Om att visa lite från Parisresan

Jag fullkomligen älskade arkitekturen i Paris… Det var inte många ”fula” byggnader där inte.

Till tonerna av lite fransk cafémusik i högtalaren började jag bläddra lite i våra bilder från Paris.
Tänkte att jag skulle göra en fotobok för omväxlings skull, blir ju sällan att man gör något av sina foton numer utan man har dem bara i ett digitalt bibliotek.

Hur gör ni?
Gör ni fotoalbum ”the old fashion way”, fotoböcker eller något annat?

Jag slogs av hur jag fullkomligen älskade arkitekturen och stämningen i Paris.
De vackra vita stenhusen, med blå portar och fönsterluckor… Så vackert!

Maken och dottern undrade till slut hur många blå portar jag skulle ta kort på? 😉
Men jag fick en tanke om att jag skulle förstora ett sådant foto till ett Parisstilleben på vår byrå i hallen.

Vyerna var hisnande… Och det var hus precis överallt!
Även om det är en så stor stad så är ju allt uppdelat i mindre delar, så det kändes ändå väldigt gemytligt – för att vara en så stor stad menar jag.

Sacre coeur…

Vi promenerade en del hel… För man vill ju inte missa något.
Sacre coeur är en magnifik kyrka och stämningen där inne var verkligen helig.
Och folk fullkomligen valfärdade dit.

Kikare… där kunde man titta närmare på vackra Paris…
Sacre coeur

Det var delar från vår andra dag i Paris… Men det kommer mera.
Å jag kan säga att redan i transfern på väg till flygplatsen, när vi skulle åka hem, sa jag:
”Kan vi inte åka tillbaka hit?” Varpå dottern sa att då får ni åka själva 😉
Och det kan jag tänka mig… Om några år, bara han och jag i Paris ❤

Denna tisdag skiner solen över Kalmar och förhoppningsvis är det lite varmare än igår… Brr, då var vindarna iskalla så jag har dubbla jackor och handskar på mig…
Sen var jag helt nockad igår kväll… Redan halv åtta började jag nicka till i soffan… Så klockan var bara halv tio när jag hade bäddat ner mig för natten.
Än så länge känns det bättre idag och jag försöker nu plocka bort de starka smärtstillande tabletterna. Men än så länge har jag inte klarat mig en hel dag tyvärr.
Men små steg framåt så, eller hur.

Imorgon ska jag träffa en sjukgymnast. Det är lätt att överkompensera i det här läget och jag behöver hjälp för hur jag kan träna och mjuka upp mig igen.

Ta hand om Er och ha en fin tisdag!
Varma kramar Anna

Om att ha fixat 2/3

Vårt vardagsrumsfönster… Nu får man nästan ha stängt 24/7… pollen, överallt pollen……

Vi städade igår, maken och jag.
Töserna, dvs dottern och hennes kusin, som bott här i helgen ❤ – så härligt, drog till kusinens farmor och tog hand om deras djur. De älskar att åka dit och ta hand om lammungar och promenera med deras hundar.
Å nu är de ju så stora att de åker buss själva!
Tiden går så fort… Rätt vad de är tar de bara bussen och är borta i flera timmar.
Samtidigt är det ju också skönt att ha så självgående kids 🙂

Maken och jag skulle ju som sagt städa med, så de hade det definitivt roligare där 😉
Det tog mig väl nästan hela dagen att dammtorka… Tänk vad perspektiv man får på saker och ting. Saker som i ”vanliga fall” går på ett knix, tar nu minst trippelt så lång tid.
MEN.
Det är övergående och jag vill.

Blev alldeles rörd när jag skulle gå till sängs igår och skrev små lappar till min man.
Jag är så innerligt T A C K S A M för att min man förstår hur viktigt det är för mig att ha det rent och iordning omkring mig.
Det ger mig lugn.

Sen hjälpte han mig att se över såret och byta och dra åt förbandet.
Det är idag 2 veckor sedan operationen och det går framåt.
Sakta, men framåt är alltid framåt.
Det innebär att jag klarat 2/3 av tiden med bh och förband taaaaaaaaaaajt över bysten. En vecka kvar, sen behöver det inte sitta på 24/7.

Så.
Han den läkaren som ifrågasatte om jag skulle fixa det…
Till honom kan jag meddela att det kan jag. Jag kan uthärda mycket om jag bestämt mig för jag är tjurigt envis.
När jag har bestämt mig så har jag.

Måndag morgon.
Ny vecka.
Solen skiner.
Jag har tid hos bästa frissan.
Sen ska jag träffa min syster.

Det blir en bra dag. Jag får putsa till vildrufset, som tack och lov växer så det knakar.
Tillsammanstid med söstra mi, en promenad i friska luften. Kanske tom en liten picknick, vem vet.

Så.
Tacksam för helgen som gått.
Smärtan är inte lika intensiv och 2/3 är avklarat.

Ta hand om Er och ha en fin måndag!
Varma kramar,
Anna

Om ups and downs

Dörrar öppnas och stängs…
Genom hela livet gör de det.
Och vi drar nya lärdomar som ger oss ny kunskap som både kan berika och såra.

Men ändå.
Även om det svider och gör ont så har vi tillägnat oss ny kuskap som leder oss genom livets labyrinter. Erfarenheter som till slut ändå berikar oss.

Jag vill inte begränsa mig, men jag har ibland inget val.
Jag vill inte begränsa mina nära och kära, men eftersom vi är på samma lag innebär det ibland att livet får se annorlunda ut.
Mot det som vi tänkt.
Det har vi nästan blivit experter på.

Men det har också gjort att när livet serverar godhet och glädje så njuter vi till fullo.

När min man igår fick frågan om några snabba ord om mig sa han:
Tacksam och kärleksfull ❤
Det kändes fantastiskt fint, för det är så oerhört viktigt för mig att det känns.
För självklart vill jag uttrycka min tacksamhet till honom och alla som finns för mig genom de dalar vi tar oss igenom.

Jag vet nu var jag känner mig trygg. Jag vet var jag kan visa hela min sårbarhet.
Jag vet nu att det är ok att säga att det är just nu stopp.
Hur mycket än huvudet vill så säger kroppen stopp.

Stolthet och envishet kan ibland sätta käppar i hjulet för mig då jag så förbaskat gärna hellre vill kunna själv. Jag vill inte be om hjälp, utan jag VILL klara det själv.
Men nu, när smärtan ibland är olidlig måste jag inse att det bara blir till galenskap och dumdristighet.

Bara den som varit i den situationen själv vet och förstår vad jag menar. Känslan av frustration över att inte kunna själv och att inse att backa ett steg inte alltid är ett nederlag. Det kan vara en insikt större än bakslaget i sig.

Så.
Dörrar öppas och dörrar stängs.
Men först när vi inser storheten i lärdomarna det gett oss, blir det just till det.
Det handlar även om att våga vara närvarande i det som sker, även om det är jobbigt och svårt. Men det är då vi kommer i kontakt med det allra innersta.
För en del tar det en livstid, för en del händer det aldrig, för en del kommer det tidigt.
Men valet är alltid vårt eget.

Med kärlek,
Anna

Om dagens sköterskebesök på kirurgen

Frid & Balansplatsen… där skall alltid kärlek råda ❤

Regnet slår mot rutorna och vinden viner…
Jag sitter och kurar i soffan och fryser som om det vore en kväll i november…
Men det är maj, och våren kom visst av sig.
Regnet behövs, så vi får ändå vara tacksamma för det.

Idag hade jag ett inplanerat besök på bröstmottagningen hos min fina kontaktsköterska. Himmel vilket lugn hon inger!
Hon är en person som på ALLA sätt och vis är på helt rätt plats.
Hon möter kvinnor dagligen på bröstmottagningen, och ingen dag kan ju vara den andra lik. Liksom ingen kvinna är den andra lik.
Hon är mjuk och vän och tar sig tid och ger svar på alla frågor. Det råder ingen stress, utan tiden är min.

Idag hade jag min syster med mig. Det var dax att titta till ingreppet och se så att allt såg fint ut. Jag var ganska nervös, för jag har inte ”täckt av” och tittat själv innan.
Försiktigt försiktigt tog hon bort förbandet och strapsen. Kände så att allt kändes normalt och tvättade rent med sårtvätt och satte nya straps.

För den som är känslig ber jag nu att scrolla vidare. För så här ser ett bröst under uppbyggnad ut:

Alla ärren på diagonalen är från tiden då jag hade en CVK (Central Venkateter), så dem får jag alltid leva med. Liksom alla pigmentsförändringar på huden.
Men som ni ser är det redan något som liknar ett bröst!
Jag trodde att det bara skulle vara som ett litet tonårsbröst typ, så för mig var det en positiv överraskning.
Och då kanske det inte är så märkligt att smärtan varit helt sinnessjuk. Nu är den hanterbar, men visst ikväll har jag lite mer ont igen.
BH och förband har tajtats till ytterligare och ska sitta till den 20 maj, sen behöver jag inte ha det dygnet runt längre.
Men nu vet jag hur det ska sitta så jag kan byta själv. Eller rättare sagt med hjälp, för det är svårt att dra åt så hårt själv.

Efter besöket åt vi en god lunch ute, söstra mi och jag. Sen har vi haft en riktigt mysig dag tillsammans. Hon & jag alltså. Vi är ett radarpar som älskar att umgås ❤

Kanske har nån nu satt kvällsthéet i halsen, å då ber jag om ursäkt.

Men jag har valt att vara totalt öppen och visa den absolut nakna sanningen.
För det är ju liksom så livet är. Om vi fortsätter dölja det djupa och svåra så kommer vi ju inte åt livet.
Jag vet att sanningen kan vara ack så skrämmande, men de som inte orkar med den behöver inte ta den till sig. Det är ju ett val man gör.

Nu ska jag göra mig en varm kopp myntathé, svepa filten närmare om mig och krypa närma mannen min. Var tvungen att ta en starkare värktablett som börjar verka här nu.

Ta hand om Er vänner!
Med kärlek,

Anna

Om Hudbibeln

”En present till dig Darling” sa min man när han kom hem från ett ärende.
Och i paketet fanns denna bok.
Hudbibeln, en bok som handlar om människans största organ som är just huden.
Vi vet idag massor om vad som är bra för magen och hjärtat exempelvis, men vi vet inte så mycket om hur vi på bästa sätt kan ta hand om vår hud genom våra levnadsvanor.

Jag som har problem med bindväven och hudens elasticitet kan ju finna många lärdomar i den här boken.
Det ska bli riktigt spännande att läsa den.

Alltså, han tänker på så mycket min man. Att min onormalt höga smärtnivå kan bero på avsaknad av elasticitet i min hud, och kanske kan då den här boken hjälpa mig och ge mig några svar.

Idag har jag träffat en kär fin vän ❤
Vi tog en lunch på stan och pratade om allt som hänt sedan sist.
Och ibland hade vi nog önskat att det inte hade hänt så mycket sedan sist…
Gullfian har hjälpt mig hänga upp lakan, för det klarar jag inte själv. Och hon har knutit mina skor, hjälpt mig med kappan och jag har hållt mig i hennes arm under en saaaaakta promenad.
Det är GULD värt med fina vänner ❤

Nu sitter jag insvept i en filt i soffan och fryser… Jag är trött och har ont.
Och ibland önskar man att Tingeling fanns på riktigt… För då hade hon vetat att Anna gillar att ha det dammtorkat och tvätten uppstruken… 🙂
Annars får det väl vara tills undertecknad har ork igen.

Over and out.
Ha en fin kväll!
Varma kramar Anna

Om att skapa sig ett uppdrag varje dag

Ett uppdrag om dagen.
Så ser min strategi ut just nu.
Ett uppdrag som gör att jag behöver ta mig ut och göra något.

Allt går i ett tempo som är så långt ifrån min personlighet man kan komma.
Men det är det tempo som min kropp just nu förmår.

Dagens uppdrag bestod i att införskaffa mig min nattkräm, men även något till min mage.
För inte nog med att man blir glömsk, trött, slö, vimmelkantig och avtrubbad av ”painkillers”, magen tar stryk också.
Har nu provat de flesta preparat och huskurer som finns för att få igång magen, men det går så där…. Är så uppblåst att jag knappt får på mig mina byxor längre… När jag är hemma funkar bara mjuka kläder.
Det är ingen modeshow just nu kan jag lova…

Så. Jag hade inhandlat det jag skulle, inklusive en flaska flourskölj och skulle bära hem dessa tre saker i en påse.
Det gick inte.
Det. Gick. Bara. Inte.
Det skar som knivar i mitt bröst och jag fick ställa ner den lilla påsen och ringa efter min dotter och hennes kusin, som var i närheten.
De 2-300 metrarna hem var fasansfulla.
Men vilken tur att de små juvelerna fanns till hands.

Så dagens uppdrag bestod även i dagens läxa.
Inte inte inte bära något som väger tyngre än en fjäder…typ.

En vecka har passerat sen operationen och det är bara att se tiden an.
Tålamodet som återigen prövas.
Inte min starkaste gren som helst vill ha saker gjorda igår…

Men,
TACK, TACK från djupet av mitt hjärta för all Er värme och kärlek.
Omtanken betyder så otroligt mycket och jag är extremt ödmjuk inför all den värme som väller in.
T A C K ❤

Varma kramar Anna

Om att ladda om, om och om igen

Tändsticksasken – ett minne från vår härliga vistelse i vackra Paris

Igår kände jag mig som ett vrak.
Tårarna brann och rann mest hela dagen.
Det kändes eländigt och förbannat orättvist.

Sådana dagar har de flesta av oss.
Dagar då vi gråter över större eller mindre katastrofer som inträffat.
Som jag brukar säga, mitt liv har hitintills bestått av tre stora trauman och en del katastrofer däremellan.

Jag gjorde mitt bästa för att sminka över den desperation som mitt ansikte utstrålade.
Tog en liiiiten runda på stan med dottern för att handla lite till kvällens middag. För jag behövde komma ut.
En runda som i normala fall kanske skulle ha tagit en halvtimme tog mer än två timmar.
Satte mig i soffan och grät när vi kom hem.

För att muntra upp mig gick vi in på vår Rituals butik (känner tjejerna ganska väl där då jag och min syster är några av deras bästa stamkunder) för att köpa ett doftljus.
”Å heeeej”, säger en av de gulliga tjejerna som jobbar där och jag ser hur hon riktigt hoppar till när hon ser mig…. ”Hur mår du egentligen?”
Känner hur tårarna gör mina ögon blanka och håller mig i dotterns arm… Berättar att jag är nyopererad och därför ser ut som ett vrak.
”Du ser verkligen inte pigg ut…”
Hon är så söt och vi pratar en stund och så går vi hemåt med ett doftljus i en påse.

Doftljuset cherry blossom och rice milk sprider en lugnande väldoft i vårt vardagsrum…

Jag skriver inte det här för att nån ska tycka synd om mig.
Jag skriver för att jag tror att det är så viktigt att vi vågar fråga och vågar lyssna.

Det är helt tillåtet att vara ledsen ibland.
Det är helt tillåtet att inte orka vara positiv och glad.
Det är helt tillåtet att inte orka njuta av småsaker.

För ibland suger livet rejält. Eller som Mia Törnblom säger ”Livet suger regelbundet”.
Och då tror jag att man får låta det vara så. Inte sopa under mattan eller fejka en glättighet för att ”skona” andra.
Vi har ansvar för oss själva och vår egen hälsa, inte för alla andras välmående eller att det skulle passa att vi bara sa att allt var bra för att inte vara någon annan till last.
Den som inte orkar, vill eller kan ta till sig av livets downs kan ju helt enkelt bara *på ren svenska* skita i det jag skriver.
Jag skriver för min skull, inte för att gör andra till lags.

Det har blivit till en styrka hos mig. En styrka som jag hämtar kraft ur.
Att det är ok att kräla i geggamojjan och gråta av förtvivlan.
Att det är ok att känna att just idag känns det skit, jag behöver inte tänka nästa steg eller nästa dag. Jag tillåter mig att vara i det som är där just då.

Av just ovan nämnda anledning finner jag kraft att ladda om.
”Better days will come” som en vän skrev.

Men vi ska aldrig stänga inne våran ångest, rädsla eller oro. Låt den ta den plats den behöver, annars kommer den för alltid gnaga att inom dig. Ouppklarade katastrofer förblir just det.

Jag räknar dagar tills återbesöket hos min bröstsköterska. T O R S D A G – då äntligen får de lätta på förbandet.
Förbandet som sitter som en svångrem, hååååårt hååårt över min ömma byst.
Men jag har tänkt härda ut.
De får fylla på min protes sakta sakta. För nu har tre läkare konstaterat att detta är det enda alternativet för mig. Hade jag haft mer ”hull” hade den lindrigare varianten med att skapa ett bröst av egen fettvävnad varit att föredra, men nu går inte det.

Livet är och förblir min drivkraft och motor.
Än har jag så mycket kvar att ge.
Både till mig, till dig och till er ❤

Med kärlek,
Anna

Om statusuppdatering efter rekonstruktionen


Bh:n och förbandet sitter riktigt hårt och ska sitta på dygnet runt i tio dygn.

Börjar med att be om ursäkt för att det här inlägget kan bli något luddigt.
Det beror på att jag går på höga doser smärtstillande just nu, och då pratar vi varningstriangelstabletter.

När jag kollar min mobil så talar den om att det idag är fredag och det var i måndags förmiddag som jag sövdes för att påbörja rekonstruktionen av mitt vänstra bröst.
De har talat om för mig att det kommer att bli väldigt smärtsamt.

Men den smärtan jag vaknade med efter narkosen var på riktigt det absolut värsta jag varit med om i smärtväg. Nu är jag ju ingen novis när det kommer till sjukdomar och ingrepp tyvärr, så jag kan ärligt säga att jag vet vad jag pratar om.

Jag är envis, jag har pannben och jag ger verkligen inte vika så lätt. Så snälla säg inte att jag ska tänka positivt, för just nu funkar inte det.
Och jag begär inte att nån som inte varit med om det här ska kunna förstå.
Men jag vill gärna berätta och skriva av mig för det hjälper mig.

Vill man sen läsa och ta det till sig kan man ju välja det själv, tack och lov.

Ja, jag valde själv att sätta in ett implantat. Det valet var mitt.
Däremot valde jag aldrig att få bröstcancer och bli av med mitt ena bröst, så situationen har jag inte valt själv.

För visst har jag skuldbelagt mig själv mitt i allt det här. Tänkt att ”du valde ju det här själv Anna, så då får du ju ”skylla” dig själv och stå ut med smärtan.

Jag var i ett ohanterbart tillstånd när jag vaknade ur narkosen. Det var som att jag befann mig i ett slags smärtchocktillstånd då hela kroppen fullkomligen skakade. De sprutade in massor, och då menar jag massor av morfin, men det hjälpte inte. Till slut fick de spruta in lugnande för att kroppen skulle lugna ner sig och komma ur chocktillståndet.

Ingreppet var planerat på dagkirurgisk basis, men det gick ju inte att skicka hem mig i det skicket så jag lades in. Befann mig i en dvala resten av dagen, eftermiddagen, kvällen och natten.

Sen tyckte jag att jag kunde hantera smärtan och valde att bli utskriven och åkte hem i tisdags eftermiddag.
När vi skulle gå och lägga oss kom panikkänslorna tillbaka för jag visste inte hur jag skulle ta mig ner i sängen. Jag får absolut inte ta i eller använda bröstmuskulaturen. Och vi använder den till mycket, bland annat för att kunna resa oss och lägga oss ner.

Min man hjälpte mig att sakta sakta sänka mig ner med armen bakom min rygg och så fick jag bara släppa helt. Det är fruktansvärt svårt.

Efter några timmar utan en endaste blund vet jag varken ut eller in längre. Jag ber min man om mer tabletter och så får han hjälpa mig upp. Jag skriker för smärtan skär genom hela kroppen. Till slut har han lyckats ta mig till soffan där hela jag bara skakar. Jag kan inte prata, hyperventilerar och har panik.

Min man ringer till 1177, som råder oss att ringa efter en ambulans. Det går ganska fort, fast de sa att det kunde ta en timme, men de är som sagt här väldigt snabbt.
Det är två jättefina ambulansmän som hjälper mig.
De injicerar direkt en tia så att jag ska kunna ta mig ner för trapporna.

Maken blir hemma då dottern ligger och sover. Ja, tonåringar kan ju sova sig igenom vulkanutbrott om så vore… Tur den här gången kanske, för det är inte ett tillstånd man vill visa sig i för sitt barn.

Hamnar till slut uppe på kirurgen och för att bryta av smärtchockerna ger de mig höga doser morfin samt lugnande medel.
Jag är antagligen hög som ett höghus, men det är inget angenämt tillstånd på något vis.

Igår kom en läkare in till mig, han assisterade vid min operation och säger att de tycker att jag ska åka hem. De kan ”bara” smärtlindra på sjukhuset och det kan vi göra hemma med.
Först får jag verkligen panik, hur ska jag ta mig uppför trapporna hemma? Hur ska jag kunna lägga mig i sängen? Frågorna är många och allt bara snurrar i mitt huvud.

Samtidigt ville jag ju inte vara kvar på sjukhuset.

Min man kommer och då kommer läkaren tillbaka. Jag vet att han är omtyckt och väldigt skicklig, men han och jag klickade inte riktigt.
Jag förstår att det kan vara svårt att veta om hela min sjukdomsbild, men det här mötet blev så fel. Tårarna bara rann och jag orkade inte säga något… Min man ifrågasatte hur jag skulle klara mig hemma, men då fick vi till svar att vi skulle starta en vårdutredning… det vill säga hemtjänst.

Nej, ingen vårdutredning fick jag fram då.
Min älskade man bestämde sig för att ta ledigt resten av veckan och vara med på länk det han kunde på jobbet. Allt för att ha mig under uppsikt.

Det är inte alla som klarar av det. Att totalt lägga sig själv åt sidan och finnas där för sin partner. Men det kan min man. Han är helt fantastisk. Helt fantastisk.

”Om det är så att du inte kan hantera den här smärtan får du kanske överväga att plocka ut implantatet. Då är det kanske inget för dig.”

Pang bom – rakt i ansiktet utan krusiduller.
Tack doktorn, men du kunde kanske ha framfört det på ett lite mer pedagogiskt vis…

Jag är inte dum i huvudet – även om jag är extremt avtrubbad för tillfället. Men nog har tanken slagit mig. ”Vad trodde du Anna?” 

Men att få det in my face så…
För det har varit lite för mycket som ”tagits” ifrån mig utan att jag haft något val. Jag visste redan vid 33 års ålder att jag skulle bli steril till följd av behandlingarna. Sen tändes en liiiiten strimma av hopp då man trodde att det skulle gå att plocka ut ägg innan jag skulle transplanteras med min systers stamceller. Men den släcktes lika snabbt som den tändes. Det var grymt. Och självklart var det grymt att förlika mig med den tanken. Även om jag var och är den tacksammaste tonårsmamman i världen till den juvel jag fött till livet.

Jag vet att jag måste operera bort livmoder och äggstockar för att säkra min framtid.
Så att få ett bröst till är starkt förknippat med min identitet och självkänsla. Att få känna mig hel igen, iaf på ytan.

Så de dubblade doserna med smärtstillande, som jag tidigare fått utskrivet, och så åkte vi hem.

Min man hjälpte mg att tvätta håret och duscha mig. Fick på mig mjuka kläder och sprayade på lite ”dofta gott”.

Natten gick ändå bra, jag lyckades sova något. Jag kan bara ligga raklång på rygg och att försöka vända på sig är en omöjlighet.

Så här är vi nu. Smärtan har klingat av något tycker jag. För nu biter åtminstone tabletterna på den.
Jag har pratat med en bröstsköterska som var hur gullig som helst.

”Det finns ingen anledning för dig att ta ett sådant beslut nu, det är alldeles för nära inpå operationen.”

Så än har jag inte tänkt kapitulera. För mig är det här viktigt och jag begär inte att någon annan ska förstå. Men jag har blivit av med tillräckligt av mina kvinnliga attribut.
Om det inte går, då får jag tänka om, men inte än.

Min opererande läkare sa även att vi ska ta det långsamt och behöver inte fylla på förrän vi varit iväg till Kroatien i slutet på maj.

Sen kanske det är så som min man sa igår, att eftersom jag har problem med min bindväv så blir det jobbigare för mig? Bröstsköterskan trodde att det har säkert ett sammanhang.

Kanske har du orkat läsa hela mitt inlägg, eller så stängde du ner.
Men för mig känns det lättare att dela mina tankar och få dem ur mig.

Så. Nu ska jag fräscha till mig lite. Det tar en hel dag just nu, men målet är ju att komma fram till det här vi ser nedan.
En Anna som jag känner igen, som är pigg och njuter av livet. Som ser positivt på tillvaron och har tilltro till framtiden.

Men det är ok att ha sina dippar emellanåt, då får man ta den dagen av skit och sen ta nya tag.
För jag vet att alla som hanterar smärta dagligen gör sitt allra bästa, men det är ok att alla dagar inte är tipptopp.

Ta hand om Er vänner!
Framme i horisonten finns bilden av ett friskare jag.

Med kärlek och respekt,
Anna

Om att vara så redo det går inför rekonstruktion

Årets första egenplockade bukett…

Jag är så redo jag kan bli just nu.
Eller hur förbereder man sig för en sån här sak egentligen?
Rekonstruktion.
Tiden är inne nu. Tiden är inne för att bygga upp något nytt där det är tomt och platt.

Jag är nervös. Riktigt riktigt nervös.
För jag har ju ingen som helst aning om vad som väntar.
Det jag vet är att det kommer att bli väldigt smärtsamt.
Det går inte alls att jämföra med en bröstförstoring.
Jag har ju inget alls att utgå ifrån, utan ska bygga upp ett successivt.
Imorgon opererar de in expanderprotesen, som sedan skall fyllas å med jämna mellanrum, tills dess att storleken är i nivå med mitt egna bröst. Först när det är klart kan man operera in den permanenta protesen.

Så nog sjutton är jag nervös.
Men självklart vill jag det här. Men jag har ju rätt att vara nervös ändå.

För en vecka sedan var vi laddade inför Paris. Och vi hade en helt magisk resa, som jag gärna ska berätta mer om.
Men just nu upptar det här mina tankar.

Å ibland undrar jag varför det liksom ofta kör ihop sig med allt på en enda gång…?
Lilla mor som fick extrema biverkningar efter ett kalkdropp i fredags. Värk som gjorde att hon trodde att hon skulle sprängas…. Tack och lov har det klingat av….

Sen igår… Då satt vi på akuten i flera timmar. Med våran duva som haft så fruktansvärt ont i magen några dagar. Igår accelererade det så jag ringde 1177.
Vi fick fint bemötande på akuten och det är mest troligtvis obstipation.
Lite allt på en gång kan man säga… Hon mår bättre nu iaf, även om det inte är helt bra än.


Plockade en riktigt vårig bukett med söstra mi idag. Efter en födelsedagslunch på mysiga Villa Famiglia. Det var ju hennes dag idag. Vi var lite splittrade båda två, men så mysigt att bara komma iväg en stund och bara äta lite gott och landa lite.

Så. Jag ska ta min descutantvagade kropp och krypa ner i den renbäddade sängen.
Hemmet är städat, sängarna renbäddade och tvätten uppstruken.
På så vis är jag så redo jag kan vara inför morgondagen. Den som det slår över till vilken minut som helst nu.

Så.
Jag ska gå och sluta mina blå och hoppas på lite sömn.
Imorgon är det dax. Det är en stor dag för mig.
Men jag är väldigt väldigt nervös.

Varm kram Anna