Om statusuppdatering efter rekonstruktionen


Bh:n och förbandet sitter riktigt hårt och ska sitta på dygnet runt i tio dygn.

Börjar med att be om ursäkt för att det här inlägget kan bli något luddigt.
Det beror på att jag går på höga doser smärtstillande just nu, och då pratar vi varningstriangelstabletter.

När jag kollar min mobil så talar den om att det idag är fredag och det var i måndags förmiddag som jag sövdes för att påbörja rekonstruktionen av mitt vänstra bröst.
De har talat om för mig att det kommer att bli väldigt smärtsamt.

Men den smärtan jag vaknade med efter narkosen var på riktigt det absolut värsta jag varit med om i smärtväg. Nu är jag ju ingen novis när det kommer till sjukdomar och ingrepp tyvärr, så jag kan ärligt säga att jag vet vad jag pratar om.

Jag är envis, jag har pannben och jag ger verkligen inte vika så lätt. Så snälla säg inte att jag ska tänka positivt, för just nu funkar inte det.
Och jag begär inte att nån som inte varit med om det här ska kunna förstå.
Men jag vill gärna berätta och skriva av mig för det hjälper mig.

Vill man sen läsa och ta det till sig kan man ju välja det själv, tack och lov.

Ja, jag valde själv att sätta in ett implantat. Det valet var mitt.
Däremot valde jag aldrig att få bröstcancer och bli av med mitt ena bröst, så situationen har jag inte valt själv.

För visst har jag skuldbelagt mig själv mitt i allt det här. Tänkt att ”du valde ju det här själv Anna, så då får du ju ”skylla” dig själv och stå ut med smärtan.

Jag var i ett ohanterbart tillstånd när jag vaknade ur narkosen. Det var som att jag befann mig i ett slags smärtchocktillstånd då hela kroppen fullkomligen skakade. De sprutade in massor, och då menar jag massor av morfin, men det hjälpte inte. Till slut fick de spruta in lugnande för att kroppen skulle lugna ner sig och komma ur chocktillståndet.

Ingreppet var planerat på dagkirurgisk basis, men det gick ju inte att skicka hem mig i det skicket så jag lades in. Befann mig i en dvala resten av dagen, eftermiddagen, kvällen och natten.

Sen tyckte jag att jag kunde hantera smärtan och valde att bli utskriven och åkte hem i tisdags eftermiddag.
När vi skulle gå och lägga oss kom panikkänslorna tillbaka för jag visste inte hur jag skulle ta mig ner i sängen. Jag får absolut inte ta i eller använda bröstmuskulaturen. Och vi använder den till mycket, bland annat för att kunna resa oss och lägga oss ner.

Min man hjälpte mig att sakta sakta sänka mig ner med armen bakom min rygg och så fick jag bara släppa helt. Det är fruktansvärt svårt.

Efter några timmar utan en endaste blund vet jag varken ut eller in längre. Jag ber min man om mer tabletter och så får han hjälpa mig upp. Jag skriker för smärtan skär genom hela kroppen. Till slut har han lyckats ta mig till soffan där hela jag bara skakar. Jag kan inte prata, hyperventilerar och har panik.

Min man ringer till 1177, som råder oss att ringa efter en ambulans. Det går ganska fort, fast de sa att det kunde ta en timme, men de är som sagt här väldigt snabbt.
Det är två jättefina ambulansmän som hjälper mig.
De injicerar direkt en tia så att jag ska kunna ta mig ner för trapporna.

Maken blir hemma då dottern ligger och sover. Ja, tonåringar kan ju sova sig igenom vulkanutbrott om så vore… Tur den här gången kanske, för det är inte ett tillstånd man vill visa sig i för sitt barn.

Hamnar till slut uppe på kirurgen och för att bryta av smärtchockerna ger de mig höga doser morfin samt lugnande medel.
Jag är antagligen hög som ett höghus, men det är inget angenämt tillstånd på något vis.

Igår kom en läkare in till mig, han assisterade vid min operation och säger att de tycker att jag ska åka hem. De kan ”bara” smärtlindra på sjukhuset och det kan vi göra hemma med.
Först får jag verkligen panik, hur ska jag ta mig uppför trapporna hemma? Hur ska jag kunna lägga mig i sängen? Frågorna är många och allt bara snurrar i mitt huvud.

Samtidigt ville jag ju inte vara kvar på sjukhuset.

Min man kommer och då kommer läkaren tillbaka. Jag vet att han är omtyckt och väldigt skicklig, men han och jag klickade inte riktigt.
Jag förstår att det kan vara svårt att veta om hela min sjukdomsbild, men det här mötet blev så fel. Tårarna bara rann och jag orkade inte säga något… Min man ifrågasatte hur jag skulle klara mig hemma, men då fick vi till svar att vi skulle starta en vårdutredning… det vill säga hemtjänst.

Nej, ingen vårdutredning fick jag fram då.
Min älskade man bestämde sig för att ta ledigt resten av veckan och vara med på länk det han kunde på jobbet. Allt för att ha mig under uppsikt.

Det är inte alla som klarar av det. Att totalt lägga sig själv åt sidan och finnas där för sin partner. Men det kan min man. Han är helt fantastisk. Helt fantastisk.

”Om det är så att du inte kan hantera den här smärtan får du kanske överväga att plocka ut implantatet. Då är det kanske inget för dig.”

Pang bom – rakt i ansiktet utan krusiduller.
Tack doktorn, men du kunde kanske ha framfört det på ett lite mer pedagogiskt vis…

Jag är inte dum i huvudet – även om jag är extremt avtrubbad för tillfället. Men nog har tanken slagit mig. ”Vad trodde du Anna?” 

Men att få det in my face så…
För det har varit lite för mycket som ”tagits” ifrån mig utan att jag haft något val. Jag visste redan vid 33 års ålder att jag skulle bli steril till följd av behandlingarna. Sen tändes en liiiiten strimma av hopp då man trodde att det skulle gå att plocka ut ägg innan jag skulle transplanteras med min systers stamceller. Men den släcktes lika snabbt som den tändes. Det var grymt. Och självklart var det grymt att förlika mig med den tanken. Även om jag var och är den tacksammaste tonårsmamman i världen till den juvel jag fött till livet.

Jag vet att jag måste operera bort livmoder och äggstockar för att säkra min framtid.
Så att få ett bröst till är starkt förknippat med min identitet och självkänsla. Att få känna mig hel igen, iaf på ytan.

Så de dubblade doserna med smärtstillande, som jag tidigare fått utskrivet, och så åkte vi hem.

Min man hjälpte mg att tvätta håret och duscha mig. Fick på mig mjuka kläder och sprayade på lite ”dofta gott”.

Natten gick ändå bra, jag lyckades sova något. Jag kan bara ligga raklång på rygg och att försöka vända på sig är en omöjlighet.

Så här är vi nu. Smärtan har klingat av något tycker jag. För nu biter åtminstone tabletterna på den.
Jag har pratat med en bröstsköterska som var hur gullig som helst.

”Det finns ingen anledning för dig att ta ett sådant beslut nu, det är alldeles för nära inpå operationen.”

Så än har jag inte tänkt kapitulera. För mig är det här viktigt och jag begär inte att någon annan ska förstå. Men jag har blivit av med tillräckligt av mina kvinnliga attribut.
Om det inte går, då får jag tänka om, men inte än.

Min opererande läkare sa även att vi ska ta det långsamt och behöver inte fylla på förrän vi varit iväg till Kroatien i slutet på maj.

Sen kanske det är så som min man sa igår, att eftersom jag har problem med min bindväv så blir det jobbigare för mig? Bröstsköterskan trodde att det har säkert ett sammanhang.

Kanske har du orkat läsa hela mitt inlägg, eller så stängde du ner.
Men för mig känns det lättare att dela mina tankar och få dem ur mig.

Så. Nu ska jag fräscha till mig lite. Det tar en hel dag just nu, men målet är ju att komma fram till det här vi ser nedan.
En Anna som jag känner igen, som är pigg och njuter av livet. Som ser positivt på tillvaron och har tilltro till framtiden.

Men det är ok att ha sina dippar emellanåt, då får man ta den dagen av skit och sen ta nya tag.
För jag vet att alla som hanterar smärta dagligen gör sitt allra bästa, men det är ok att alla dagar inte är tipptopp.

Ta hand om Er vänner!
Framme i horisonten finns bilden av ett friskare jag.

Med kärlek och respekt,
Anna

36 svar på ”Om statusuppdatering efter rekonstruktionen”

  1. Anna, har läst och läst, allt 2 ggr och en del meningar 3 ggr. Mycket gripande och intressant att ta del av. Kan inte föreställa mig den smärta du upplevt och är evigt tacksam att jag inte varit där. Vad skulle jag då gjort då jag inte tål morfin. Personligen skulle jag avstått bröstrekonstruktion, känns inte så viktigt med bröst för mig, däremot skulle jag vilja ha ett hjärta som fungerar och en ryggrad som gör att jag kan stå och gå.
    Stor kram och önskan om att du snart ska må bättre/Monika

    1. Tack o lov för det önskar jag dig verkligen inte.
      Jag förstår att det är svårt att förstå varför jag utstår allt det här för ett brösts skull… men så mycket har tagits ifrån mig och jag vill känna mig hel igen.
      Ta hand om dig och va rädd om dig ❤
      Varm kram Anna

  2. Anna Så ärligt och naket skrivet. Jag hejar på dig som bara sjutton och hoppas att du med familjen och vännernas hjälp kommer att orka för din egen skull.
    All kärlek och styrka❤️❤️❤️

  3. Fina Anna!Känner så starkt för dig. Hur orkar du dela med dig? Beundrar dig så oerhört. Hoppas att smärtan snart går över. Följer med dig . Varma kramar / Monica❤️

    1. Det är en del av min terapi att dela med mig av det jag går igenom.
      När jag får det ur mig så lättar ”trycket” inombords.
      Och så hoppas jag innerligt att det hjälper nån annan i en liknande situation.
      Varm kram Anna ❤

  4. Jag vet vad du gått igenom och kan bara tänka mig vilken smärta du får gå igenom för att få känna dig hel igen❤ Nu håller vi tummarna för att smärtan så snart avtar och att du kan röra dig lättare Så värd du är den fantastiska man du har Anna❤ Kramar

    1. Ja det ver du verkligen och har varit med under svåra stunder… sett mig som mest sårbar.
      Å himmel så tacksam jag är för alla fina stundr ni gav mig på 18 när jag var där.
      Tack för din fina omtanke Sisela.
      Känns så fint att ha dig kvar i livet så här.
      Varm kram Anna ❤

  5. Läst allt ordentligt och både tänkt och känt med tror jag. Vilken outhärdlig smärta! Fattar inte hur du ska drabbas och nu minns jag inte allt från mina medicinstudier men jag har nåt minne av att morfin kan liksom bli effektlös först, att kroppen har nåt som går emot det, vi har ju kroppseget morfin, att det blir något tok så att smärtlindringen uteblir men andra biverkningar sker. Men sedan verkar det ha börjat fungera fast med höga doser då, du är väl välinformerad och har koll för jag tänker på att du väger rätt lite så du inte får för mycket av det. Smärta är så oerhört komplicerat också rent fysiskt med ryggmärg och hjärna involverad med alla banor som löper och triggar igång där något annat för tillfället dämpas. Och det kan bli en effekt att det ökar, liksom inte tonar ut utan bara ökar, minns inte ordet för det nu men sett det hos patienter i undersökningar.

    Hemskt vad du måste gå igenom, du kunde ju inte veta till fullo, och kanske det kan vara något med bindväv eller annat som komplicerat. Jag tycker att informationen skulle vara bättre, är det fler som drabbats så här, kanske inte så vanligt och då kan det lugna om man får veta lite mer om hur det gått sedan. Läkaren där, ja det är ju viktigast att de kan sitt hantverk och att han gjort rätt men bemötande är också så viktigt, helst ska bådadera vara lika bra. Han förstår nog inte helt och som du säger vet han inte vad du gått igenom och kunde sätta allt i relation till vad du har erfarenhet utav. Klumpigt uttryckt var det men han förstod inte bättre just då.

    Glad att du har en kärleksfull familj och en fantastisk make som du kan lite på och hoppas nu att smärtan minskar under helgen så att du känner att det går åt rätt håll. Förstår dig att du vill känna dig ”hel”, när så mycket drabbat dig och att du har fler operationer sedan. Hoppas du kan vänta med dem en tid ändå.

    Önskar dig allt gott och att du ska få lindring i smärtan och få sova och vila ut. Du kämpar så och rätt tänkt att du avvaktar lite innan du tar några drastiska beslut att inte fullfölja detta men det får ju stå i relation till vad du kan uthärda. Ta hand om dig och er!

    1. Ja, har med förstått att det kan vara så att man inte reagerar på det smärtstillande till en början.
      Sen var jag i ett totalt panik eller chocktillstånd, så de var tyvunga att även ta till lugnande för att det smärtstillande skulle bita.

      Nu så här lite mer en vecka efter börjar det lätta, men jag har ont och är gräsligt trött.
      Imorgon ska jag träffa sköterskan som ska lägga om ich titta till ingreppet. Ta bort stygnen med tror jag.

      Det märkliga var att han var med vid samtalet innan op med min opererande läkare (en kvinna var det) så han hörde ju att hon sa att vi INTE ska fylla på innan resan…
      Ska säga till imorogn att han o jag INTE klickade och att jag inte vill ha honom mer,

      Ja, så tacksam för min fina familj och alla goa vänner jag har. De är guld värda <3
      Och all fin respons jag får från er här på bloggen, det värmer så oerhört och känns så himla fint <3

      Varm kram Anna Tack för de fina orden ❤
      Varm kram Anna

  6. Åh Anna! Sitter här med tårar i ögonen som snart rullar ner för mina kinder. Fy för den hemska vidriga smärtan som du måste uppleva! Önskar verkligen att jag kunde trolla bort den. Tack för att du orkar och vill dela med dig!<3
    Varm mjuk försiktig kram till dig

  7. Fina fina Anna, det smärtar mig så att läsa om allt jobbigt du behöver gå igenom du är värd så himla mycket mer Jag skickar en mängd med styrkekramar och hoppas att smärtan snart vänder.

    1. Hej fina rara du ❤
      Livet är ju inte precis rättvist, eller hur? Men samtidigt vill jag inget hellre än att LEVA, så då finns det kraft kvar att kämpa.
      Tack för din omtanke och värme.
      Varma kramar Anna ❤

  8. Du är en grym kämpe. Känner med dig, men inte varit i din situation. Mycket för att du beskriver det så otroligt gripande och målande.
    Stor kram och jag hoppas innerligt på att det nu blir bättre och bättre för dig. ♥️

  9. Vackra Anna. Nu gråter jag verkligen på riktigt. Kan inte förstå hur du orkar. Törs dom släppa dig på semester. Hoppas det för din skull. Underbar man har du. Önskar dig allt gott och hoppas smärtan snart går över. En del läkare är verkligen riktigt plumpa
    Man får verkligen inte säga så till en patient som är så dålig. Kraaaam Inger

    1. Ja, de sa att jag ska kunna åka och min opererande läkare sa även att vi INTE ska fylla på innnan resan.
      Så jag förstår verkligen inte varför den andre läkaren envisades med det… Han var ju med när hon sa det…
      KRAM Anna

  10. Hej Anna! Lider och känner med dig.. Var det något som gick fel med operationen, eller kan det vara så här fruktansvärt ont ändå? Hoppas nu att smärtstillande kan hjälpa. Du får inte tänka så att du valt detta själv. Försök ha självmedkänsla nu med dig själv. Samma som du skulle tänkt om det hänt en nära. För det är så sorgligt att du ska genomgå detta, jag vill bara ge dig en varm kram, och hoppas att du står ut och får ditt bröst. Försök att ha den fina bilden på dig som målbild, att de blir bra till slut. Många kramar/ Malin

    1. Hej Malin,
      Nej, det var inget som gick fel, allt gick precis enligt plan.
      Men för mig blev smärtan helt ohanterbar och jag hamnade i något slags chocktillstånd.
      Nu har det vänt och jag hoppas att det bara blir bättre för var dag som går nu.
      Tack för din omtanke!
      Varm kram Anna

  11. Phu, nu har jag läst och tårarna var farligt nära. Och Ja, man får vara deppig och nere FRAMFÖR ALLT när kroppen smärtar.
    Jag kan inte känna din smärta men jag kan förstå hur jäkla kasst du mår av den.
    Jag har oxå fixat mina då de försvann helt under amning.
    Och satan vad ont det gjorde!!!!!!

    Du behöver inte alls tänka positivt nu, det kommer med tiden då du är en positiv person i grunden.

    Ta hand om dig vännen❤️ Tänker på dig!

    1. Ja, smärtan är gräslig och jag inser ju att det kommer mer av den varan om jag vill slutföra det här.
      Vid sista op kommer man ”lyfta till” mitt egna bröst så de blir mer likvärdiga.
      Men jag har bestämt mig för att ta mig igenom detta för det är viktigt för mig.
      Jag har full förståelse för att alla inte förstår varför det är viktigt, men det här handlar om mig och min kropp och den bestämmer jag över.
      Tack för din fina omtanke!
      Varma kramar Anna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *