känslor som kommer efter en laddad situation man varit med om.
Tacklas du av nån sorts baksmälla?
Blev du omskakad av det här eller vad fick du för tankar när du läste detta?
Jag är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Med min uppriktiga värme och kärlek,
Anna

Om kärlekspåfyllning och tålamodsprövande

Ljuvlig bukett från min fina vän Ulrika.

”Nu kommer jag snart” stod det i sms:et och staxt därefter plingade det på dörren.
Vi satte oss vid köksön och åt lite brunch.
Lyckades veva ihop lite scones och klicka ut på en plåt (om man smälter smöret behöver man inte jobba ihop degen så värst, det gäller att hitta genvägar :-))

Vi har känt varandra lika länge som vi har varit mammor, men känt till varandra en bra stund innan dess. Så man kan nog säga att vi känner varandra V Ä L D I G T väl.

Hon är en vän som jag kan ringa mitt i natten, som jag kan gråta ut hos, som jag kan prata hål i huvudet på, som jag kan skratta med, som jag kan skoja med och som jag kan vara allvarlig med.

När magen var påfylld behövde vi lufta lungorna.
Ute sken solen fast vindarna härjade en del.
Men sol och rörelse var precis vad kroppen behövde.
Vi gick och gick.
Jag undrar om vi skulle få slut på samtalsämnen om man så satte oss på
en öde ö i en månad? * Ha ha ha*

Det är så tryggt att ha en vän som henne.
Å för en stund glömde jag bort det som skaver på kroppen min.

Här hemma har jag ju min man som pysslar och fixar med det mesta.
Som fick stanna hemma från kick-offen med jobbet för att se till sin fru.
Jaaa, det är kärlek det <3
Lyckliga mig alltså!

Han som också tröstar när tålamodet tryter…
För det gör det oxå.
När den där bh:n håller på att ta knäck på mig!
Som jag lever i 24/7 och ibland bara vill slita av så jag kan andas igen.
Men den ska sitta på för att hålla svullanden nere.
Det trycker, det kliar, det svider och det drar.
Idag lossade jag iaf på den för att se hur det ser ut. (och byta till en ren)
Det jag kan se ser iaf bra ut, har ju förband på bägge brösten efterom de skurit i båda.

Så ja.
Tålamodet brister emellanåt.
För att jag i nästa stund ska få dåligt samvete över att jag känner så.
Jag måste ju vara tacksam för att jag fått göra det här!
Jag har ju valt det själv!!

E L L E R…

Nej, så klart jag inte har.
I N G E N väljer själv att få cancer.
I N G E N väljer själv att ta bort ett helt bröst.
Omständigheterna gjorde att det blev så för mig.

Jag låter otåligheten skölja över mig. Hanterar frustrationen och prövningarna som kommer. Gör mitt bästa för att ta hand om känslorna.
Andras djupt och återvänder.
Lugnar mig igen.

Nej, det är ingen dans på rosor.
Men det är ett steg framåt.
Och jag gillar verkligen tanken på F R A M Å T.

Säg mig vänner, hur har er helg varit?
Ta hand om Er!

Varma kramar Anna

Om operationsbaksmällan och nytt reportage i Kvällsposten/Expressen

Idag ligger baksmällan som en mössa över hela mig.
Jag är trött och nickar till i soffan.
Försöker titta på något program på Play, men det blir osammanhängande eftersom huvudet är tungt och nickar mest hela tiden…

Maken är hemma och V A F :ar, så vi tar tagit en promenad efter lunch.
Det var typ så lång tid det tog att göra mig iordning idag. Sisådär tre timmar innan lunch.

Men jag behöver inte ta till det tunga artilleriet av smärstillande och det är ju
fantastiskt!
Men med förra operationen fortfarande fäsk i minnet känns det här SÅ mycket bättre.
Då när ambulansen fick komma för jag hamnade i nån slags smärtchock.

Det innebär slowmotiontempo just nu.
Varm choklad, the oldfashion way (fast jag byter ut socker mot honung) och dadelbollar.
Tänder ljus och kryper in under en filt för jag fryser så in i vassen.

Vill också T A C K A än en gång för all fin respons jag får.
För all feedback, värme, empati och omtanke.
Tack verkligen från djupet av mitt hjärta.

Uppmärksamheten jag får just nu, är viktig för mig ur det perspektivet, att jag vill visa att allt inte alltid är vad det ser ut att vara.
Vi behöver skapa empati i samhället och våga se varandra som medmänniskor.
Jag är en naiv individ som tror på det goda i livet.

Idag är det en artikel om mig i Kvällsposten/Expressen online:
https://www.expressen.se/kvallsposten/anna-46-hardtranade-en-manad-efter-cancern/?purchase=new_user

Till den här artikeln spelade jag in en liten film om mig själv, den hittar ni på min youtubekanal: annawahlstam.

För att läsa artikeln behöver signa upp sig för en prenumeration, men det kan man göra en månad gratis. Jag återkommer om artikeln även kommer i papperstidningen.

Nu önskar jag Er en riktigt fin fredagskväll!
Varma varma kramar Anna

Om att visa Före bilder

Det här är jag.
Ett ärligt och naket inlägg igen.

För än så länge kan ingen veta vad som döljer sig under den lilla förklädnad som jag har här… Bara den som vet vet…
Men jag bär det med mig varje dag.

Jag vill bara få dig att stanna upp en liten stund.
Tänka på att under varje skal döljer sig en människa med hjärta och själ.
Fylld av tankar och känslor.
Vissa förbjudna och ovälkomna sådana.

Det här är också jag.
Av bilder är det svårt att avgöra hur det verkligen ser ut.
Om man inte zoomar in och ser de vassa kanterna från expanderprotesen.
Den som idag skall bytas ut.
Den som kanske just i detta nu plockas ur min kropp och skärs loss från min vävnad.

Mitt egna bröst ska de lyfta.
Snitta underifrån och lyfta uppåt.
Så att det blir jämnare.

Just precis så här kan det se ut under en förklädnad och sminkad fasad.
Varje männsika bär på en historia.
Ett öde.
En miljon känslor.
En biljon tankar.

Nu är jag ändå så här långt.
Nu kan jag bara gå framåt och uppåt.
Jag ska komma igen efter det här med.
Med bättre förutsättningar i mitt bagage.

Kroppen och huvudet längtar efter träning!
Sakta ska vi ta oss dit igen.

Så klär vi på igen.
Ingen kan ana vad som döljer sig bakom fasaden.
Men jag vill tala om det.
Jag vill hedra alla som utkämpar krig av de olika slag.
Mot sjukdomar och svårigheter.
DU är inte ensam.
Tillsammans kan vi väcka världen.

Så tänk på.
Att det du ser är bara en del av sanningen.
Våga skala av och se hela människan.
Det finns så mycket mer bakom skalet.

”You must touch the heart to move the mind
When the mind is moved,
the heart is reached.”

– Grant Erhuanga –

Låt dig bli berörd.
Känn dina känslor och du kan förflytta ditt mindset.
Om du inte känner, hur ska du då kunna komma åt kärnan?

Så.
När jag vaknar upp igen har jag ett nytt skal.
Men jag är fortfarande Anna.

Med kärlek och värme,
Anna

PS: Jag ber er att dela mitt inlägg – för att röra vid hjärtat <3

Om positiva besked och en slags avidentifiering

Foto: Håkan Flank

Satt i ett möte och såg att det ringde…
Jag vet ju att det är från sjukhuset när det numret visas.
Känslan när man inte kan svara…

Som tur var slutade mötet bara strax efter och jag kunde ringa upp sköterskan.
Hon hade talat in på mitt mobilsvar att hon hade positiva nyheter och att jag skulle ringa upp henne.
”Jag har positiva besked, mammografin igår visade inte på några som helst förändringar.”
L Ä T T N A D.
Den lättnaden.
Obeskrivlig.

Det beskedet gjorde att jag kunde slappna av lite mer inför morgondagen.

Nu ska jag slappna av en stund, sen är det projekt avidentifiering.
Sminka av, nagellack bort, skrubba kropp från topp till tå med descutan…
Ett måstejobb.
Sen nån slags vila för kroppen… Så mycket sömn kanske det inte blir, men det gör inte så mycket.
Vi ska vara på plats 07:15 på operation imorgon och det är skönt att få en så tidig tid.

T A C K också alla fina för all värme och omtanke via olika kanaler.
Det värmer så otroligt.

Varma kramar Anna

Om navelpiercing och operationsfokus

Färgglada tulpaner och tända ljus…
Det är en så fin plats att sitta där på verandan, ljuset blir helt magiskt.

Måndag och tillbaka på jobbet igen.
Jag försöker arbeta mig igenom digitala högar…
Sen är det ändå så att jag kan ju prata även om jag kommer vara lite i en dimma de första dagarna efter operationen… Om jag skulle glömma något på jobbet menar jag.

För helt ärligt är det lite svårt att hålla fokus just nu.
Eller mitt fokus är bara på en sak och det är framförallt den stundande operationen.
Det är nu det ska bli klart.
Det är nu det sista ska fixas till.

Mina nerver är lite här och där. Att sövas är ändå att sövas.
Och jag somnar oftast in i tårar… För jag är rädd för att inte vakna igen, det är en kuslig känsla det där…
Men det blir bra, det vet jag i sinnet. Men känslor har vi ju alltid och de måste också få sitt utrymme…

Så kanske spretar jag lite dagarna som kommer.
Känslor åt alla håll och kanter.

Å idag då.
Då var det dax för juvelen att få sin navelpiercing.
Vem som var mest nervös?
Ja, det var helt klart mamman det 😉
Icke ett ljud kom det ifrån henne och det var klart på bara några få minuter.
Å hon e huuuuur nöjd som helst, det är ju liksom huvudsaken det 🙂

Nu ska jag ta och sjunka ner i soffan en stund.
Titta på något och tänka på något helt annat än operation.
Jag har ett inlägg förberett i huvudet inför den. Något som jag har gått och tänkt på väldigt länge.

Säg mig hur har året startat för er? Känns 2020 bra so far?

Ta hand om Er vänner!
Varma kramar Anna

PS: Imorgon släpps avsnitt 3 av podden – glöm inte att lyssna är ni gulliga <3

Om läkarbesök och operationstid

Tänk att vi har varit här ändå…
Det var verkligen två helt magiska veckor.
Å jag längtar redan tillbaka.
Till värmen, solen, maten, avkopplingen…

Ja, det känns liksom lite deppigt med den här eeeeeländiga viruset som tagit min kropp i besittning… Men har iaf varit hos läkaren idag och konstaterat att det inte är någon lunginflammation, det är nog mest slem som samlats i ”lungvägarna” och det var det som hördes. CRP låg normalt och då är det ju ingen infektion orsakad av en bakterie, SKÖNT!
Så det är vila och hålla tyst som är ordinationen just nu. Å frisk luft så klart 🙂

Å så ringde de från kirurgen idag! 🙂
De hade en operationstid redan den här veckan, men det hörde hon ju direkt att det inte var aktuellt. Men de hade även en nästa torsdag, så nu lägger jag allt hopp till att det ska bli av då. Tanken var ju egentligen att operationen skulle gjorts i höstas, men det funkade helt enkelt inte då. Men nu är jag redo och vill verkligen få det gjort.

Det som ska göras är att min expanderprotes ska bytas ut och det högra bröstet ”lyftas” så de blir mer jämna. Jag är på det klara med att det kommer INTE bli smärtfritt, men det är ju ändå en övergående smärta.

Imorgon är det dax för avsnitt två av podden hörrni!
Det vill ni inte missa, det är ett väldigt känslosamt avsnitt.

Varm kram Anna