Om att vara tonårsmamma

Tonår, pubertet, hormoner & humör – hur hanterar man egentligen alla sina egna känslor när ens barn är på väg in i ”förvuxenlivet”?

Jag är så innerligt tacksam för att vi än så länge har en tös som inte revolterar kapitalt hemma hos oss. Men hade hon gjort det hade vi naturligtvis fått lära oss att hantera det på bästa sätt.
Det låter ju ganska förmätet att våran tjej skulle vara perfekt – men så är det ju för alla föräldrar, våra barn är ju ganska felfria i våra föräldraögon.

När jag flyttade hemifrån var jag precis 20 fyllda. Jag flyttade för att studera till förskolepedagog. Ett yrke som jag utövade en tid, men sen fann en annan bana. Idag skulle mitt immunförsvar slå bakut av att jobba på en förskola, så jag siktar på något annat när jag byter karriär (med tanke på min bucketlist :))

Eftersom jag studerade till förskollärare & fritidspedagog läste jag om barn och ungdomars utvecklingspsykologi. Något jag haft väldigt stor nytta av i livet men även som mamma.
Jag har alltid varit intresserad av psykologi och livets utvecklingsfaser. Trotsfaser kommer ju med ca tre års intervaller och då är det ju bra att vara beredd på vad som kan komma att ske med sitt eget barn.
Sen är man ju SÄLLAN särskilt pedagogisk som förälder, då sätter ju alltid hjärtekänslorna in.
Men jag har alltid haft i bakhuvudet som ett mantra att trots är utveckling.
Tonårsmamma – en tid då ens barn naturligt ska frigöra sig från mamma och pappa. Något som jag finner oerhört smärtsamt emellanåt eftersom vi haft navelsträngen virad två varv flätade runt oss likt en kokong.
Jag erkänner att jag tycker att det känns jobbigt och att det emellanåt är smärtsamt. Fast jag vet att det är det mest naturliga i världen.
Men jag har ju varit van vid att min juvel velat sitta näranära i soffan om kvällarna och att jag alltid kommit på första plats. Men nu vill hon chatta med kompisar och stänga in sig på rummet om kvällarna. Så klart.

Men vi pratar om det. Jag säger hur jag känner, men poängterar att jag förstår att det är så det ska vara. Det är det finaste av allt – att vi kan prata om allt på ett helt naturligt sätt.
Hon växer och blir äldre och klarar mer och mer själv. Något som vi naturligtvis uppmuntrar och uppskattar.
En del av livets gång helt enkelt❤

Jag tänker att jag inte är själv om de här känslorna – hur ser era erfarenheter ut?

Take care!
Kramar,
Anna


6 svar på ”Om att vara tonårsmamma”

  1. Vackra Anna. Äntligen hittade jag kommentarerna. Du är så klok så klok. Tänk om alla mammor tänkte som du
    Hoppas att allt är bra med dig och att du haft en mysig helg i storstaden
    Kraaaam Inger

  2. Känner så väl igen det där Anna. Det är en tuff fas att gå igenom men de kommer tillbaka efter några år. I en annan version bara; en mer vuxen sådan. Under tiden får man fånga de stunder av närhet som kan dyka upp då och då. Då är det bara att släppa allt man har för händerna. Tre av våra har passerat och två är där nu… börjar bli van :-). Kul med nya bloggen!!! Kramar till dig! //Tina

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *