Om att känna tacksamheten

Midsommardagen.
Det finns nog en och annan som mår lite mindre bra idag.
Det här med högtider är ju ganska laddat och det kan ju lätt bli lite för mycket av både det ena och det andra då.
Och visst har jag mått dåligt dagar som denna, men det är inget jag är stolt över.

Vi hade inte ett traditionellt Midsommarfirande igår.
Men vi hade det sååååå himla fint.
Vi åt en lättare lunch när vi kom fram och njöt av en makalöst vacker utsikt.

Sen bytte vi om till badkläder och gick till Spa:et på hotellet. Allt var så vackert och vi bara varvade ner.

Å tänk!! Fick fina fina bonusen att träffa vackra Tina och hennes man en stund. Mina två hjärtan var blöta, men jag hade inte blött ner mig så jag smet ut en stund för att få kramas och prata lite med dem en stund.

Tina alltså…❤
Det bor så mycket värme och kärlek i den här kvinnan.
Och hennes man likaså. Man förstår ju att de är ”meant to be”. Det är så vackert att se gnistan mellan människor oavsett hur länge de varit tillsammans.

Det är inte alla som förstår meningen med blogande, instagrammande och att ”blotta sig” på sociala medier.
Det HÄR är meningen och anledningen för mig. Lyckan och tacksamheten i att träffa människor som Tina. Lyckan och tacksamheten i all respons och feedback.

Att möta människor är det finaste jag vet.
Vi är alla olika, men ändå lika.
Att få ta del av andras tankar och känslor är så fint och oerhört värdefullt.

Jag väljer att vara ganska öppen, för jag tror på det.
Men tro mig, även om jag blottar mycket så är det långt ifrån allt…. Vissa saker är helt enkelt alldeles frö privat.
Livet är en berg- och dalbana, men det gäller att ta tillvara på det fina som fyller på för att orka med dalarna.

Å mina två. ❤
Att få dela minnen med dem.
Skapa upplevelser och fylla hjärtat med vackra minnen att tänka tillbaka på till.

Igår när vi satt och åt middag sa jag: Tänk så många människor det är här, och precis lika många livsöden. Ingen vet ju vad bordsgrannen har i sitt bagage.
Så viktigt att ha med sig den ödmjukheten inför att vi alla bär på olika ryggsäckar.

Idag höjer vi tempot – säkert till skillnad mot många andra * ha ha ha* (hoppas ni förstår glimten i ögat, jag dömer ingen) och åker vidare till Göteborg och ett besök på Liseberg!
Jag menar vi har ju för sjuttan en totalt karuselltokig tonåring 😉

Ha en fantastisk Midsommardag vänner!
Varma kramar Anna

Om att önska Fin Midsommar

Vi är på väg nu.
Till Tylösand och ett stilla Midsommarfirande för lilla familjen.
Vi gillar det här – att åka iväg tillsammans och bara vara.

Högtider kan ju innebära så stora förväntningar och pretentioner, men det viktigaste av allt är att göra det som känns bra.

Och det kan vara så att vi behöver landa i allt nu. Efter allt som hänt och allt som varit.
”Min” kurator har också talat om vikten av det. Vi är ju väldigt tajta sedan innan, men än mer nu. Vi TRE tillsammans, jag & maken, jag & dottern och maken & dottern. Att vi hittar på saker i de olika konstellationerna.
Som sagt, det gjorde vi redan innan – men vi värdesätter det ännu högre idag.

Så det blir ett stilla firande i år. Ikväll blir det den rosa drömkjolen och en topp med spetsärm på.

Ta hand om Er och varandra!
Kramas och via kärlek lite extra – vem behöver inte alltid en kram liksom? ❤

Med mycket K Ä R L E K och Varma Kramar
önskar jag Er en riktigt
Fin Midsommar! ❤

Om tabun, skuld och skam

Jag lyssnar och tar in deras ord.
En promenad kan innebära så mycket.
En promenad som kan ge mig insikter och lärdomar jag får så stor nytta av.
De pratar om saker vi många gånger anser är tabu.

Det råder många och delade meningar kring självhjälpsböcker och sätt att tillgodose sig kunskap i självledarskap.
Jag väljer att ta del av det som känns viktigt för mig på livets promenad.

Jag vill få förståelse för mina egna, men även andra människors reaktioner.
Under många och långa tider har jag levt med att skuldbelägga för mig för såååå mycket saker.

Som att det var mig det var fel på då den där mannen bedrog mig å det grövsta.
Att jag inte räckte till och inte var bra nog – för han sökte ju någon annan.
Jag levde med både skuld och skam.
Skuld i att jag borde ha kunnat förhindra och kunnat se vad som skedde.
Skam för att jag blev bedragen och den förnedrade känslan i det.

Jag har förlåtit mig själv för de känslorna och gått vidare.
Men jag har alltid varit tacksam för allt stöd jag fick, och har aldrig tagit det för givet.
Det krävdes även en hel del terapitimmar för att kunna acceptera och gå vidare.

Att bli sjuk innebär även det en hel del skuldkänslor. Tankar som:
Har jag levt fel för att drabbas av cancer två gånger?

Jag röker inte.
Jag missbrukar inte alkohol, men visst dricker jag alkohol då och då.
Jag äter så bra jag kan och det jag känner att min kropp mår bra utav.
Jag rör på mig dagligen och tränar väldigt allsidigt.

Jag har förlåtit mig själv för de skuldkänslorna.
Det är inte mitt fel att jag blivit sjuk och jag kan inte leva mitt liv som att jag är skyldig till något.
Jag har haft en väldig otur helt enkelt.

Vi lever och gör bara så gott vi kan.
Men vi har alla olika förutsättningar och förväntningar.
Det jag helt har slutat med är att bygga förväntningar på andra – de kan HELT omöjligt veta vad jag bakar ihop för förväntningar i mitt huvud, OM jag inte talar om det förstås.

Det är lättare för oss själva om vi gör saker villkorslöst, för då blir vi inte besvikna om någon annan agerar på ett annat sätt än det som vi själva hoppats på.
Och våra känslor äger vi alltid rätten till själva.
Det finns ingen som tänker eller känner så som jag.
Det har förenklat livet för mig att tänka så.

Dessutom är jag kanske både blåögd och naiv, men jag utgår alltid ifrån att andra vill väl och menar väl.

Som min man och jag. Vi har liksom gjort våra år av att ”bråka ihop oss” som Mia Törnblom uttrycker det.
Vi har gått i alla fällor och haft långa och många utdragna diskussioner kring hur vi tycker att saker och ting ska/borde göras.
Nu har vi liksom bara landat i att det är så onödigt att gräla om sådana saker och gör det för varandra. Min man vet vad som är viktigt för mig och jag vet vad som är viktigt för honom.

Likväl som vi kan prata länge och väl om livet och allt som sker, så kan vi precis lika gärna bara sitta tysta tillsammans i soffan och kolla på en serie. Alltid nära nära ❤

Så jag tänker att det är viktigt att vi är trygga i oss själva och veta vad vi tycker är viktigt i livet. Och att vi är ödmjuka.
Men gudarna ska veta att det är inte lätt att alltid känna så.
Vi är ju alla olika och vi kan inte tycka lika om precis allting. Men det måste vara ok att tycka och känna olika.

På en skylt utanför vår grind står det:
DU ÄR EN FIN MÄNNISKA

Jag tänker att det är stora och viktiga ord att ta med oss. För ju mer vi lär känna oss själva, ju mer vet vi hur vi vill leva våra liv.

Tänk att det är en vacker tisdag i juni. I min stad skiner solen och jag väntar på att maken och dottern ska komma hem.
Ikväll ska vi ut och äta med våra fina vänner.

Ta hand om Er och ha en riktigt vacker kväll!
Varma kramar Anna

Just det… Podden jag syftar på heter Självklart och har gett mig så otroligt många bra verktyg på livets promenad.

Om…

Om en ljuvlig bukett inslagen i ett vackert paket
Om solen som värmer min kind
Om stegen på knastrande grus
Om tårar på din axel
Om värme från din kram
Om ömhet från din blick

Om oron om natten
Om handen i min
Om omtanken i ett meddelande
Om ett samtal från en älskad

Om skönheten i livet
Om livet vi inte ska ta för givet
Om dansen på ett golv
Om kramen klockan tolv

Om doppet i havet
Om familjen som är navet
Om känslan av trygghet
Om livets myckenhet

Om berg och dalar
Om orden du uttalar
Om kropp och själ
Om tankar som snurrar

Om allt vore gott
Om allt vore godhet
Om allt gjordes av kärlek
Då hade vi löst livets gåta.

Med kärlek & värme,
Anna

Om att göra så gott man kan med det man har

Solen sken från en klarblå himmel.
Vi satt en gäng tjejer samlade på en brygga i idyllen Ekenäs, där vi tidigare bodde.
Vi hade sommaravslutning med ”pysselgruppen” – ja somliga av oss pratar mer än vi pysslar… hrrrmmm, gäller definitivt undertecknad 😉

Vi satt på filtar och skålade i bubbel (inte jag då som körde, men ni fattar 🙂
I september åker vi på tjejresa igen, och det ska bli så härligt! Vi sparar några hundra varje månad till ett gemensamt konto och så åker vi nånstans vartannat år.

Samtalsämnena pendlar om allt mellan himmel och jord.
Den här gången var det lite ledsamheter då två av dem berättar att de ska separera, och vi grät tillsammans. Vi pratade om livet och allt som kan hända. Då säger en att hon tyckte att jag hanterat mina motgångar med en slags gränslös kraft.
Det brister för mig och tårarna rinner.

Men jag är trygg och kan låta tårarna trilla. För att vi i nästa stund kan skratta tillsammans.

Det är en kraft i att våga visa sig svag likväl som att orka vara stark.
Vi är alla olika och besitter fantastiska egenskaper allesammans.
Ingen av oss kan tillgodogöra alla, men jag tror att det viktigaste av allt är att vi är sanna mot oss själva.

”Det är för oss solen går upp, lyser som guld för kärlekens skull”

Jag tror på att den lyser på alla och envar av er där ute.
För alla som vill.

Jag har valt att inte bli bitter. Det äter upp människor.
Sen kan jag bli gränslöst ledsen och förtvivlad ibland, men det är inte samma sak som att bli bitter.
Livet serverar buffér av motgångar, men jag vägrar låta dem äta upp livet jag lever.
För jag har bara ett liv – Du har bara ett liv – Det är verkligen onödigt att slösa bort det.

Ha nu en riktigt fin tisdagskväll vänner!
Varma kramar Anna

Om att ta nästa steg

Söndagen går snart över i måndag och jag borde verkligen gå till sängs…
Har tittat på en film för att avleda tankarna något.

Jag är nervös och smått orolig, men samtidigt inställd på att fortsätta.
Imorgon eftermiddag är det dax för första påfyllningen av expanderprotesen.
Jag vet att bästa finaste sköterskorna är där. De som är lugna och ger mig mod att våga.

Vi har haft några fina lediga dagar nu. Samlat energi på olika vis.
Försökt förleda oro och sorg inför olika saker.

Så tacksam för min lilla familj.
Som dessa stunder av lycka när vi alla tre är samlade i köket och lagar mat tillsammans. Spelar musik och mannen och jag busdansar.
Ser lyckan i mitt barns ögon över kärleken vi har.
Å lyckan vi känner över att få vara föräldrar till just henne.

Livet är svårt många gånger, men de tre musketörerna håller ihop.
Livet är svårt, men vi måste fokusera på det goda som det ger.
Alltid tro på att godhet och sanning är den rätta vägen för oss.

Så stegen kommer var staplande in på kirurgen imorgon.
Men allt blir bra.
Jag är ju trots allt här och har kommit så här långt.

Och till alla som alltid finns och stöttar och peppar, tro aldrig annat än att jag är tacksam för det.

Ett steg i taget så går det framåt.

Ta hand om Er!
Med kärlek,
Anna

Om att skicka en Morsdagshälsning från Hvar, Kroatien

Stari Grad, Hvar Kroatien

Skickar en liten hälsning så här på Morsdag från ett vykortsvackert Kroatien.
Vi anlände hit till Stari Grad på ön Hvar igår eftermiddag. Då sken solen och det var varmt och skönt. Det är helt makalöst vackert här.
Idag har vi moln och lite regn, så vi har promenerat omkring här i Stari Grad, ätit en supergod pizza och fotograferat de vackra omgivningarna.

Vi fick det fina armbandet #waroncancer i Morsdagspresent. Sååååå fint!!
Det finns även i silver och rosé.

Överallt dessa vackra gränder…

Igår kväll åt vi en härlig middag på en urmysig restaurang precis i närheten av där vi bor.
One Big Happy Family ❤

Önskar Alla Fina Mammor, oavsett var de finns, i hjärtat bär vi ju dem alltid med oss, en Riktigt Fin Kväll!

Varma Kramar Anna


Om att känna för L I V E T

Syrener i båthamnen längs dagens långpromenad

Jag passerar syrener på min promenad.
Tar tag i en kvist och sätter näsan intill blomklasen och drar in…
Doften är helt magisk.

Vi pratar om Livet och allt som hör därtill.
Jag hör fåglarna i dina träd och du hör dem som följer mig längs min promenad.
Under tiden går jag och du pysslar i din trädgård.
På olika platser men ändå nära.

Det spelar ingen roll var vi är, för vi vet var vi har varandra.
Det är det som är äkta vänskap.
Vi ifrågasätter inte varandra och vi låter alltid den andra prata klart.
För vi lyssnar och tar in.
Har modet att stanna kvar, även när de tunga och svåra ämnena dyker upp.
Vi räds inte.
Vi finner styrkan i att ventilera och låta livet ta plats.

Ibland kan vi prata i timmar. Tills vi får skavsår i öronen 😉
Och alltid återkommer vi till något som känns positivt och fint.

Vi har hittat hem.
Med det har vi hittat lugn och ro.

Jag smeker blommorna med min hand.
Tar djupa andetag och känner tilltro till framtiden.
Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, men tilliten har ändå funnits där.

Jag må vara naiv och blåögd, men jag finner mitt lugn i tilltron på livet.
Jag vågar vara närvarande och jag vågar känna efter.
Alla känslor är inte alltid angenäma, men när de fått sitt utrymme kan jag låta hoppet och godheten ta över.
Jag ror, men har alltid en brygga att angöra vid.
Ibland ute på öppet, stormande hav, för att sedan kunna återvända till den lugna hamnen.

Det är vår och fåglarna kvittrar.
Jag hör grusknastret under mina skor när jag går.
Jag känner glädje och värme inom mig.

”If life gives you lemons, make lemonade” – men nu har jag producerat så mycket lemonad så det borde räcka för många liv, kan jag tycka.
Men ingen av oss vet, och tur är väl det.
Men nu vill jag skåla i champagne igen!
Sådetså.

8 km promenad i strålande sol, ljumma vindar och prat med en vän jag håller så kär.
Jag väljer att vara GLAD, LYCKLIG och TACKSAM för det jag har.

Önskar Er den finaste onsdagen.
Varma kramar Anna

Om vad som hände för ett år sedan idag

Den 21 maj 2018 rakade jag av mig håret.
Min man hann komma hem från sin konferens på andra sidan jordklotet och jag hade kommit hem från sjukhusset efter en infektion efter första cytokuren.

Den 2 maj 2018 fick jag kur 1. Den 2 maj 2019 blev jag utskriven från sjukhuset efter ”smärtchocken” efter operationen.

Vad ska man säga… Det händer en hel del i livet.

Men idag har jag haft en fin dag. Jag har medverkat på något som gjort mig gott och kännt mig smärtfri.
Nu är det mer en ömhet och en känsla som är väldigt svår att beskriva. Det känns helt klart att jag har ett ”främmande föremål” inopererat i min kropp, men med tiden lägger sig även det, mer eller mindre.

Livet.
Det finns erfarenheter jag önskar att jag inte hade, men nu är det som det är.
Och är det något jag vill så är det att få leva fullt ut, så mycket jag bara kan.

Så. Ta hand om Er vänner.
Varma kramar Anna